Hiphop

Idel charm, professionalism och swag i en perfekt symbios. De tre orden sammanfattar sköna Estelle, som jag fick träffa under en frikostig halvtimma, där hon generöst bjöd på sig själv. Estelle Fanta Swaray är född och uppvuxen i västra London i en stor familj på nio barn, där Estelle var näst äldst i barnskaran och den äldsta av tre flickor. Hennes senegalesiska mamma höll sångerskan och hennes syskon i hårda religiösa tyglar.

Hur har den delen av din uppväxt format dig?
Estelle: Jag tror fortfarande starkt på Gud. Jag tror ingenting är en slump. Jag började gå i kyrkan vid 7-årsålder och vad gäller musik, vår mamma undanhöll all musik vars innehåll hon inte tyckte var okej, alla F-U-ord och sånt. Allt som var negativt och inte var till vår fördel. Och i den åldern är det bra. Mer föräldrar skulle kunna censurera sina barns musikvanor. Sen att sjunga gospel kräver disciplin och jag fick min första sångträning i kyrkan, genom flera olika gospelgrupper. Så sången kom först, till motsats vad många tror.

All sekulär musik, hur togs det emot där hemma?
Estelle: Nej, mamma accepterade det inte. Vulgärt språk och allt det. Sen kunde vår morbror komma förbi och spela hip hop-plattor, men då sa mamma: ”nej, nej, tillbaka till bibeln!”.

Hur integrerar du din gospel-bakgrund in i musiken?
Estelle: För mig är det budskapet. Om att utvecklas och att bli bättre, att aldrig ge upp om att bli bättre. Och när jag arrangerar sångpartier, körer och liknande, hämtar jag inspiration från åren jag sjöng i kyrkan, men även reggae, ska och 50-talsmusik.

Hip hop och rap upptäckte hon via sin morbror, men under tiden hon jobbade i en skivbutik, uppmuntrade en kollega henne att prova rappa, varpå hon provskrev en låt och ställde upp i en Open mike-session på en lokal bar. Sen dess har hon inte stannat upp.

Estelle: Första gången chockade jag en del. ”Va, ska Estelle rappa?” – but I killed it! Där insåg jag att jag hade talang för att berätta historier, lite åt Slick Rick-hållet. Texter om livserfarenheter.

Vilka artister influerade dig under den första hip hop/rap-perioden?
Estelle: Det här var i början av 90-talet, så det var artister som Tupac och Biggie till en början, men sen så har vi en del brittiska rappare, som blev min hjältar, som Blak Twang. Senare även Lauryn Hill och Roxanne Shanté. Men först och främst var det bra musik det handlade om.

Den amerikanske soulsångaren John Legend var den som signade henne till sitt bolag, HomeSchool och sedan även Atlantic, men när hon lärde känna John var han osignad, precis som Estelle och dom blev introducerade till varandra via Kanye West. Numera är dom goda vänner och John var även med och producerade hennes två första album, 18th Day och Shine.

Vad är ditt starkaste minne från perioden kring ditt första album, 18th Day?
Estelle: Det är när jag och min syster skrev låten 1980 på Sonys förlagskontor. Vi pratade och skrattade om att vi borde skriva om hur vår uppväxt var. ”Undrar om mamma kommer att banna mig, om jag skriver den här raden?” Vi såg inte så allvarligt på det, men producenterna blev tagna och chockade över att den här lilla tjejen i leg-ins som rappade. Dom trodde att jag var en ren r&b-sångerska eller någon slags B-variant av Missy Elliot. Chocka, det är mitt motto.

Jag berättar om när jag hörde American boy, hennes största hit hittills, för första gången. Jag befann mig i London, efter en separation och låten kom för mig att representera möjligheter och att livet blir lite vad du gör det till. Men vad betyder låten för henne?
Estelle: Exakt det. Jag kom också ur ett sprucket förhållande och jag hade fått mitt skivkontrakt i USA och flyttat dit, så jag ville ha roligt och dejtade ett par amerikanska killar, varpå John Legend skrattade åt detta och sa att du borde skriva en låt om det. Det handlade om att ha roligt och att blicka framåt istället för att hela tiden tänka på vad det jag var flyttade ifrån. Sen är Kanye som min farbror, kusin och homey i ett. Det är bara kärlek!

Nya albumet, All of Me, är en mer personlig platta för Estelle och den Akon-skrivna balladen Thank you har kommit att betyda mycket för henne, då den kom till henne precis under en slitsam separation.
Estelle: Jag beundrar och tackar Akon för hans telepatiska förmågor, som insåg någonstans att jag behövde den här låten. Jag har sjungit den i princip varje dag sen plattan kom ut och det är en välsignelse.

Albumet är delvis inramat av korta samtal som sticks in mellan låtarna, lite som en vuxen variant av samtalen på Lauryn Hills album The Miseducation Of Lauryn Hill. Det visar sig vara vänner till Estelle som fångats på band, när dom samtalat om livet, kärlek, relationer och drömmar.

Estelle: Det är berättelser om mig, mina vänner och en massa andra kvinnor och män i världen. Det handlar om att hitta sin röst. Jag kommer inte att göra vad du förväntar dig av mig, jag kommer inte att vara den personen. Jag lever inte på dina premisser, utan mina. Det var inte meningen att jag skulle stanna i förorten och föda barn i massor, som det förväntades av mig och som många i min familj har gjort. Men samtidigt är min familj är oerhört stolta över det jag åstadkommit och gör med mitt liv.

Med den här skivan ville jag öppna upp till konversation och till realisationen av att vi är mer lika än olika varandra. Den här plattan arbetades fram dag till dag, baserad på min dagsform och det var en lång process, men vi gav det tid och när jag tillåt känslor komma ut, det var då det började hända saker och det blev dessa 15 låtar som valdes av ursprungligen närmare 100 låtar.

Det handlade om att hitta tillbaka till mig, hitta mitt swag efter att jag dumpade mitt ex. För ens självförtroende kan få en knock, oavsett vem du är, hur stark du är och det är vad livet är. Jag tar små steg för att bli mer sårbar i musiken. För mig handlar det om att lägga mitt liv i musiken och desto mer jag spelar och träffar fans som tycker om det jag har säga, desto mer motiverar det mig att uttrycka mig genom musiken. Därför har jag kallat albumet All Of Me. Jag vill att folk ska förstå lite av vad jag har gjort och gått igenom.

Vi avslutar intervjun med att prata om vår favoritmusik och Estelle berättar att hon just nu lyssnar mest på Anthony Hamilton senaste Back To Love och SWVs första album på femton år, I Missed Us. Som sin ständiga, återkommande favorit nämner hon Marvin Gayes I Want You och vi hittar också en gemensam favoritplatta, Jill Scotts sensationella Who Is Jill Scott? Words And Sound, Vol 1. Och min avslutande fråga blir, vilken sång önskar hon att hon hade skrivit?
Estelle: Cole Porters So in love.

Kort och gott, det perfekta slutet på en generös halvtimma med Estelle, som senare samma kväll, visade publiken på Nalen att hon sannerligen hade återfunnit sin swag.

Text: Tommi Salmela
Foto: Lena Dahlström

Läs även andra bloggares åsikter om Estelle, intervju, hiphop, soul, musik