Kärleken kommer att skilja oss åt
Musik av Joy Division, översättning Sara Stridsberg
Regi: Sally Palmquist Procopé
Premiär: Lejonkulan Dramaten den 13 maj 2015
Joy Division bildades i Manchester 1976 och hann med att släppa två album innan sångaren Ian Curtis tog livet av sig 1980. Anton Corbijn har redan gjort film av deras odödliga låtskatt. Nu går pjäsen Kärleken kommer att skilja oss åt upp på Lejonkulans scen på Dramaten. Sally Palmquist Procopé står för regin och Sara Stridsberg för den starka, svenska översättningen av bandets lika vackra som råa texter.
Vad det enigmatiska postpunk-bandet ville uttrycka med sin musik, och kanske framför allt med sina texter, har vi kunnat gissa oss till utifrån vad vi sett på film och läst om i böcker. Men närmare än så kommer vi aldrig komma. Curtis tog med sig sanningen till graven. Kärleken kommer att skilja oss åt ger kanske inga nya svar, men den återger en fin och fängslande tolkning av bandets musikaliska arv.
På vad som ser ut som en catwalk som mynnar ut från en grotta sjunger en futuristisk kvintett, samtliga med blonderade frisyrer och matchande helvita kläder, upp texterna samtidigt som de något apatiskt dansar till olika situationer. De åtta låtarna blir som en enda surrealistisk musikvideo. Redan i inledande Disorder, eller Sjukdomen som de väljer att kalla den på svenska, kommer jag på mig själv med att få gåshud. Den omarbetade musiken framförs av Tonbruket. De har behållit melodierna, låtarna känns ögonblicken igen, men att arrangemangen är lite annorlunda bidrar med en suggestiv nerv.
Trots att låtarna går in i varandra blir det aldrig segt. Solitärer (Isolation) bidrar till exempel med lite humor när de fem skådespelarna samlas kring ett middagsbord och visar hur tramsigt det kan vara med mänskligt umgänge; Kontroll (She’s Lost Control) får mig snarare att tänka på schizofreni eller en bipolär person som är inne i sin maniska period än den epilepsi Ian Curtis kom i kontakt med när han skrev den, när en av kvinnorna målar ansiktet och börjar riva av sig sin blonderade peruk; och den självklara finalen med Språnget över himlen (Atmosphere), Joy Divisions kanske allra mest dramatiska låt, mynnar ut i a capella-sång. Förvänta dig inte en pjäs med en tydlig handling. Men är du ett fan av Joy Division, eller bara intresserad av att se tänkvärd musik sättas in i en kontext, så kommer du garanterat få ut någonting av denna starka föreställning.