Speedy Ortiz

Den 11 februari släpper Speedy Ortiz fyraspårs-EP:n Real Hair som följer upp 2013 års fullängdare Major Arcana. Kulturbloggen mailade lite med den Massachusetts-baserade kvartetten som utgörs av Darl Ferm (bas), Sadie Dupuis (gitarr/sång), Mike Falcone (trummor) och Matt Robidoux (gitarr), som du ser från vänster till höger på bilden ovan.

Sadie, jämfört med när du bildade Speedy Ortiz som ett soloprojekt har väl Major Arcana kommit till mer kollaborativt. Vilka element och influenser skulle du säga att de andra medlemmarna har tillfört?

Sadie: Jag skriver fortfarande låtarna själv, men speciellt arrangemangen på Major Arcana har förändrats väsentligt som följd av gruppens input — efter att ha turnerat och spelat låtarna i flera månader tror jag vi kände oss bekväma i att komma med förslag till varandra gällande såväl individuella delar som övergripande låtstrukturer.

Darl: Dessutom är processen efter inspelningen — mixning och mastering — väldigt kollaborativ. Ofta resulterar det i långa maildiskussioner med frustrerade ljudtekniker.

Det har dykt upp flera 90-talsinfluerade rockband på sistone, och ni har själva jämförts med flera sådana band, hur ser ni på det? Är det några särskilda band ni själva skulle nämna som influenser?

Sadie: En del av artisterna vi har jämförts med är stora influenser; jag är till exempel riktigt smickrad över att få turnera med Stephen Malkmus and the Jicks, vilket är ett av mina favoritband, till våren. Men vi tycker att all fokus på 90-talet har överdrivits av pressen — jag tycker inte att det är någon ”90s revival”, eller att vi ens är särskilt influerade av 90-talet, åtminstone inte mer än vad vi är influerade av rockmusik från 70-talet, 80-talet, 00-talet eller nutiden. 1990-talet var ett viktigt decennium för rocken sett till mediaexponering, och det är kul att det återigen börjar bli populärt med högljudd, gitarrorienterad musik. Men jag tycker det är felaktigt att kalla det en revival för soundet var egentligen aldrig borta.

Darl: Jag väntar fortfarande på jämförelserna med 90-talshiphopen. Hur många gånger ska jag behöva bära min Notorious  B.I.G.-tröja innan pressen noterar det?

Matt: Flera av våra bandvänner i Boston har gjort den här typen av gitarrorienterad musik lika länge som oss — om inte längre — och det är kul att den här typen av musik börjar få ett erkännande. Att kalla det en återgång är lite väl enkelt, men om det innebär positiv uppmärksamhet för band som estetiskt är i linje med oss så är jag för det. Om det fortfarande var 2007 och vi inte fick några gigs bara för att vi inte lät som Band of Horses är jag säker på att vi skulle leta upp någon källare och spela oavsett, om så inför bara sex personer.

Kan ni berätta lite om hur Major Arcana kom till och varifrån titeln kommer?

Sadie: Albumtiteln anspelar på tarotkort; jag läste en berättelse om svartmagi just då, fast jag vet egentligen inte så mycket om tarot och jag har aldrig blivit spådd.  Jag tycker att albumet reflekterar vårt livesound och vår energi, med en del dubbelinspelningar för att bidra med djup och textur. Tack vare vår ljudtekniker Justin Pizzoferrato är det betydligt mer hi-fi än våra tidigare släpp. Jag blir alltid förvånad när folk kallar oss för ett lo-fi-band, eftersom det inte har stämt sedan tiden då det här var ett sovrumsprojekt.

Matt: Vi siktade in oss på en hi-fi-produktion och när vi gick in i studion med Justin visste vi precis vad vi skulle få. Produktionsmässigt ville vi göra något markant annorlunda eftersom det var vårt första fullängdsalbum, och jag tror att det är något vi kommer fortsätta med på varje släpp.

Hur brukar låtarna komma till och varifrån brukar ni hitta inspiration?

Sadie: Jag skulle inte säga att vi någonsin har skrivit en låt ihop som en kvartett, dels eftersom jag är rätt blygsam av mig när det kommer till att spela upp nya låtar för folk. Vanligtvis skickar jag bara över en fuzzig, lo-fi-demo med miljontals gitarrpartier och ultradistade trumloopar som Darl, Mike och Matt får försöka uttyda. Därefter träffas vi och försöker arbeta fram hur låten ska låta live och det är vanligtvis i det skedet av låtskrivaprocessen som vi samarbetar mest; vi tar bort partier som känns överflödiga; upprepar partier som behöver få mer tonvikt; lägger till nya melodier på bas och gitarr; och försöker hitta rätt känsla för trummorna. Vanligtvis skriver jag en låt efter att jag har fått någon melodi i mitt huvud, då försöker jag spela in något som reflekterar det jag hör i mitt huvud (trots mina rätt begränsade kunskaper inom inspelningsteknik). Text kommer senare. När vi väl har spelat in något så har vi en tendens att ändra i låtar när vi är på turné, bara för att hålla det intressant.

Matt: Ibland fortsätter jag improvisera och skriva om låtdelar när vi spelar live. Jag läste att konstnären Pierre Bonnard brukade gå på öppningarna av sina egna utställningar med små färgburkar i skjortfickan och till besökarnas oro måla över dukarna. Jag vill tro att det är likadant med våra låtar.

Hur lärde ni fyra känna varandra och vad fick er att börja spela ihop? Var det något ni bondade över?

Sadie: Vi kände alla varandra från tidigare band som spelat ihop. Mike var med i Ovlov och spelar fortfarande i Dead Wives, Matt var med i Graph, Darl i Day Sleeper, och jag var med i ett band som hette Quilty. Vi började spela tillsammans efter att jag hade bett några vänner hjälpa mig med vad som ursprungligen var sololåtar, men det blev snabbt ett riktigt projekt när vi insåg hur väl vi fungerade ihop. Vi bondade över filmen Wacky Babies.

Darl: Vi träffades på en speciell visning av Wacky Babies och vi har tidigare spelat i Wacky Babies-inspirerade band. Speedy Ortiz är annorlunda eftersom vi är mer influerade av Chopping Mall, men kärleken för Wacky Babies dör aldrig.

Sadie, du skriver ju även poesi. Skulle du säga att du håller musiken och poesin från varandra, eller har du någon gång inspirerats av poesin i ditt låtskrivande? Är det några särskilda poeter du influerats av?

Sadie: För mig är det två separata saker och jag skulle inte säga att de utövar något inflytande på varandra — även om mitt vardagsliv har en stor inverkan på båda. På sistone har jag läst mycket från Ariana Reines och Diane DiPrima.

Kan ni berätta lite om den visuella sidan av bandet. Vad har ni haft för tankar och vem har designat era album- och singelomslag?

Sadie: Jag har arbetat med omslagen till alla våra fysiska släpp, samt några t-shirts och affisher. Min mamma är konstnär och hon har varit en viktig influens för min visuella estetik. Jag tycker också om serietidningar, så våra artworks är influerade av den estetiken även om det för det mesta är kollage av olika material. Precis som jag vet vilket sound en inspelning ska ha redan när jag börja skriva låten så brukar jag ha en bild i huvudet av hur jag vill att artworken ska se ut, sedan gör jag mitt bästa för att replikera det jag föreställt mig. Med Major Arcana försökte jag göra en tecknad version av en särskild kinesisk vas från The Walters Museum i Baltimore. Ka-Prow/Hexxy-sjutummaren har rymdtjejer från en pornografisk serietidning som klättrar på en astrologisk karta och Real Hair föreställer en barndomsbild från en av våra vänners skolböcker som vi har målat vackert, böljande hår på. Det är kul att ha en outlet för sin visuella konst, eftersom jag vanligtvis inte jobbar på projekt om det inte finns ett syfte eller någon specifik deadline . Matt har också gjort några artworks som vi använt för Speedy Ortiz.

I februari följer ni upp Major Arcana med fyraspårs-EP:n Real Hair. På vilka sätt har ni utvecklats sedan ni släppte Major Acana, och skulle ni säga att de nya låtarna tar upp några annorlunda teman?

Sadie: Vissa av låtarna på Major Arcana är över två år gamla, så både känslomässigt och innehållsmässigt kommer låtarna på Real Hair från en helt annorlunda plats. Antagligen en bättre plats. Och jag tycker även att inspelningarna har ett annat sound. Vi spelade in dem i samma studio, men vi arbetade med Paul Q. Kolderie som ljudtekniker den här gången, och han gav låtarna en särskild glans som är helt annorlunda från soundet på vår fullängdare.

Darl: Som Sadie säger, många av låtarna på Major Arcana skrevs och framfördes live månader innan albumet släpptes. Vi turnerade i två månader och framförde de flesta låtarna varje natt, så personligen hade jag större självförtroende när vi gick in i studion och spelade in Major Arcana. Med Real Hair var vi tvungna att utnyttja tiden vi hade tillsammans för att lära oss låtarna snabbt. Vanligtvis föredrar jag inte den här metoden, men det ger dig utrymme att experimentera och det tvingar dig att fatta snabba beslut i studion. Tidsbegränsningarna kan vara nervpåfrestande, men det hjälper dig också att tänka på ett annat sätt.

Matt: Vi var tvungna att tänka snabbt. Egentligen tycker jag om att ha tid att verkligen få saker att låta rätt. Sedan använde Sadie och jag mycket fler effektpedaler.