Kungliga Operan

Foto: Alexander Kenney
I förrgår kväll (24/5) var jag på Kungliga Operan (KO). Anledningen till gårdagens två besök var att jag önskade förgylla min dag med just ett operabesök, men detta inlägg kommer att handla om kvällens föreställning Giacomo Puccini´s ”La Bohème” som i just denna uppsättning kallas ”Bohème”. (Till den andra föreställningen ”Gossen och kärleken till tre apelsiner” återkommer jag i ett senare inlägg.)
Jag har tidigare hört en förklaring till att man valde att kalla uppsättningen vid detta namn, men just nu kommer jag inte ihåg vad som var anledningen.

Detta är annars en opera som jag har sett flera gånger bara i år har jag sett ett par uppsättningar dels Scensångarnas version på Pipersgatan dels Den Kongelige Opera i Köpenhamn och deras version, som Anna Netrebko sjöng i ett par föreställningar. Dock hade jag tyvärr ingen möjlighet att uppleva den med Anna Netrebko, men det var inget större fel på den föreställningen som jag fick se.

Nu kanske vän av ordning undrar varför man ser om en föreställning som man har sett flera gånger tidigare och kanske någon undrar hur många gånger man kan se samma opera? Svaret på den första delfrågan är att även om verket i grunden är detsamma varje gång så medverkar oftast olika sångare och dirigenter så på så sätt blir det en ny upplevelse vid varje tillfälle. Svaret på den andra delfrågan är: hur många gånger som helst. Begränsningen ligger i antalet uppsättningar och när det gäller ”La Bohème”, så finns det ingen anledning till oro, eftersom den räknas som en av de populäraste operorna genom tiden. Jag såg en sammanställning någonstans där man kunde läsa att just ”La Bohème” samtidigt sattes upp på omkring ett fyrtiotal olika operascener världen runt.

I gårdagens uppsättning som för övrigt bara går några gånger till denna säsong (den återkommer nästa säsong) medverkade som det nya kärleksparet Paulina Pfeiffer och Daniel Johansson.

Det blev en mycket fin operaupplevelse med ett alldeles utmärkt ensemblespel och starka solistprestationer. Utöver det nya kärleksparet var jag mycket imponerad av Marianne Hellgren Staykov, som sjöng Musettas parti, och Ola Eliasson som sjöng målarens parti- Marcel. Båda de här nämnda sångarna går från klarhet till klarhet och det känns mycket uppfriskande.

Det finns inget att anmärka på övriga herrars prestationer och här imponerade John Erik Eleby, som Colline mycket och också Eleby är ju en återkommande sångare som just nu dessutom sjunger Don Pasquale i operan med samma namn. Shaunard sjöngs av Anton Eriksson och det är också en sångare som går från klarhet till klarhet och det skall bli spännande att se honom i lite större roller, framöver. Magnus Kyhle gestaltade ett par roller på ett alldeles förträffligt och roligt sätt. Det är tydligen en herre med komiska talanger och det är ju inte helt fel.

Huvudpunkten utgjordes naturligtvis av operans kärlekspar Rodolphe som sjöngs av Daniel Johansson och Mimi som sjöngs av Paulina Pfeiffer och det är två rollprestationer som jag gärna vill höra mer av i framtiden. De kompletterade varandra alldeles utmärkt. Ja de var så bra att jag just nu saknar ord att uttrycka hur bra de egentligen var.

Ibland när jag ser föreställningar så brukar jag haka upp mig på någon detalj och oftast handlar det om att jag inte lyckas förstå regissörens tankar bakom verket och ännu oftare är det scenografin som jag inte förstår eller som förvirrar mig, vilket gör att jag tappar koncentration och därmed minskar upplevelsen.

I går kväll fanns det inget utrymme för sådana funderingar annat än att jag nog tyckte att scenbilden i akt tre kändes lite främmande, men i övrigt var allting till min fulla belåtenhet. Med ett undantag för ibland upplevde jag det som dirigenten försökte dränka solisterna, men det är jag kanske ensam om att tycka?

Avslutningsvis kan jag konstatera att för dig som inte hinner se föreställningen i denna omgång så får du en ny möjlighet redan nästa säsong.

Läs mer om föreställningen på operans hemsida