I går 25/01 var det dags för årets första operaföreställning nämligen Boris Godunov på Det Kongelige Teater, Operaen i Köpenhamn. Egentligen skulle jag ha sett premiären i lördags, men på grund av en viss indisposition beslöt jag mig för att avstå resan till ”Kongens By”.
Det är en opera som inte handlar om kärlek utan kanske mer om kärleken till makten. Det är en opera som finns i flera olika versioner, men den jag såg och upplevde var nog originalversionen.
Det är andra gången på relativ kort tid som jag ser Boris Godunov. För knappt tre månader sedan såg jag nyuppsättningen på Metropolitan Opera i New York med Rene Papé i huvudrollen. Det var för övrigt samma föreställning som sändes på Folkets Hus/Parkers digitala biografer här hemma bortsett från att jag såg den måndagen efter.
Dessutom såg jag GO:s version för några år sedan och det upplevde jag som en mycket mäktig upplevelse och då tänker jag både på det musikaliska innehållet och framförallt på de vackra och mäktiga köravsnitten.
Gårdagens föreställning var en samproduktion med Staatsoper Unter den Linden i Berlin och naturligtvis var det en nyinstudering, som tyvärr de flesta operaföreställningar är nuförtiden. Jag har inget principiellt emot nyinstuderingar om det görs med varsam hand, vilket inte var fallet i denna uppsättning.
Boris Godunov är historien om den ryske tsaren som mördade ett litet barn för att komma åt makten och handlingen utspelar sig mellan 1598- 1606. Det är je ett tag sedan. Regissören tillika scenografen ryssen Dmitri Tcherniakov hade valt att förlägga handlingen till 1990- talets Moskva.
Scenen dominerades av en plats vars centrum upptogs av en uppgång från Moskva´s Metro och där körens medlemmar vällde fram samtidigt som några var ivrigt sysselsatta med att prata i sina mobiler.
Denna scenbild behölls föreställningen igenom och kompletterades med Boris skrivbord, som för övrigt var utrustad med en pc! Och här utspelade sig klosterscenen i Tjudov-klostret.
Bredvid Boris skrivbord sattes den litauiska krogscenen upp i form av en ambulerande serveringsvagn av modell anno dazumal. Det var inte ens roligt dvs jag kunde hålla mig för skratt.
Att man i övrigt utnyttjar scenen har jag ingenting emot, men jag förstår bara inte hur regissören har tänkt sig och varför står det i programbladet hur originalhandlingen skall se ut och sedan är det något helt annat vi får se från scenen?
Musiken är enligt min mening det viktigaste särskilt i denna opera, men det blev svårt med koncentrationen när det blev så utspritt och detta ständiga tvättande, borstande av tänder och byte av kläder och upp- och nerpackning av kläder m.m.
På sångarinsatserna kan man dock inte klaga. Först och främst glänste Johan Reuter i huvudrollen, men något stöd av scenografin tror jag inte han hade och det kanske han inte behövde heller. Stig Fogh Andersen, som hovintrigören Sjuiskij gjorde vokalt en bra insats och Stephen Milling var helt lysande i sin roll. Sedan tyckte jag mycket om Gert Henning Jensens sångarinsats som idioten eller kanske bättre som den helige dåren. Även övriga, utan särskilt omnämnande, gjorde bra ifrån sig om man bortser från Sten Byriel som denna kväll var indisponerad dvs han kunde inte få fram en ton.
Alldeles utmärkta var också Den Kongelige Operakör som denna kväll var förstärkt så det var 86 sångare. Dessutom medverkade ”Det Danske Drengekor och flickkörerna från Gentofte och Jaegersborgs kyrkor.
Det Kongeliga Kapel, under ledning av den tjeckiske dirigenten Jakub Hrusa, gjorde som vanligt mycket bra ifrån sig och det får betraktas som en strong prestation att spela oavbrutet i tvåtimmar och tjugo minuter dvs helt utan paus.
Sammanfattningsvis blev det en fin operaupplevelse även om den nog hade blivit ännu starkare om inte regissören och tillika scenografen hade fått helt fria händer.