Här en helt otrolig men sann historia direkt från verkligheten.
Ni som brukar besöka Kulturbloggen.com vet att vi hållit på i rätt många år nu – och Kulturbloggen.com är registrerad med ansvarig utgivare (det är jag som är ansvarig utgivare).
Kulturbloggen.com är dock inget företag utan en redaktionell produkt som jag driver via mitt företag Sodergren Communication.
Nu har jag blivit ombedd att testa den nya läsplattan Letto. En företag postade den till mig och skrev adressen med ordet Kulturbloggen överst. Som ett rekommenderat brev.
När jag kommer glad och förväntansfull till Posten i Sollentuna får jag inte hämta ut det eftersom Kulturbloggen inte är registrerad som företag.
Jag talade med en man på Kundstjänst som sade: ”Det blir så med webbadressen. När något skickas med vanlig post till något som har namn efter en webbadress då ligger det kvar hos oss tills det blir tillbakaskickat, eftersom vi inte kan lämna ut det.”.
Praktiskt va?
Nu ringde den person som postat paketet till oss också till Kundtjänst. Men det hjälpte inte, trots att han kunde intyga att de postat paketet och vill att det ska nå just mig.
Dessutom har paketet ju samma postadress som min adress. Så det är ju hur lätt som helst att kolla att jag bor på samma adress – och dessutom har brevbäraren delat ut paket till just Kulturbloggen på den adressen i fyra-fem år och vi har hämtat ut paket till Kulturbloggen hos Posten i Sollentuna.
Men att vara så flexibel att jag får hämta ut det här paketet, det går inte.
Jag är så trött på oflexibilitet.
Ja jag tog med mitt bevis på att jag är ansvarig utgivare. Utgivningsbeviset är det finaste beviset jag har på att just jag är ansvarig för Kulturbloggen finns ju inte. Det är ju likvärdigt med att ha bolagspapper för ett företag. Men så flexibla är inte posten i Sverige. Inte i Sollentuna i alla fall.
Jovisst, rekommenderade brev är till för vår säkerhet, men när det inte ens går att skicka något rekommenderat till en redaktion produkt som en webbtidning – då har Posten ändå hamnat tio år efter vår tid. När det inte ens räcker att visa bevis på att jag är ansvarig utgivare för tidningen Kulturbloggen för att hämta ut paketet som är skickat till oss – då har Posten missat sin uppgift som serviceföretag.
För övrigt noterar jag att Posten i Norge finns på Facebook medan den svenska Posten inte alls verkar tagit till sig tanken på att finnas tillgänglig inom sociala medier.
Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, Posten, brist på sunt förnuft, oflexibel, byråkrati, dålig service