Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Debaser Slussen

Anna Calvi får mig att inse varför jag älskar musik

by

Anna Calvi, Debaser Slussen
Betyg: 4

Efter att ha bevittnat Anna Calvis spelning på Debaser Slussen blir jag påmind om varför jag älskar musik. Tidigare i år släpptes hennes självbetitlade debutalbum och jag undrar om inte Desire är årets låt. Hon påminner liksom om en ung PJ Harvey, stundtals med inslag av latino/flamenco, och hennes uttryck känns precis så vitalt som jag bara trodde det kunde göra förr i tiden. Det är nästan för bra för att vara sant.

Tyvärr är Debaser Slussen möjligtvis på grund av hård konkurrens (Red Hot Chili Peppers, Handsome Furs etc etc) långt ifrån fullsatt, men de som väl har tagit sig dit älskar verkligen Anna Calvi och är inte rädda för att låta det märkas. Stämningen är genomgående på topp och låtmaterialet är så starkt att det bara är att toklyfta på hatten. Förutom redan nämnda Desire blir jag fullkomligt lyrisk när jag hör Morning Light. Även The Devil, som hon spelar som extranummer, är klockren.

Hon börjar med att spela ett instrumentalt flamencostycke på elgitarr vilket jag tycker är passande och speglar konserten som helhet. Den har nämligen någonting suggestivt över sig och växer för varje ögonblick. Hon hinner till och med göra en cover på Elvis gamla klassiker Surrender.

Anna Calvi sjunger som en halvgud, hennes dramatiska hopp från lågmäldhet till desperation känns aldrig krystade och hon slår an så många strängar på en och samma gång. Även förbandet Thus:Owls som lirade på hemmaplan imponerade med sin atmosfäriska drömpop och bidrog till en kväll av hög musikalisk kvalitet.

Tips: Anna Calvi på Debaser Slussen den 12:e oktober

by

Ett hett tips för alla anglofiler och musikälskare där ute. Inom alternativrocken är Storbritannien troligtvis det land som levererat flest ikoniska frontkvinnor, ta bara PJ Harvey och Siouxie Sioux. I deras fotspår har Anna Calvi nått dagsljuset och spås nu bli nästa superstjärna. När de nominerade till årets upplaga av Mercury Music Prize presenterades var hon en självklar kandidat och de som hade turen att bevittna hennes spelning på Hultsfredsfestivalen i somras kan intyga hennes storhet. Nu har hon vägarna förbi Sverige igen för en spelning på Debaser Slussen den 12:e oktober, missa för guds skull inte det.

—

Vivian Girls bjuder på välbehövligt skrammel på Debaser

by

Vivian Girls, Debaser Slussen
Betyg: 4

Magin växte i takt med att intervallerna mellan rundgångarna minskade. Stundtals fördes tankarna till tidiga My Bloody Valentine när Brooklyns skränigaste poptrio gjorde sin första spelning i den svenska huvudstaden och om du frågar mig hade de gärna fått spela lite längre än en timme.

Med sig till Debaser Slussen hade de sin tredje och hittills mest lättillgängliga skiva Share the Joy och av de nya låtarna var det The Other Girls och Take It As It Comes som gjorde starkast intryck.

Huruvida Vivian Girls bör kategoriseras som punk, girl group eller noise pop har alltid varit ett litet mysterium. Melodierna är i en klass för sig samtidigt som majoriteten av låtarna är fartfyllda och under två minuter långa.

Sammanfattningsvis tycker jag att Vivian Girls spelning på Debaser Slussen var ett välbehövligt komplement till alla festivalspelningar som annars äger rum den här tiden på året. Svett, öl och trängsel i kombination med ett riktigt grymt band är ibland allt som behövs.

Kulturbloggen möter Das Pop

by

Das Pop tillhör Belgiens finaste popexporter även om bandmedlemmarna numera bor på olika platser runt om i Europa, bandets basist bor faktiskt i Stockholm.

I september släpper de sitt fjärde album som bär titeln Game.

Kulturbloggen mötte upp bandets sångare Bent van Looy inför deras spelning på Debaser Slussen den tjugoförsta maj.

Kan du berätta hur ni bildades?

Jag flyttade själv från Antwerpen till Gent när jag var sexton år och lärde känna Reinhard och Niek i klassrummet. Till en början ogillade vi varandra men när de fick reda på att jag kunde spela trummor började vi experimentera i musiksalen och vi har varit ett band ända sedan dess. Fast vi har inte alltid hetat Das Pop, i början kallade vi oss för Things to Come.

Hade ni några influenser?

Det var det som var grejen, vi hade inga influenser. Ena dagen kunde vi sätta oss ner och skriva en sydamerikansk-influerad låt som vi döpte till ”samban” för att nästa dag skriva något jazzigt som vi kallade ”jazzen”. Vi försökte oss nog på alla genrer utan att riktigt låta som någon.

Hur lång tid dröjde det innan ni fick skivkontrakt?

Skivkontraktet dröjde tills långt senare. 1998 ställdes vi under ett bandmöte inför valet mellan att satsa allt på bandet eller att ge upp helt. Vi valde att fortsätta, ett år senare erbjöds vi vårt första skivkontrakt. Det var under samma bandmöte vi bytte namn till Das Pop.

Er senaste singel heter The Game, kan du berätta lite om bakgrunden till den låten?

Vi skrev faktiskt den låten, liksom större delen av nya skivan, i Sverige. Den är olik allt vi gjort tidigare så vi var faktiskt tvungna att ändra på arrangemanget en hel del för att undvika att låta som ett dåligt boogie woogie-band. Textmässigt kretsar låten kring metaforer och regler gällande livet, kärlek och vårt äventyr i musikbranschen.

Kan du berätta lite om er nya skiva och på vilka sätt den skiljer sig från vad ni gjort tidigare?

På vår förra skiva ville producenten fånga känslan som uppstod i replokalen. Den här gången ville vi göra något annorlunda. Vi skrev låtarna i Stockholm och valde att producera skivan på egen hand. Först var det lite läskigt för vi hade inte tillåtit oss själva att skriva nya låtar på nästan fyra år men när vi väl kom igång gick det förhållandevis problemfritt.

Hur gick det till när ni skrev låtarna till skivan nu när ni bor utspridda över hela Europa?

Visserligen hade vi skrivit skisser till texter och ackordföljder men låtarna kom till först när vi gick in i studion. Vi kom hit fem dagar åt gången vid ett flertal tillfällen och varje gång återvände vi hem med tre nya låtar.

Har er nya skiva något koncept?

Jag tror vi skriver rätt så ärliga låtar men jag skulle inte vilja påstå att de är självbiografiska. Låtarna är oftast dramatiska, smärtsamma och mörka vilket vi försöker gömma i ett överdrivet färgglatt omslagspapper. Det är just den kontrasten mellan ljus och mörker som är vårt koncept.

Var hittar ni inspiration till att skriva låtar?

Jag kan bli inspirerad av vad som helst men jag måste vara i rörelse. Jag kan inte vara stillastående. Det bästa är att vara på en plats man aldrig varit på tidigare, då tvingas man att öppna ögonen för nya intryck.

Skiljer ni er live från på skiva och har ni någon favorittyp av scen?

Vi försöker att inte göra det men av någon anledning går det alltid vildare till på scen. Saken är att du aldrig kan veta hur en spelning kommer gå i förväg. På en festival tror du oftast att det kommer gå bra men det kan lika gärna sluta i besvikelse. På en annan typ av scen kanske du är mer orolig men så blir det helt magiskt. Det viktiga är att du som artist glömmer bort dig själv – först då kan publiken glömma bort sig själva.

Kommer ni spela på några festivaler i sommar?

Ja, det är faktiskt en rätt så egendomlig företeelse att spela på festivaler. I början av sommaren längtar man ut till doften av hamburgare och vått gräs men i augusti är det doften av helvetet. Då kan man inte vänta på att få sätta sig i ett mörkt studiorum igen.

Foto: Emma Andersson

The Hundred in the Hands på Debaser Slussen

by

Sverigedebut för The Hundred in the Hands – duon från New York som på sin debutskiva från förra året blandar elektronisk musik med post punk och massa andra genrer. Bandet består av Jason Friedman (som under konserten spelar gitarr och bas) samt Elleanore Everdell (på sång och synt). De skräniga gitarrerna bidrar till en aggressiv och rivig känsla medan den skolade sången och de programmerade trummorna ger upphov till en repetitiv och nästintill drömlik atmosfär. Personligen skulle jag vilja beskriva The Hundred in the Hands live som en introvert kusin till Sleigh Bells – inte lika mycket publiksurfande men mer fokus.

De inledde konserten med Pigeons som är deras bästa låt och vars simpla refräng lämnar ett starkare intryck live än på skiva. Dressed in Dresden och den förlängda versionen av Young Aren’t Young är ytterligare några höjdpunkter.

Som extranummer spelades Commotion som uppenbarligen var publikens favorit.

Det märks att de har potential men att de än så länge begränsas av sin repertoar. Med lite fler skivor i bagaget kommer vi definitivt att få se dem spela inför fler folk på större scener.

Polaroidbilden är tagen av Emma Andersson