Rockmusik

Plats: Sweden Rock Festival, Rockklassikertältet
Artist: Myrkur
Betyg: 3
Den danska popsångerskan Amalie Bruun gjorde en musikalisk helomvändning 2014 när hon startade sitt black metal-projekt Myrkur. Med en röst som en älvas och med en mullrande ljudmatta av klassiskt sataniskt snitt är Myrkur en spännande och intressant upplevelse. Musiken är alltså ganska traditionell black metal men med inslag av folkmusik och fornnordiska toner. Sångerskan flankeras av tre buttra munkar i rocksättning med trummor, bas och gitarr. Ljudbilden är från och till lite väl mycket grötig ljudmatta men sångerskans ljuva stämma flyter ovanpå mullret likt den lätta dimman en midsommarnatt.

Jag kommer osökt att tänka på skogsrået som lurar i sommarnattens dimma. En skönsjungande andevarelse som lockar trånande offer ned i avgrunden. Och plötslig avbryts de sköna tonerna av sataniska väsande skrik som får blodet att isas. Just det sataniska väsandet är lite svårt att förlika sig med. Det fyller sin uppgift och det räcker kanske med det. Det är det sista offret hör innan mörkret tar vid.

Poliser med automatvapen står vid ingångarna till festivalen. För första gången sedan jag började bevaka den här festivalen har otrygghetsfaktorn med den internationella terrorismen gett sig tillkänna. Inte så att jag alls känner mig rädd faktiskt. Det är dock en ny aspekt på festivallivet. Vi har tillsammans noga gått igenom vad vi gör om något händer. Bestämt återsamlingsplatser och ritat flyktvägar om det skulle komma att behövas. Det känns lite underligt.

I vanliga fall när vi talat säkerhet har det handlat om hur man agerar i publikträngsel eller om man hamnar mitt i en mosh. I år har det varit på ett helt annat plan. Men vi är någonstans runt 35000 människor som bestämt att inget får störa den stora folkfesten. Vi låter inte rädslan vinna. Vi är här för att rocka!

Ikväll är det mjukstart med större delen av festivalområdet avstängt och endast musik på tre mindre scener. Vi återkommer med rapporter från några spelningar lite senare.

Nytt för i år är att Kulturbloggen har en ungdomsreporter på plats utöver det vanliga crewet. Maria Åman har hand om fotograferandet i vanlig ordning och jag har ansvar för skrivandet. Olof 13, snart 14, år kommer ge lite andra perspektiv än det jag brukar leverera. Unga fräscha ögon på en festival där medelåldern ligger närmare 50 än 18 och där många av banden är att betrakta som dinosaurier från Trias, Jura och Krita, mer än något piggt och modernt.