DKT

“Così fan tutte” W A Mozart´s komiska kärleksopera blev en premiärsuccé på Den Kongelige Opera i Köpenhamn

13 oktober, 2011 by Redaktionen

”Così fan tutte”

Così fan tutte, Mozart´s kärleksopera i den mån att inte alla hans operor handlar om kärleken på ett eller annat sätt, om inte annat kärleken till den kvinnliga rösten.

Det är i grunden en rätt larvig historia, vilket ju nästan alla operor kan sägas vara, med några viktiga undantag, ingen nämnd ingen glömd.Det här är min tredje version av verket, Drottningholms Slottsteater och nu senast Kammaropera Syds version på biografteatern Scala i Ystad. Dessa uppsättningar innehåller var och en på sitt sätt förtjänster, men de går naturligtvis inte att jämföras med varandra. Det är ju inte heller nödvändigt.

Storyn handlar om trohet och otrohet och här är det den kvinnliga troheten som står på spel. Systrarnas respektive, Guglielmo och Ferrando, kallas plötsligt ut i kriget, men detta är egentligen en ren konstruktion från Don Alfonso´s sida (Johan Reuter), för hans egentliga syfte är att vinna ett vad och samtidigt få någonting att le åt. Till sin hjälp har han den trogna Despina, som medbrottsling, givetvis mot en rundlig ersättning.

Dorabella, (Elisabeth Jansson) och Fiordiligi, (Inger Dam-Jensen) skaffar sig snart nya älskare, trots sina löften om evig trohet till Guglielmo (Palle Knudsen) och Ferrando (Peter Lodahl).

Egentligen har jag nog alltid haft uppfattningen att operan slutar lyckligt, men efter att ha sett Guy Joostens i övrigt utmärkta uppsättning är jag mer tveksam till denna uppfattning.

Uppsättningen hade egentligen premiär redan säsongen 1996/97 på Vlaamse Opera i Antverpen och ingick då i en serie Mozartoperor med libretto av Lorenzo da Ponte, men har först nu letat sig fram till våra breddgrader och Den Kongelige Opera i Köpenhamn.

Hela handlingen utspelar sig på ett trestjärnigt hotell i mitten av förra århundradet någonstans i Italien får man förmoda.

Till en början gillade jag inte detta upplägg, men vande mig vid detta under föreställningens gång. Min första reaktion var inte en hotellobby till, men förmodligen var det just denne Joosten som var först med detta upplägg och alla de andra uppsättningarna som jag har sett har förmodligen tillkommit efter hans premiär. I det här sammanhanget kan det vara på sin plats att nämna att jag inte är någon beundrare av uppdateringar. Det är min fasta övertygelse att verken bör framföras enligt kompositören och librettistens anvisningar, i princip. Det finns naturligtvis flera undantag, men de bekräftar bara huvudregeln.

Min tveksamhet infann sig redan från början. Ett ögonblick trodde jag att dirigenten hade förlagt partituret, men det visade sig snart att så inte var fallet. Dock är jag mycket tveksam till hans tempi. Enligt min alldeles bestämda uppfattning skall åtminstone ouvertyren spelas fortare och gärna starkare, än den mesiga inledningen vi fick lyssna till premiärkvällen. Även här vande jag mig småningom till det långsamma tempot, men de återkommande pauserna hade jag svårt för. Dessa kan kanske förklaras av premiärnervositet?

Sångligt sett var det en riktig stor musikalisk upplevelse och här noterade jag egentligen inte en enda svag punkt; alla var helt enkelt strålande. När Fiordiligi, Dorabella och Don Alfonso framförde ”Soave il vento” började jag känna mig hemma och när Ferrando (Peter Lodahl) hade framfört sin stora aria ”Un àura amorosa del nostra tesoro” då var jag ohjälpligt fast och sedan blev det bara bättre och bättre och här utmärkte sig framförallt Inger Dam-Jensen och Elisabeth Jansson. Lina Johnson´s Despina måste väl betraktas som ett riktigt genombrott?

Både Johan Reuter och framförallt Palle Knudsen gjorde alldeles utmärkta insatser såväl sceniskt som sångligt. Till det goda slutresultatet medverkade såväl orkestern som operakören, men det behöver jag kanske inte särskilt poängtera. Det är en väl bevarad hemlighet att det i diket på Den Kongelige Opera, sitter en orkester av världsklass. (Enligt Daniel Barenboim). Operakören motsvarar också alla högt ställda förväntningar.

Jag är inte särskilt förtjust i uppdateringar, men denna föreställning utgör ett av de viktiga undantagen och igår kväll tror jag att jag t o m började förstå regiupplägget och inte heller har jag något negativt att framföra över det scenografiska och kläderna var helt underbara.

Att detta är ett av Mozart´s bättre verk, komiska, bevisades igår på premiärkvällen, även om jag tycker bättre om hans ”Don Giovanni”, men nu pratar vi om smak och tycke – så gör vi ju alla.

Recensioner
KPN DK
GregersDH
Berlingske Tidende
Politiken
CarlHåkan Larsén i Sydsvenskan
Lars-Erik Larsson i Skånska Dagbladet

Årets sista operabesök – Madame Butterfly på Det Kongelige Teater- ingen succé

31 december, 2010 by Redaktionen

Årets sista operabesök blev Madame Butterfly på DKT och tyvärr blev det en besvikelse. Det är en opera som jag annars brukar gilla skarpt och särskilt gäller det Malmö Operas senaste uppsättning, som jag dels såg på de olika premiärerna dels lyssnade på i efterhand i P2 häromveckan.

Det är naturligtvis inte min avsikt att jämföra dessa föreställningar dels är det mycket svårt för att inte säga omöjligt dels är det inte särskilt rättvist eller relevant. Varje uppsättning har sina förtjänster och brister, men det handlar också om dagsformen hos både sångare, kör och orkester, men i minst lika hög grad om skrivaren av dessa rader.

Klart är dock att Malmö Operans uppsättning var fullständigt ljuvligt och helt underbar, men det är inte huvudintrycket av uppsättningen på DKT.

Jag har funderat en del hel på varför jag inte gillade uppsättningen i Köpenhamn och min slutsats är nog att jag stördes av den scenografiska lösningen i Köpenhamn som i förhållande till Malmö´s version kändes mycket konstlad.

På DKT upptogs scenbilden av en höj- och sänkbar ställning och med ett lite hus på toppen, som dessutom hade ytterligare en upphöjdbar terrass. För mig blev det helt enkelt för mycket teknik och ingen känslomässig upplevelse, som ju ett operabesök bör innebära åtminstone när det handlar om Puccini´s ”Madame Butterfly” Dessutom satt jag hela tiden och var nervös för att någon av sångarna, ingen nämnd ingen glömd, skulle trampa fel och därmed ramla ner för ställningen!

Uppsättningen är regisserad av en för mig helt okänd dansk teaterregissör, Lars Kaalund och han var säkert ansvarig för de små avvikelserna från gängse föreställningar, särskilt Malmö Operas nuvarande uppsättning.

För scenografin svarade Christian Friedländer och en anledning till att man har gjort denna scenografiska lösning kanske sammanhänger med att föreställningen efter sista föreställning den siste januari skall ut på en omfattande Danmarksturné?

Det skall dock erkännas att det kändes mycket bättre i andra akten då scenbilden helt upptogs av huset som Pinkerton hade hyrt på femhundra år och med gällande en månads uppsägningstid.

Dirigenten var Giordani Bellincampi, en dirigent som jag vanligtvis gillar skarpt, men hans inledning kändes inte bra, det gick alldeles för fort, men det blev bättre under föreställningens gång.

Sångarnas insatser kan jag inte klaga på, men jag gillade inte deras toner Antonelli Palumbi var en typisk italiensk tenor, men han saknade enligt min uppfattning trovärdighet, som Pinkerton och Cio-Cio San, Maria Luigia Borsi sjöng rätt bra i andra akten, men utan större känsla i första akten, med ett enda stort undantag.

För de italienska gästerna gällde att de saknade inlevelseförmåga och deras agerande lämnade i övrigt något mer att önska. I det här sammanhanget tycker jag det är en berättigad fråga varför DKT måste besätta de ledande rollerna med två gäster? Visst finns det resurser i det egna operakompaniet?

Bra däremot var såväl Bengt-Ola Morgny som sjöng Gozos parti och utmärkt var också Elisabeth Jansson, som Suzuki och Guido Paevatalu var rolig som den japanske prinsfriaren, Yamadori.

Det Kongelige Kapell gjorde också, som vanligt en bra insats visserligen efter en tveksam inledning, men för detta kan jag tyvärr bara lasta dirigenten Giordani Bellincampi. Den Kongelige Operakör tillhörde ju också det positiva, men det är ju inget ovanligt.

Sammanfattningsvis var det ingen höjdarföreställning och den huvudsakliga förklaringen till detta står för min del att finna i första akten där scenografin upplevdes som mycket störande och onödig, men där de svenska sångarna svarade för utmärkta prestationer i form av god sång och en bra scennärvaro. I denna grupp vill jag också räkna in Guido Paevatalu.

Slutet gott allting gott.

Vill du läsa mer om föreställningen besök hemsidan

Vill du läsa mer om handlingen besök Mogens Operasidor

DKT

Footer

Om oss