Något att se fram emot efter årsskiftet:
7 mars 2011 – Stockholm, Cirkus (stående parkett)
Nu när sommarens tillkämpade glättighet, socker och färgämnen äntligen släppt greppet om oss kan vi ta saker på allvar igen. Det som är viktigt, som är värt att sträva mot är sällan rosa och tralala. De band som spelar roll, som stannar kvar innanför huden är lika sällan glittrigt rosa och vettlöst positiva. Luger presenterar stolt en färd mot mörkrets hjärta med ett band som är den absoluta motsatsen till solig kompromiss-disco; Interpol kommer hit.
Interpol är större, på alla sätt, än de andra band som slarvigt etiketteras post-punk och det är med nyfunnen målmedveten de återvänder, orubbligt likt en glaciär som rör sig i Motown-takt, till det Europa som älskar dem. Efter den mer experimentella tredje plattan Our Love to Admire och sångaren Paul Banks soloprojekt Julien Plenti is…Skyscraper från förra året har bandet med nyutgivna, fjärde skivan Interpol – redan den självrefererande titeln signalerar bestämt fokus – medvetet slagit sönder sin musik för att bygga upp den igen med bara de viktigaste bitarna kvar. Tillbaka på Matador Records och nu som trio tar Interpol avstamp i samma musikaliska landskap som debuten, den omistliga Turn on the Bright Lights från 2002, men höjer sig snart över samtliga sina föregångare. Skallerormsgitarrerna och de uppskruvade rytmerna är där, den obändiga ambitionen att uttrycka något mer än ord kan fånga likaså. Men det är en mörkare, starkare, mer avskalad ljudbild som nu träder fram. Allvaret och beslutsamheten är uppenbar också i de mer radiovänligt romantiska låtarna som den bedårande ”Summer Well” och den formidabla uppgörelsen ”Success” där Paul Banks sjunger som stod han nedsänkt i isigt vatten…och ändå sätter högtalarna i brand. Det är en brutalt uppriktig skiva som kretsar kring förvirring, desperation, uppgivenhet och att känna tvivlet gnaga sönder ryggmärg och ögon. Ändå eller just tack vare den uppriktigheten så är Interpol en av höstens nödvändigaste lyssningar.
Live är Interpol alltid magnifika. Ljussättningen är lika snygg som kostymerna. Från första stund, efter ett suggestivt intro, levererar bandet låtar stora som bergskedjor (”Evil”! ”PDA”! ”Obstacle 1”!), låtar som går rakt genom halspulsådern för att sedan, efter den sista virvlande refrängen, explodera i gnistrande ljudlaviner. Känslorna blöder igenom varje takt och Paul Banks brustna röst fångar den smala strimman mellan för lite och för sent, säger det tydligt och tillsammans med hela sin publik: Det enda som är värt att sträva mot är det du inte kan få, inte kan nå. Men du kan komma nära, närmre, närmre. Du kan komma till Interpol när Interpol kommer hit.
Läs även andra bloggares åsikter om Interpol. musik, konserter