Årets sista överföring från Metropolitan opera blev Giuseppe Verdi´s ”Aida”. Det är ett verk som jag har sett vid ett stort antal gånger och nu senast såg jag den på Nasjonaloperan i Oslo. Ungefär vid samma tid för tre år sedan upplevde jag också ”Aida” från Metropolitan Opera, men med andra sångare men också en annan dirigent. Då hörde jag Urmana Violeta som ”Aida”, Johan Botha som Radamès och som AmnerisDolora Zajick. Dirigent var Daniele Gatti.
I denna uppsättning sjöngs de ledande rollerna av Liudmyla Monastyrska, som Aida och Roberto Alagna sjöng Radamès parti och som Amneris kunde vi uppleva Olga Borodina. Aida ´s far den etiopiske kungen, Amonasro sjöngs av den georgiske basen George Gagnidze, som jag tidigare har upplevt som Scarpia i Puccini´s ”Tosca”. Det är bara den ukrainske sopranen Liudmyla Monastyrska, som är helt ny bekantskap för mig, men Roberto Alagna tillhör inte mina tenorfavoriter, men Olga Borodina är ju en av favoriterna i mezzofacket. Fabio Luisi dirigerar Metropolitan Operaorkester och kör.
Som vanligt såg jag föreställningen på Spegeln i Malmö och för en gångs skull var det nästan fullsatt i salongen, vilket gjorde det till en ännu mer spännande upplevelse än när vi är en handfull i salongen. Föreställningen hade precis bara börjat när det satt en person som hade bestämt sig för att precis då skulle öppna en godisförpackning under ett evigt prasslande. Detta ledde till att en annan dam i salongen mycket irriterat skrek att hon skulle sluta prassla.
Det tror jag inte damen skulle ha gjort om hon hade suttit i salongen på ett operahus, men i en biosalong var det tydligen helt OK. Den uppfattningen delar jag dock inte utan lite får man tåla och om man inte kan hålla tand för tunga borde man kanske avvakta med sin kommentar till pausen?
Så här ansåg jag om den uppsättningen vid förra tillfället:
Aida är ju en opera som kännetecknas av både det stora och lilla formatet på en och samma gång, men igår blev det bara pampigt och ståtligt men inte någon höjdarupplevelse på operan.
I går blev det en helt annan upplevelse och till min stora förvåning så imponerade Roberto Alagna från början till slut och det är ju verkligen ingen helt enkel uppgift att ta itu med ”Celeste Aida” när han knappt har börjat att ta ton, men det var en uppgift som han klarade med all glans, visserligen inte i Pavarotti-klass, men ändå. Roberto Alagna fortsatte att imponera dels i första akten men särskilt i fjärde akten. Överhuvudtaget var det en Roberto Alagna i högform, som vi upplevde.
Även om Alagna var ovanligt bra så går mina högsta poäng (12) till Liudmyla Monastyrska´s tolkning av Aida, en insats väl i klass med de bästa Aidorna som jag har hört genom åren såväl på scen som på cd och dvd:s.
Olga Borodina var också fenomenal som den svartsjuka Amneris även om det såg ut som hon var obekväm med den närgångna kamerabevakningen och särskilt i närbild behöll hon samma intetsägande ansiktsuttryck, men bortsett från dessa randanmärkningar svarade hon för en av de bästa prestationerna denna eftermiddag.
Aida är ju en opera i kolossalformat, men samtidigt är det ju också en kammaropera där det i princip är tre sångare som för handlingen framåt, visserligen med assistans av Amonasro i tredje akten. Därför är det ju särskilt viktigt att dessa tre sångare är väl samsjungna och det var de.
Vad det gäller George Gagnidze så skötte han sig väl i stort alldeles utmärkt, men jag efterlyser lite mer av ömhet i rösten i tredje akten, men det är såklart en smakfråga och jag skall villigt erkänna att Tito Gobbi är mitt ideal när det gäller Amonasro´s parti.
Solistinsatserna var alltså utomordentliga, men också de mindre rollerna var som vanligt välbesatta, men med sångare som i stort var helt nya för mig dock med undantag för Stefan Kocan, som jag har upplevt från flera förställningar just från ”The Met”.
En helt avgörande orsak till den stora operaupplevelsen kan säkert stavas Fabio Luisi, som ledde den fantastiska orkestern till sin högsta nivå. Det var en helt annan upplevelse än när Daniele Gatti ledde samma orkester för några år sedan.
Ett par andra saker som jag minns särskilt från föreställningen är dels körens fantastiska insatser och då tänker jag särskilt på andra aktens scener i Amneris gemak, men också herrdelen av kören svarade för en magnifik insats dels andra aktens två dansscener som för övrigt tycks vara nya vid varje uppsättning.
Det var en mycket fin avslutning på operaåret 2012 och det är ju precis som det skall vara. Eller hur?
Björn Ekbloms recension som kan läsas i Nya Lidköpingstidningen
Ur Björns recension saxar jag följande stycken:
Sångligt måste jag börja med att framhålla Roberto Alagna i rollen som Radamès. Jag har aldrig hört honom så bra. Han vann mitt hjärta redan i Celeste Aida, där han med sin mjuka tenor lyfte fram det lyriskt känsliga. Hans frasering var föredömlig och han vågade sjunga riktigt svagt där det behövdes. Ändå hade han kraft och volym i rollens mer dramatiska partier.Ukrainska Liudmyla Monastyrska Met-debuterade i rollen som Aida och gjorde det verkligen med den äran. Hon har en i grunden mycket tonsäker sopran med dramatisk klang, men visade också hur hon kunde modulera den i känslosamma lyriska passager. I hennes första stora aria Ritorna vincitor fick hon verkligen fram den kluvenhet Aida känner då Radamès drar ut i krig mot hennes far. Den ryska mezzon Olga Borodina var också magnifik, sångligt och skådespelarmässigt, som Aidas rival prinsessan Amneris.
Avslutar med dessa rader:
Stor ögonfägnande monumentalopera på en stor scen, men med det mänskliga dramat i centrum. Just så skall Aida spelas.