Dramaten

Other desert cities/Andra ökenstäder
Dramaten, Stora scenen
Premiär den 27 april 2013

Det är en klassisk utgångspunkt för ett familjedrama: familjen samlas över julhelgen i de åldrande föräldrarnas hus på den amerikanska västkusten. Hela pjäsen utspelar sig i parets vardagsrum – en ljus och stilren miljö där endast en julkrans ovanför eldstaden visar på att det är julafton.

Dottern Broke är på besök för första gången på sex år efter en lång depression, sonen Trip är på plats som vanligt liksom fru Polly Wyeths alkoholiserade syster Silda. Närvarande i de andras medvetande är också sonen Henry som drunknat för 28 år sedan, misstänkt för ett terrordåd. En händelse som slog hårt mot det välbärgade konservativa paret Wyeths image och som legat som en skugga över Brokes liv.

Herr Lyman Wyeth var politiker under Reagan-perioden och journalistdottern Broke opponerade tidigt mot föräldrarnas konservativa åsikter och livsstil. Hennes lillebror Trip har däremot köpt de kapitalistiska värderingarna och gjort framgång inom TV-världen där han nu har en egen dokusåpa. Den förlorade sonen Henry är något som man inte pratar om, inte förrän nu. Brokes andra roman är precis färdig att ges ut och det visar sig vara en självbiografi.

Other desert cities/Andra ökenstäder ger till att börja med en ganska schablonartad bild av familjemedlemmarna – den kontrollerande modern, den undanglidande fadern, den rebelliska dottern, den medgörlige sonen och den misslyckade mostern. Personerna visar sig dock vara mer nyanserade (än till exempel i Lars Noréns teaterfamiljer) och det finns fler hemligheter än man först förstår.

Jag tycker att pjäsen framför allt visar på den destruktiva kraften i familjehemligheter. Så länge familjemedlemmarna döljer saker för varandra kan de inte komma nära varandra. Och det är tydligt att de på många sätt spelar teater. Förutom det uppenbara att alla tjuvröker förstår man att de alla spelar en roll. Hela familjen har på något sätt verkat i den fiktiva världen – Lyman har varit skådespelare och systrarna Polly och Silda manusförfattare – och det antyds vid ett flertal tillfällen att livet är som en teater.

Sedan Broke konfronterat föräldrarna med sin självbiografi blir de äntligen tvingade att prata och det verkar som om det skapar en framkomlig väg för familjen. ”Men för att kunna förlåta andra och förlåta sig själv måste man komma till rätta, med allt man inte vet och alla antaganden man har gjort och det är någon som driver den här pjäsen framåt”, säger manusförfattaren Jon Robin Baits i programmet.

Det handlar om vikten av att förlåta och försonas för att kunna gå vidare, men också om sanningens kraft.

I rollerna
Brooke Wyeth: Ingela Olsson
Polly Wyeth: Marie Göranzon
Lyman Wyeth: Hans Klinga
Silda Grauman: Gunilla Nyroos
Trip Wyeth: Reuben Sallmander

Översättning: Lolo Amble
Regi: Stefan Larsson
Scenografi och ljus: Jens Sethzman
Kostym: Nina Sandström
Peruk och mask: Eva Maria Holm

Foto: Roger Stenberg

Främmande språk
Dramaten, Lilla scenen
Premiär den 20 april 2013

Gösta Ekman regisserar när Quartermaine’s Terms av Simon Gray sätts upp i Sverige för första gången. Dramatens uppsättning har fått namnet Främmande språk och pjäsen handlar om en grupp lärare i Cambridge som undervisar just i engelska för utländska elever.

Eleverna ser vi dock inget av utan handlingen utspelar sig i lärarrummet, före och efter undervisningen, totalt under ett par års tid. På ytan har de sju kollegerna det trevligt ihop. De frågar varandra hur det senaste lovet varit och vad de ska hitta på i helgen. Under ytan har de var och en sin egna privata tragedi, men trots att de mörka sidorna lyser igenom allt mer tydligt är det ingen av kollegorna som låtsas om dem.

Alla rollerna är huvudroller. Den gamla ungkarlen John Quartermaine är den av lärarna som fått ge originalnamnet till pjäsen. Han är den som finns på plats först och är kvar längst i lärarrummet. Han trevar försynt efter gemenskap med de andra samtidigt som han sätter upp en fasad av att klara sig fint själv. De andra har ett socialt liv utanför lärarrummet, men ingen av dem ett särskilt lyckligt:

Anitas man är otrogen, Marks hustru lämnar honom på grund av hans författardrömmar – som ändå inte tycks gå i uppfyllelse, lärarvikarien Derek kan inte leva på sin låga timlön, Henrys tonårsdotter lider av depression, Melanie har en komplicerad hat/kärleksrelation till sin sjuka mamma och rektor Eddies liv styrs helt av hans partner (både på jobbet och privat) rektor Thomas.

Humorn i denna grå komedi bygger främst på språket – på det som sägs och inte sägs, bortglömda namn och på hur man hela tiden pratar förbi varandra. Det finns också inslag av Gösta Ekmansk snubbelhumor, framför allt utförd av komikern Henrik Dorsin som spelar lärarvikarien. Men egentligen är det en ganska vemodig pjäs. Ingen av rollkaraktärerna utvecklas under handlingens gång och lärarrummet är hela tiden lika opersonligt med sina bruna skinnfåtöljer och andra möbler i brunt trä. Även musiken som öppnar varje scen är densamma varje gång – Fats Wallers I’m gonna sit down and write myself a letter.

Gösta Ekman menar att pjäsen avspeglar vår samtid: ”Det är så många som bara pratar och pratar – men allt färre som lyssnar”, säger han i en intervju i Dagens Nyheter.  Detta fenomen är väldigt tydligt i Främmande språk och något som är värt att fundera på – hur vi i många fall träffar samma människor år efter år, på arbetsplatser och i andra sammanhang, utan att egentligen lyssna på varandra.

Främmande språk av Simon Gray
I rollerna:
John Quartermaine Per Svensson
Anita Manchip Nina Fex
Mark Sackling Andreas Rothlin Svensson
Eddie Loomis Per Mattsson
Derek Meadle Henrik Dorsin
Henry Windscape Jan Waldekranz
Melanie Garth Kristina Törnqvist

Översättning Lolo Amble
Regi Gösta Ekman
Scenografi Jan Lundberg
Kostym Kajsa Larsson
Ljus Torkel Blomkvist
Peruk och mask Lena Strandmark

Farliga förbindelser
Dramaten, Stora scenen
Premiär den 8 februari 2013

Farliga förbindelser bygger på Choderlos de Laclos brevroman från 1782, strax före den franska revolutionen. Historien har filmatiserats flera gånger, bland annat 1988 med den svenska titeln Farligt begär och John Malkovich, Glenn Close och Michelle Pfeiffer i rollerna.

Dramatens uppsättning utgår från samma manus av Christopher Hampton och regisseras av Stefan Larsson. Det är en färgsprakande föreställning där 1700-talsinspirerade kostymer blandas med nutida accessoarer, såsom tonårsflickan Céciles gympaskor. På scenen står rokoko-möbler som skulle kunna vara hämtade från Dramatens eget café. Scenen inramas av svarta och gräddvita draperier som används på olika sätt för att avskärma händelser i rummet.

Handlingen kretsar kring Markisinnan de Merteuil och Greven de Valmontes intriger för att visa sin makt genom att förgöra andra. Offer för de bådas manipulationer är den unga gudfruktiga Madame de Tourvel och den ännu yngre Cécile de Volange, som båda ska förföras av Valmonte. Genom Cécile vill Markisinnan komma åt en före detta älskare som nu är flickans friare och på vägen offras också unge Danceny som är förälskad i Cécile.

Förförelsen av Madame de Tourvel är en större utmaning, men på ett annat sätt än Valmonte räknat med. Han blir själv förälskad och affären slutar i katastrof. I slutändan visar sig Markisinnan vara det största offret av dem alla.

1700-talsaristokratin strax före revolutionen är en tacksam skådeplats för att belysa moraliskt förfall, kärlekslöshet och ett ytligt, innehållslöst liv – frågor som är giltiga i alla tider och kanske speciellt just nu, i en tid av individualism och där de gemensamma värdena försvinner. När Elin Klingas Azolan läser om libertinerna, säger hon ”av misstag” nyliberalerna.

Ensemblen är fylld av duktiga skådespelare: Livia Millhagen som den svala och manipulerande Markisinnan de Merteuil, med skärsår på armarna och en inre smärta som hon vill överföra på andra; Jonas Malmsjö som den självuppfyllde och förföriske Valmonte; Ellin Jelinek som den oförstörda och samtidigt passionerade Madame Tourvel; Josephine Alhanko och Adam Pålsson som det barnsliga kärleksparet Cécile och Danceny; Elin Klinga som växlar mellan att vara man och kvinna som Valmontes förtrogne Azolan och hans älskarinna Emilie. Alexandra Rapaport och Jan Malmsjö lättar upp stämningen som Céciles högljudda mamma respektive Valmontes gamla faster.

En viktig roll i pjäsen har också musikerna, som sitter på balkongen och spelar allt från barock till punkrock.

Farliga förbindelser är en fartfylld, färgstark och dramatisk föreställning. Samtidigt ger den en tankeställare om vad vi håller på med och vad som egentligen är viktigt i livet.

I rollerna
Marquise de Merteuil: Livia Millhagen
Vicomte de Valmonte: Jonas Malmsjö
Madame de Tourvel: Ellen Jelinek
Madame de Volanges: Alexandra Rapaport
Cécile de Volanges: Josephine Alhanko
Azolan/Emilie: Elin Klinga
Madame de Rosemonde: Jan Malmsjö
Chevalier Danceny: Adam Pålsson

Kapellmästare: Bebe Risenfors
Musiker: Göran Martling, Stefan Sandberg

Av Christopher Hampton, efter en roman av Chodelos de Laclos
Översättning: Per Lysander
Regi: Stefan Larsson
Scenografi: Rufus Didwiszus
Kostym: Nina Sandström
Ljus: Jens Sethzman
Musik och sångtexter: Bebe Risenfors
Peruk och mask: Nathalie Pujol, Mimmi Lindell

Foton: Sören Vilks

Relaterat: recension i Svenska Dagbladet.

Läs även andra bloggares åsikter om Dramaten, Farliga förbindelser