Foto: Alexander Kenney
I går kväll (5/3) var det nypremiär på Giacomo Puccini´s ”Tosca” men det var också premiär för mig, eftersom jag faktiskt inte har sett uppsättningen i huset, däremot har jag sett föreställningen när den gick på Folkets Hus digitala utsändning för några år sedan och då var det med Gitta-Maria Sjöberg som Tosca och den mexikanske tenoren Hector Sandoval som målaren Mario Cavaradossi och Scarpia sjöngs av Johan Edholm. Dirigent var Pier Giorgi Morandi
Jag gillar Kungliga Operans nypremiärer därför att det oftast innebär att jag får möjlighet att lyssna på nya sångare och dirigenter.
Detta innebar att flera av rollerna igår var besatta av sångare som sjöng sina partier för första gången till exempel sjöngs Mario Cavaradossi av den italienske tenoren Valter Borin och Cesare Angelotti sjöngs av Anton Eriksson, medan sakristanen sjöngs av Magnus Kyhle.
Nya för mig var också Emma Vetter i rollen som Floria Tosca och Marcus Jupither som Baron Scarpia chefen för den hemliga polisen. Kvällens dirigent hete Thomas Söndergaard och det är en dirigent som jag väl känner till både från Den Kongelige Opera och Malmö Opera.
Det bästa med denna fantastiska uppsättning är ju just att det är traditionell uppsättning dvs att man vet vad man får så att säga. Det är storstilad scenografi även om jag inte riktigt kände igen från förra gången, men det var ju inte något negativt. På sånginsatserna är det svårt att klaga, men jag var inte så förtjust i Cavaradossi sångsätt i första akten, men i tredje akten blev det ganska bra och kanske hade det att göra med att han sjöng tillsammans med Emma Vetter? Det kan naturligtvis också handla om premiärnerver eller helt enkelt det vanliga tenorknepet att man inte satsar för fullt förrän i sista akten. Det är i alla fall ett fenomen som jag råkar ut för då och då.
Bland debutanterna, Anton Eriksson och Magnus Kyhle finns det bara gott att säga och det skall onekligen bli intressant att framöver få möjligheter att lyssna på dem i något större partier.
För kvällens absolut bästa insats svarade Marcus Jupither för genom rollen som Scarpia, som han utförde med en kuslig precision och var precis så motbjudande och maktfullkomlig som jag tänker mig att hans rollparti fodrar och på hans sånginsats går det ju inte heller att klaga på, men det som jag anser är mycket viktigt här, nämligen att både kunna sjunga och agera på ett trovärdigt sätt samtidigt och det kunde han ju absolut. Tyvärr sjunger han bara ytterligare en föreställning till, resten av föreställningarna delar Johan Edholm och Gunnar Lundberg på medan det i övriga föreställningar med något undantag är samma sångare som nypremiärkvällen.
Det kändes också tryggt och bra att lyssna på Emma Vetter som personifierade sin roll på ett alldeles utmärkt även om jag kanske anser att hon är en bättre wagner-sängerin än Puccini heroine, men hon gjorde ändå bra ifrån sig i alla tre akterna och särskilt bra är hon när hon sjunger tillsammans med målaren. Deras röster passar bra ihop och hon lyckas också att få Valter Borin att växa i sin rollfigur.
Bland kvällens bästa insatser måste man ju också nämna dirigenten Thomas Söndergaards ledning av Kungliga Hovkapellet. Det blir liksom en annan klang och ljud i orkestern under hans ledning och det är mycket njutbart att lyssna till särskilt som de olika akterna fodrar sitt speciella tempo och redan efter första akten var det helt klart vem som var herre på täppan om detta uttryck tillåts. Kungliga operans kör denna kväll förstärkt med en barnkör från ADOLF FREDRIKS MUSIKKLASSER bidrog självfallet till helhetsupplevelsen.
Sammanfattningsvis kan jag konstatera att sådana kvällar är det en ren fröjd att befinna sig i en av operans stolar. Orsaken till detta kan enklast beskrivas att så här blir det när musik, scenografi och sånginsatser samverkar men också den dramatiska handlingen i verket medverkar till en fulländad upplevelse.
På nypremiären hade jag sällskap med Rosemari Södergren och hennes intryck av föreställningen kan du läsa här
Vill du läsa mer om ”Tosca” kan du besöka operans hemsida