I lördags kväll blev det i alla fall dags att se ”Triumf och tragedi, en helt nyskriven opera av Paula af Malmborg Ward till ett libretto av poeten Daniel Boyacioglu.
Från början var det ju tänkt att jag skulle ha sett urpremiären redan på fredagen, men det omöjliggjordes av ett datafel mellan Linköping och Norrköping, vilket innebar att tåget rullade in på Stockholm central nästan samtidigt med att urpremiären var över.
Tur i oturen fick jag en biljett till lördagens föreställning, men det fick till konsekvens att jag fick avstå från SWS jubileumsmiddag samma kväll och det kändes ju inte särskilt bra eftersom jag hade betalat 550 kronor för middagen, men tråkigast var dock att jag fick avstå från musikunderhållningen med bl.a Michael Weinius.
Ett tag var jag inne på att jag skulle försöka kombinera dessa båda äventyr, men till slut insåg jag att skulle framstå som nästan löjligt, att jag skulle sitta själv och inta en festmåltid, medan övriga gäster hade dragit sig tillbaka till salongerna för att som jag tror avnjuta en kopp kaffe med något gott i glaset. Dessutom och det blev kanske det som fällde avgörandet jag skulle ändå inte få ta del av underhållningsinslaget.
För undvikande av missförstånd kan jag meddela att det inte gick någon nöd på mig för jag åt dagens rätt på Operakällarens bakficka och efter föreställningen satt jag i ”spendid isolation” på Gustaf III:s café i operahuset och avnjöt en kall Ramlösa.
Nu några ord om föreställningen; ”Triumf och tragedi” är väl vad man närmast kan beskriva som en kammaropera dvs en opera i det mindre formatet med ett fåtal personer på scenen och en liten orkester.
Enligt några av mina operavänner är det just nu högsta modet att gå på kammaropera, om det beror på att ett operabesök inte får ta längre tid än en timme vågar jag dock inte ge något bestämt svar på.
Till handlingen i operan och en bakgrundsbeskrivning hänvisar jag till ett inlägg gjort av min operakompis Kaffekopp och cigarrettrök, men kort kan ju ändå skrivas att den handlar om Mikael Ljungbergs öde, en av våra främsta OS-medaljörer som så tragisk tog livet av sig 2004.
Min tolkning av detta blir då att man inte blir lyckligare av att vara en framgångsrik idrottare om det inte samtidigt innebär att man har balans i livet i övrigt. Följdfrågan blir då varför får man inte adekvat hjälp, när det uppenbarligen behövs. Kan det bero på att vi alltid tror att en framgångsrik individ även är kapabel att hantera övriga svårigheter som det övriga livet alltid bjuder på?
Om musiken är jag frestad att skriva att den låter som nyskriven musik i allmänhet låter, dvs den är inte helt lätttillgänglig, men den passade bra till handlingen. Ny musik har för mig ofta den innebörden att jag måste lyssna på den flera gånger innan musiken sätter sig där den skall sitta. Det fanns ett ovanligt musikinstrument inblandad i verket som jag just nu inte kan nämna namnet på, men musiken var klart hörvärd när hela orkestern spelade och jag gillar när man använder sig av trumpeter.
Den största behållningen av föreställningen får jag ändå konstatera att de utmärkta sångarna, Marianne Hellgren Staykov och Karl- Magnus Fredriksson svarade för. I synnerhet uppskattade jag Marianne Hellgren Staykovs insatser och frågan är nog om detta ändå inte kan betraktas som hennes genombrottsroll. Det är helt klart enligt min uppfattning. Poeten Daniel Boyacioglu hade ju en kombinerad sång- och talroll och om hans insats kan jag nog inte skriva mer än att han har väckt min nyfikenhet främst när det gäller hans författarskap, även om poesiläsning inte tillhör det jag främst sysslar med, men man blir som bekant aldrig för gammal att pröva på något nytt. Eller hur?
I övrigt kan jag varmt rekommendera intresserade att skaffa programbladet och läsa detta innan föreställningen. Det var ett ovanligt bra programblad och ett tips till Kungliga operan är att det vore bra och önskvärt om programbladet gjordes tillgängligt på operans hemsida. Ja, jag vet att alla inte delar denna min uppfattning, men jag hävdar fortfarande att vara förberedd inför en operaföreställning alltid är att betrakta som en god investering. Inför kvällens besök!
Dessutom fick jag reda på vad en dramaturg egentligen sysslar med och detta genom Stefans Johansson´s inlägg i programbladet.
Föreställningen fortsätter på Rotundan fram till tredje november och sedan ges som ett gästspel på Ytterjärnas kulturhus i närheten av Södertälje. Passa på att se föreställningen vid något av dessa tillfällen för det är inte troligt att den återkommer på spelschemat nästa säsong. Det brukar inte nyskrivna operor göra, även om de är bra.
Läs mer om bakgrunden på DN
Läs mer om föreställningen på operans hemsida
Kaffekopp och cigarrettrök recension
En bloggkollega om föreställningen
Svenska Dagbladets recension
Gunilla Brodrej recension
Gunilla Brodrej om Bröderna Mozart igen – Triumf och tragedi
Läs även andra bloggares åsikter om Triumf och tragedi, opera på Rotundan, Kungliga Operan, Daniel Boyacioglu, Paula af Malmborg Ward, Marianne Hellgren Staykov, Karl-Magnus Fredriksson