I samband med Death Angels spelning på Thrash Fest i december passade Kulturbloggen på att ställa några frågor till deras frontman Mark Osegueda.
Ni grundades för snart 30 år sedan. Hur tycker du att ni har utvecklats genom åren?
När vi började spela tillsammans i början av 80-talet lät vi mer som ett klassiskt brittisk metalband. Vi var influerade av Iron Maiden och vi har alltid till deras låtstrukturer. En kväll såg jag Metallica spela på en liten klubb i Berkeley och det förändrade min syn på musik – jag hade aldrig sett ett band med sådan energi på scenen tidigare.
I takt med att vi utvecklats som musiker har vi försökt blanda in inslag från olika genrer, ibland lite för mycket.
Efter Act III splittrades vi tyvärr och när vi återförenades i början av tjugohundratalet hade jag inte skrivit musik till ett album på tolv-tretton år. Den första skivan efter uppehållet, The Art of Dying, innehåller en del bra låtar men är som helhet lite osammanhängande.
Vi släppte ett nytt album för några månader sedan som jag är väldigt stolt över. Inte minst var det en personlig triumf för mig eftersom vi hade förlorat två originalmedlemmar. Det är min mest personliga skiva hittills. Förut brukade jag skriva texter om världsledarnas maktmissbruk men den senaste skivan är en hälsning till personer som en gång i tiden stod mig nära.
Mark berättade också om sin vänskap med Metallicas gitarrist Kirk Hammet:
Han producerade vår första demo och är en av mina närmaste vänner – jag var best man på hans bröllop. Vi har inte gjort några musikaliska samarbeten men vi har blivit fulla och jammat tillsammans hur många gånger som helst. Jag bodde hemma hos honom i fyra år och han hade en studio så vi brukade gå på konserter och det hände att vi tog med bandet till studion efteråt. Vissa av banden spelade inte ens metal.
Vad har ni för planer för framtiden?
Att fortsätta. Vi är ute på vår längsta turné någonsin just nu, den varar enda fram till nästa sommar, så vi kommer börja skriva material så vi kan spela in en ny skiva när turnén är över. Det viktigaste är att vi aldrig har ett långt uppehåll igen.
