Man kan komma ganska långt med statistik. Det bevisar inte minst Gruppen och Astrid med föreställningen Men det skulle ni aldrig våga på Orionteaterns lilla scen. Frågor om kvinnohat blir belysta från olika vinklar, som alla tar sin start i någon form av siffra.
Astrid Menasanch Tobieson, som står för både manus och regi, vill reflektera över mycket samtidigt. Det blir en fartfylld resa genom depressioner, otillräckliga mödrar på sömntabletter, fattiga barn, en jämstäldhetsminister som inte kallar sig feminist och integrationsfrågor.
Men det skulle ni aldrig våga är en intelligent pjäs, som dessutom är skickligt koreograferad. Publiken får skratta flera gånger och pjäsen – som i mångt och mycket är uppläsningen av en enda lång inre monolog – hinner aldrig kännas monoton eller tråkig. Samtidigt är den kanske lite för intelligent, försöker få in för många slag på samma gång. Pjäsen blir lite opersonlig, lite för analytisk och för lite kännande. Som invändning kan det tyckas vara tungt, men här fungerar det ändå förvånansvärt väl.
Den röda tråden kan kännas tunn i stunder, men Bianca Kronlöf och Elin Söderquist på scen håller samman föreställningen genom sin intensiva närvaro och det fysiska spelet som ofta inbegriper publiken. Delar av publiken får lämna rummet, alla som vill får skriva brev och det är viktigt att vi är en del av gemenskapen.
Opersonligt eller ej, spretigt eller ej, ämnet (eller ämnena) är så angelägna att de förtjänar den här pjäsens uppmärksamhet, och att diskussionen som förs i pjäsen är relevant. Och jag antar, att det betyder att den här pjäsen också kan sägas förtjäna en del uppmärksamhet.
