Marcus Vögeli i Caligula, premiär 6 november 2026 på Klarascenen, Kulturhuset Stadsteatern. Foto: Ninja Hanna
Caligula
Av Albert Camus
Regi Viktor Tjerneld
Scenografi och kostym Christian Albrechtsen
Ljus Sofie Gynning
Komposition och ljud Daniel Fogh
Video Annie Tådne
Mask Frida Ullander
Medverkande Marcus Vögeli, Sandra Huldt, Pablo Leiva Wenger, Ann-Sofie Rase, Andreas Kundler, Yngve Dahlberg, Per Sandberg, Emil Hedayat, Rebecka Harper, Karin Foladi och Kalle Einarsson
Premiär 6 november 2026 på Klarascenen, Kulturhuset Stadsteatern
Sällan har jag sett maktfullkomlighet och storhetsvansinne skildras så raffinerat otäckt som i Caligula på Kulturhuset Stadsteatern. Marcus Vögeli är lysande i titelrollen som den forne kejsaren i romarriket. Han backas också effektivt upp av en lyhörd och samspelt övrig ensemble. Caligulas skräckvälde får det att gå rysningar genom publiken.
Albert Camus text ställer intelligenta frågor och borrar i begrepp som livets värde, strävan efter det orimliga och bottenlös sorg som får allt att verka meningslöst. Samt det eviga spörsmålet om hur ett monster skapas. Det kan låta tungt, men faktum är att det inte känns så. Utan som en dramatisk kraftmätning mellan olika sätt att se på tillvaron.
Caligulas samtal med de två människor i sin närhet som han faktiskt lyssnar på litteraturprofessorn Cherea– väl tolkad av Yngve Dahlberg – och den unge känslige Scipio (Kalle Einarsson) berör. De båda försöker få honom att inse att det går att finna glädje, hopp och trygghet i livet. Men Caligula hävdar att han inte kan föreställa sig som lycklig. Han känner bara förakt för allt och tomhet sedan hans älskade syster, som han behandlat som sin maka, dött.
Hur tydligt Drusillas bortgång styr Caligulas skräckregim visar den vackert blåskimrande ridåns bild av hur aska faller ner och rågar en urna. Caligula ändrar i sin andra period som kejsare helt sitt sätt att styra riket, förklarar att han ska stöpa om hela statsväsendet och utfärdar galna order som att förstöra spannmål för att skapa svält.
Caligulas blick är ytterst obehaglig och ibland närmast glasartat inåtvänd. Han är totalt oförutsägbar och kräver absolut lydnad av sina medarbetare. Närmast som en absurd lek låter han döda deras släktingar eller dödar dem själva snabbt och bestialiskt om andan faller på. I en rysansvärd scen våldtar han en ung havande kvinna medan hennes man och det övriga sällskapet tvingas sitta stumma och likt paralyserade bevittna det som sker.
Som betoning av det orimliga eller kalla det vansinniga i sitt sinne begär Caligula den forne slaven i hans tjänst Helicon – i stram och stolt gestaltning av Pablo Leiva Wenger – att ta ned månen. Denne svarar ödmjukt varmhjärtat på Caligulas återkommande fråga att han jobbar på det.
Regin av Viktor Tjerneld är smart och fyndig och tempot febrigt förvirrat som om allt egentligen är en mardröm vi får ta del av. Det känns dessutom hela tiden som föreställningen är i rörelse. Ibland svänger den vilt och crazy och musiken dånar. Ibland stillnar den för en stund av möjlig insikt och omvändelse för denne kejsare som helt mist sitt omdöme och sin medmänsklighet.
Även scenografin av Christian Albrechtsen bjuder på branta kast. Kritvitt, stram med romerska kolonner och så plötsligt galet kitschig och färgsprakande gräddgul och rosa i andra akten när en upphöjd maskerad Caligula talar till folket som vore han en gudagestalt. Scipio utbrister i vredesmod: ”Du har blodat ned jorden, ska du nu smutsa ned himlen också!”
I hemlighet talar Caligulas medarbetare om att de måste störta tyrannen och rustar sig med vapen. Men när är det rätt läge och vågar de verkligen och vad blir straffet om komplotten misslyckas? Helicon har snappat upp planerna och varnar enträget Caligula som dock verkar närmast oberörd av hotet. Det förklarar också slutet som på ett vis känns helt följdenligt och samtidigt väldigt brutalt.
En invändning mot föreställningen är att det förekommer så hög musik/höga ljud att man tvingas hålla för öronen. Att det inte varnas för den utan bara för blinkande ljus och rök är anmärkningsvärt. Det vore önskvärt att teatrar hade en ljudkoordinator som reglerar volymen som tenderar att bli allt starkare och därmed störande nuförtiden.
Om man uppskattar den hurtiga komik som ibland breds över spelstilen och dialogen är givetvis en läggningsfråga. Flera gånger skrattar delar av publiken glatt. Själv tycker jag att den stör.
En klar fördel är att regissören inte fallit för idén att modernisera dramat. Han litar klokt nog på publikens förmåga att tänka fritt och dra paralleller till dagens tyranner som blodar ned jorden, förföljer och dödar människor, utfärdar galna order och tror sig vara Gud.
Totalt sett är Caligula en mycket sevärd föreställning, främst för Marcus Vögelis strålande gestaltning av titelrollen. Men också för att det är en text som griper tag och skakar om och en iscensättning som hela tiden överraskar.