En väldig, svart, två meter hög sockertopp, gjord av Stéphane Thidet, kan man just nu se på Magasin 3 i Värtahamnen, Stockholm. Utställningen Investigations of a Dog, vars titel hämtat inspiration från en novell av Kafka, pågår till den 29 maj. Novellen handlar om en hund som under en identitetskris tittar ut på sin omvärld, introvert, sökande…
Sockertoppen består egentligen två ton svart confetti. Den liknar en väldig kolhög, men en flyktig sådan. Man får inte blåsa på den (jag frågade!). Konstnärinnan, som är född 1974 i Frankrike, vill skapa oväntade objekt av material som egentligen används till annat. Man blir barnsligt glad över skulpturens/installationens storhet. Men texten bredvid sockertoppen tonar ner alltför vilda fantasier. Associationerna är tänkta att gå till de nerlagda, miljöovänliga, kolgruvorna i norra Storbritannien.
Väl inne i de slingriga magasinshallarna i två plan kan man träffa på en sovande gris i naturlig storlek, eller en naturtroget skapad, hängd, gullig men överdimensionerad sork. Eller varför inte se en lufsig isbjörn gjord av finslipad, ihålig betong. Så gulligt och barnvänligt med djur, kan man tänka. Men mer lämpligt är nog att ta hit lite äldre barn, som själva börjat reflektera över sin omvärld. Sorken är nämligen död, med skalbaggar kadaverfestandes på ryggen. Grisen är påträngande och ovanligt störande mänsklig. Isbjörnen står högt upp, långt över barnhöjd, i ett iskallt rum, upplyst av en lysrörsinstallation. Blickar du uppåt väggarna i den nedre utställningshallen med sorken, så kan collaget med sexleksaker blandat med andra loppisfynd i grälla plastfärger ge lite väl mycket information för ett litet nyfiket barn som låter blicken naturligt dras till lustiga färger… Martin Parr från Storbritannien är konstnären bakom detta verk, född 1952. Glad blir man ändå över Magasin 3:s ambition att rikta sig till barn. Flickan Violetta, visar gärna runt, står det i barnens egna folder med klisterlappar, som man får gratis vid kassan.
Ovanligt pedagogiska texter som förklarar konstverken får mig att lämna sockertoppen, den jag kom dit för att se. Jag orienterar mig nyfiket runt. Modern samtida konst. Fem europeiska konstföreningar, FACE-institutionerna, som har samverkat. Det känns aktuellt och i ett levande nu. Plötsligt fångas jag av ett av de allvarliga politiska konstverken, (ett sådant som en söndagsbesökare gärna hoppar över). Jag ser videon på kvinnan som syns vid stranden och är naken. Den är skapad av israelen Sigalit Landau, född 1965. Hon gör som barn gör när de rockar med en plastring runt midjan. Skillnaden är bara att rockringen är gjord av taggtråd och stranden ligger i Israel. Personer i videon ses passivt gå förbi. Jag ryser. ”Ja, så är det där i Israel”, tänker jag och går ut, med en bit av världen i sinnet. Jag är inget barn, och materialglädjen i sockertoppen har jag säkert förvarat i mitt inre. Jag tål därför lite mer än så. Min resa med ettans buss var väl värd mödan. ”Svårt att hitta/lätt att älska” anges vara konsthallens slogan. Jag kan inte mer än hålla med.
Kurator: Tessa Praun
Deltagande konstnärer: Vasco Araújo, Virginie Barré, Philippe Bazin, Mircea Cantor, Maurizio Cattelan, Roberto Cuoghi, Mark Dion, Gardar Eide Einarsson, Urs Fischer, Fischli & Weiss, Claire Fontaine, David Hammons, Annika von Hausswolff, Thomas Hirschhorn, William Kentridge, Kimsooja, Jeff Koons, Sigalit Landau, Sherrie Levine, DeAnna Maganias, Mark Manders, Esko Männikkö, Marepe, Paul McCarthy, Boris Mikhailov, Bruce Nauman, Cady Noland, Martin Parr, Navin Rawanchaikul, Aurel Schmidt, Gregor Schneider, Lara Schnitger, Santiago Sierra, Lorna Simpson, Stéphane Thidet, Kara Walker.
Pernilla Wiechel, frilansjournalist
Läs även andra bloggares åsikter om Magasin 3, Investigations of a Dog