Artist: Kent
Titel: Då som nu för alltid
Betyg: 2
Som band må Kent aldrig ha varit några trendsättare, utan snarare följsamma snickare som låtit träet karvas efter vart vinden bär. Det har inte direkt varit något problem, eftersom de alltid gjort musiken säregen att det direkt hörts att det är just de fem (fyra efter femte albumet, Du och jag döden, då Harri Mänty hoppade av på grund av den musikaliska utvecklingen mot elektronisk musik som bandet var i full färd att ta) som står bakom det. Oavsett om det varit britpop eller Depeche Mode har de vågat vara sig själva i sitt uttryck no matter what. För det har de fått den beundran och respekt som de förtjänar. Men samtidigt har mycket hänt under resans gång, såklart, som att mer svordomar och engelska fraser tagit plats. På sjunde skivan, Tillbaka till samtiden, var de snyggt intrigerade och luktade mer innovation än desperation. Men nu mot slutet har det blivit helt tvärtom. Nu kommer de i överflöd och i hela meningar istället för några ord här och där. Det blir för mycket av det goda helt enkelt. Soppan blir för salt och ingenting smakar riktigt som det borde.
Inledningarna brukar vara storslagna öppnare, men så inte nu. De bättre öppnarna, 400 slag och Elefanter, har ganska långa intro – vilket ger känslan av att smyga in i deras värld för att försiktigt ta del av den (för att under resans gång träda in i den helt och fullt) men nu kastas en in i en plötslig chock: det känns som vi kommer in mitt i en låt, och inte början av en. Som albumöppnare är den katastrofal. Hantverksmässigt är den som bäst halvintressant. Den vill vara en låt som startar bränder på dansgolv, men problemet är att allt är så hårt åtskruvat så det enda som brinner ut är mitt intresse för att ens lyssna klart på låtarna. För det problemet är genomgående. Allt är plastigt!
I en diskussionspanel för Radio Fyris (se ovan) så diskuterar jag Kent, nedläggningen och deras potentiella framtida projekt. Bland annat sias det om att Jocke Berg kommer gå vidare som novellförfattare, eftersom hans största styrka ligger i att skriva kortare texter. Vilket inte märks på det här albumet, alls. Istället känns allt genomstressat som för att bara kunna gå vidare från Kent.
De tycks måna om att kunna begrava han den där Kent för att sen dumpa liket så fort som möjligt.
Med tanke på den höga nivå de har hållit genom åren är det förvånande att de släpper ifrån sig något såhär artificiellt, skralt och förvrängt som sista verk. Att de utannonserade sitt avsked tidigare i våras var ett tecken på medvetenhet, om att de befinner sig på toppen och bör sluta då. Men istället för att ge allt igen har de mest slängt ihop något att skaka rumpan till och till det slängt in pretentiöst dravel – som Jocke Berg alltid blir anklagad för, men tidigare har han ändå hållit en litterär nivå i sina texter och referenser – nu känns det bara falskt och påklistrat för att låta bra.
Detta gör att jag inte ens velat köpa albumet på iTunes. Knappt så jag gratislyssnar på Spotify.
Blir heller inte speciellt pepp på att behålla mina konsertbiljetter till höstens avskedsturné. Men den sista konserten, 17:e december på Tele2 Arena, kommer jag gå på. För att officiellt ta farväl av dem. För allt de betytt för en trasig tonårssjäl, osäker twentysomething och storslagen drömmare.
De har alltid haft låtar med själ+hjärta för livets alla stunder. Nu är det bortblåst. Avskuret.
Men kanske är det enklast såhär; att de slutar med en varm öl som sparkats runt hela dagen, för hade de leverat ett mästerverk utan dess like hade en velat ha mer. Nu vill jag snarare inte höra hur de skulle ”utvecklats” till kommande album. Så på så sätt är det en perfekt avskedsskiva. Annars kommer jag nog inte vilja veta av den på något sätt. Tur att de har så stor backlogg att gå tillbaka till sen när saknaden blir för stor. En Greatest Hits-samling kommer inte räcka för det behovet när sista tonerna har ekat ut i december och vi snart firar in ett nytt år utan Kent.