• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Dokumentär

Filmrecension: In Restless Dreams: The Music of Paul Simon – lysande, hänförande, inspirerande

14 augusti, 2024 by Rosemari Södergren

In Restless Dreams: The Music of Paul Simo
Betyg 5
Svensk biopremiär 16 augusti 2024
Regi Alex Gibney
Kommer på svenska biografer 16 augusti 2024

The Sound of Silence, Bridge over Troubled Water, The Boxer, Cecilia och vidare över sex decennier – Paul Simon har både med Art Garfunkel och som soloartist bjudit på många älskade klassiska sånger. När han nu presenteras i en dokumentär är filmen lika överväldigande imponerande och infångande som hans musik. Filmen är tre och en halv timme lång – vilket behövs för att på ett rättvist sätt ens närma sig en presentation av en vår tids stora musikskapare och artister. Den känns inte lång för en enda sekund. Jag skulle kunna sitta och ta in filmen och musik en timme till.

I filmens inledning möter vi honom under arbetet med albumet Seven Psalms som han släppte i maj 2023. Paul Simon är där över åttio år och har förlorat hörsel på ena örat och ändå kämpar han för att hitta lösningar för de utmaningar sämre hörsel för med sig under produktionen av albumet. Albumet rör sig kring de existentiella frågorna och är hans femtonde album som soloartist och det första med nyskrivet material sedan Stranger to Stranger (2016). På albumet medverkar Voces8 och Paul Simons fru Edie Brickell.

Med start från den studion får vi följa hans liv och karriär med början från uppväxten i Queens i New York med grannpojken Art Garfunkel några hus bort och hur de började sjunga i stämmor tillsammans och lyckades som tonåringar få ett skivbolag att ge ut deras första skiva och vidare till den första succén och vidare genom solokarriärens toppar och dalar med Sydafrika-turnén och albumet Graceland och samarbetet med Miriam Makeba fram till den senaste utgivningen, Seven Psalms.

Privatlivet berörs på en lagom nivå och berättar också om vigseln med Carrie Fisher, ett äktenskap som varade i sex månader. Vi får en inblick i hans liv som barn och bussen han tog till skivaffären och vi får höra om musiken som påverkade honom som barn och tonåring och vi får höra berättelsen hur han träffade sin nuvarande fru Edie Brickell. Jag tycker privatlivet och det personliga berörs på ett bra sätt, inte för djupt grävande i det personliga och barnen slipper bli exponerande. Trots allt är det hans skapande som är det intressanta och det som är imponerande och inspirerande.

Självklart innehåller filmen mycket musik. Ibland går det inte att sitta still, fötter och ben och hela kroppen bara måste följa rytmen. Speciellt med sången Cecilia han framförde med Art Garfunkel i Central Park och uppträdandena i samband med Graceland. Då kan i alla fall inte jag sitta still. Vi får en inblick i hur det gått till inne i studion, hur sånger och musikinstrumentens ljud satts samman till dessa musikaliska mästerverk. Resultatet blir ännu mer imponerande när jag får se och höra hur Paul Simon arbetat tillsammans med producenterna.

Det känns konstigt att publicera en recension som inte är särskilt lång med tanke på vilket enormt arbete och hur mycket tid som gått åt för att skapa denna dokumentär och i förhållande till vilket enastående arbete som ligger bakom Paul Simons sex decennier av skapande.

Denna dokumentär är makalös, den är lysande, den är magnifik, i särklass, hänförande, storartad och jag hoppas att den blir en inspiration för fler regissörer och producenter att ge oss fler dokumentärer med stora artister från vår tid. Det finns fler som är värda att uppmärksammas i en film som denna.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Dokumentär, Filmkritik, Filmrecension, Paul Simon

Filmrecension: Realm of Satan – lite av en masterclass i ”show don’t tell”

8 augusti, 2024 by Linou Gertz

Realm of Satan
Betyg 4
Regi Scott Cummings
Svensk biopremiär på Way Out West

Vad en vanligtvis brukar förknippa med satanism – offer av ett djur, ofta ett lamm eller en get, och blodsspillan – så börjar denna dokumentär om Church of Satan med raka motsatsen – en lång tagning av en get som ligger och föder. Ingjuter nytt liv, ny oskuldsfullhet som kan ses som ett hopp snarare än mörk förtvivlan. Tagningen är också lång, statisk, som att den vill bränna in scenen i våra ögon snarare än bara visa någonting vackert. För speciellt fint är det inte heller. Smutsigt och oromantiserat, snarare. Och så fortsätter det. Scener staplade på varandra, snarare än ett flöde av en direkt handling. Det ligger närmare att jämföra med senare filmerna av Roy Andersson med korta poetiska inslag snarare än en traditionell spelfilmsberättelse.

Speciellt mycket dialog finns det dock inte, faktum är att det säkerligen dröjer över en kvart innan några ord yttras (förutom en vag viskning som knappt hörs) och då är det inget samtal mellan personer, eller en berättarröst som förklarar fakta, utan sataniska böner som nästan sjungs. Och även om det inte direkt visas några ritualer, är det ändå ett väldigt rituellt berättargrepp som etableras: vare sig det rör om människors vardagssysslor eller försök till magi så gestaltas det på samma ömma och intressanta sätt. Det döms inte, graderas inte, utan gestaltas bara. Och då allt bara flödar ur, snarare än pekas och berättas, blir det lite utav en masterclass i ”show don’t tell” vilket är en gyllene regel inom manusförfattande och filmskapande.

Vi återkommer till den inledande geten, den här gången övergår dess form till en människas, som visar sig vara översteprästen, och filmen pendlar lite mellan detta magiska tänkande och de övriga mer direkta scenerna. Båda är väldigt stilistiska och snyggt filmade, men skiljer sig lite åt i sina gestaltningar. Trots detta känns de aldrig som de inte hör ihop, att de skulle skava mot varandra, utan kompletterar snyggt varandra istället. De bildar en, om ni ursäktar ordvalet, helvetiskt snygg helhet.

Något som får mig att skratta är gården de regerar ifrån. Ranch 666. Såklart. Stort hus och sportbilar. Religion verkar vara väldigt inkomstbringande i USA och att sälja sig till satan ska visst vara extra lukrativt. Att en förvandlas till en get, helt eller delvis, och slutar följa med i sin egen spegelbild – eller upphöra utanför den – är väl ett lågt pris en får betala för det.

Med sitt alternativa berättargrepp och estetiska gestaltning känns det förövrigt inte konstigt att den tidigare visats på festivaler som danska Cphdox, Grekiska Thessaloniki Documentary Festival och Amerikanska Sundance Film Festival och MoMA Documentary Fortnight – innan den nu äntligen når Sverige och Way Out West!

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Dokumentär, Filmkritik, Filmrecension, Realm of Satan

Filmrecension: Vägen till ingenstans – sprudlar av livsglädje mitt i ensligheten

8 augusti, 2024 by Rosemari Södergren

Regissör Johan Palmgren redo för filmning av kalvmärkning i Láirevággi, foto Jonatan Gammel – Vägen mot Piekalahti, foto Anders Alm

Vägen till ingenstans
Betyg 4
Premiär på Way Out West 9 augusti 2024
Svensk biopremiär 11 oktober 2024
Regi Johan Palmgren

En två mil ensam vägstump ligger utslängt mitt ute i vildmarken i nordligaste Sverige. Vägen skulle gå från Kiruna till Norge men av oklara skäl beslutades att vägen inte skulle ingå i något vägnät. Några byar ligger längs denna ensliga väg och för att komma dit måste besökare antingen ta sig över den farliga sjön Torneträsk där många har drunknat genom åren eller flyga dit med helikopter. Filmaren har följt livet bland människorna som lever längs denna ensamma, isolerade vägstump.

Det är en bedövande vacker och berörande film (förlåt det slitna ordet berörande). Vyerna från Norrland är bara så WOW. Vilket fantastiskt land vi lever i.

Denna dokumentär placerar jag in i kategorin: Mycket mycket bra. Dokumentärer som både berättar om något särskilt och genom att göra det berättar om något större, om samhället, om stora sammanhang – det är stora mästerverk inom såväl dokumentärer och dramaturgiska filmer. I den gruppen planerar jag denna dokumentär. Vi får följa människorna där uppe i nordligaste Sverige som bor i en bygd som inte har vägförbindelse med varken Sverige eller Norge och samtidigt är det en berättelse om hur svenska myndigheter totalt prioriterar bort en del människor. I det här fallet handlar det om människor som bor längs en vägstump utslängd utan tillhörighet men det finns många saker i vårt så kallade civiliserade välfärdssamhälle där människor och deras behov väljs bort av de som har makten att bestämma. Här är det politiker och makthavare framför i Kiruna kommun som anser att det skulle vara för dyrt att ge dessa byars invånare en vägförbindelse med resten av Sverige. Visst, allt kostar pengar och makthavare ska prioritera inom ekonomi men hur kan det vara rätt att prioritera bort människor som ofta bott på en plats i flera generationer?

Det finns flera exempel i Sverige på att vi är långt ifrån ett samhälle där alla har samma rättigheter. Postnord har dragit ner på utdelning av post och det finns flera rapporter om hur Postnord vägrat dela ut posten i vissa områden.
Kommunalt vatten finns inte åt alla invånare i alla svenska samhällen. Det är ganska vanligt att områden där en majoritet är sommarboende men där det ändå finns året-runt-boende inte får vatten från kommunen utan måste betala dyrt för att dra ledningar i så fall. Det finns en hel i vårt så kallade moderna samhälle som är långt ifrån tillgängligt för alla. Många människor prioriteras bort av makthavare. Denna film tar inte upp dessa men när jag ser filmen går det inte att blunda för hur orättvist samhället fortfarande är.

Under tre år följde Johan Palmgren det stillsamma men samtidigt händelserika livet i byarna längs den märkliga vägen ovanför polcirkeln norr om Torneträsk. Det är mycket vackert filmat och berättat och även om vi får följa en man som ansöker hos Kiruna kommun och att vägen ska få förbindelser och får avslag är det inte fokus på filmen. Vi får möta människorna i sin vardag och i fest och vi kommer dem nära. Det känns nästan som att jag är med där. Det är mycket varmt och personligt berättat på ett vänligt och tillmötesgående sätt och rent av hoppfullt, trots kommunens avslag. Det är en film som sprudlar av livsglädje mitt i ensligheten.

Regissören Johan Palmgren säger i ett pressmeddelande:

– Efter tre års filmande känns det otroligt kul att kunna visa upp den här lite hemliga bygden för andra! Det har varit ett riktigt äventyr att få komma till en så otillgänglig plats och utsättas för väder och vind. Jag kommer att sakna vägen och dess invånare, men desto roligare att få presentera ”Vägen till ingenstans” för en publik.

Jag erkänner att det var några minuter av filmen då jag måste titta bort. Vi fick se jägare och slakt och styckning av älg och ren. För mig som vegan är det högst obehagligt att se sådana bilder. Samtidigt förstår jag att livet kan gestalta sig på många olika sätt och livet i en isolerad bygd i Norrland är på flera sätt annorlunda mot ett liv i Stockholms vegan-hipster-områden. Olika och samtidigt lika på många andra sätt. Det är en fascinerande film från en del av den svenska verkligheten och vi inser att vi alla är unika och olika och lika på samma gång.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Dokumentär, Filmkritik, Filmrecension, Way Out West

Göran Hugo Olssons nya dokumentär och Israel-Palestina till Venedigs filmfestival

24 juli, 2024 by Redaktionen

Övre raden: Israel Palestina på svensk TV 1958-1989 och Göran Hugo Olsson. Nedre raden: Quiet Life, Songs of Slow Burning Earth, O. (Foto: SVT / Story / Les films du Worso / Moon Man / Compass Films)

Göran Hugo Olssons nya dokumentär, Israel Palestina på svensk TV 1958-1989, får sin världspremiär på filmfestivalen i Venedig. Klara för den anrika festivalen som startar i slutet av augusti är också tre svenska samproduktioner: Quiet Life, Songs of Slow Burning Earth och O.

Ett pressmeddelande berättar:
– När jag var sjutton ändrades mit liv helt efter att ha sett Vivre sa vie. Först i filmen var det helt kort en Venedigs filmfestival-logotyp. Sedan dess har den inte bara varit en symbol för stor konst för mig, men också för möjligheten att leva sitt eget liv. Jag är så glad över att vi är en liten del av den idén nu, tack vare hyllningen av film på Lido, säger regissören Göran Hugo Olsson.

Under åren 1958-1989 rådde public service-monopol i Sverige och SVT:s rapportering från Israel och Palestina var unik. Deras reportrar var ständigt på plats i det krigsdrabbade området och dokumenterade allt från vardagsberättelser till internationella storkriser. Detta omfattande material ligger till grund för Israel Palestina på svensk TV 1958-1989 där bilder av den israeliska statens uppkomst varvas med Palestinas frihetskamp. Reportage med Yassir Arafat och intervjuer med Israels utrikesminister Abba Eban under ett Sverigebesök är delar av ett exklusivt material som inte visats sedan det sändes. Tillsammans berättar de om vår tids kanske sårigaste konflikt och ger oss verktyg att förstå historien som så starkt påverkat vår samtid.

Göran Hugo Olsson har tidigare gjort filmer som The Black Power Mixtape 1967-1975 (vinnare på Sundance, dubbelt Guldbaggebelönad 2012), Om våld (prisbelönt i Berlin, Guldbagge för Bästa dokumentärfilm 2015), Den sommaren, London 79 och senast La société du spectacle (tillsammans med Roxy Farhat).

Israel Palestina på svensk TV 1958-1989 – som får sin världspremiär i Officiella sektionen, utom tävlan – är producerad av Tobias Janson / Story i samproduktion med SVT, Film i Väst, Tekele Production och Ström Pictures, med stöd från Filminstitutet, tidigare dokumentärfilmskonsulent Juan Pablo Libossart. Folkets Bio distribuerar, med svensk biopremiär 4 oktober.

Tre svenska samproduktioner är också klara för Venedig:
Quiet Life – tävlar I Orizzonti
Sergej och Natalia är politiska asylsökande som flytt till Sverige tillsammans med sina två döttrar, i hopp om ett bättre liv. När deras ansökan får avslag faller deras yngsta dottern i koma, ett tillstånd känt som uppgivenhetssyndrom eller apati. Den grekiska regissören Alexandros Avranas film utspelar sig i Sverige och är delvis inspelad i Göteborg. I birollerna syns bland andra Lena Endre, Johannes Kuhnke, Anna Bjelkerud, Alicia Eriksson, Sofia Pekkari samt norska Lisa Loven Kongsli. Svenska samproducenter är Olivier Guerpillon och Frida Hallberg / Fox in the Snow, samt Film i Väst, med stöd från Svenska Filminstitutet, långfilmskonsulent Hanna Lejonqvist. TriArt Film distribuerar.

Songs of Slow Burning Earth – Officiella sektionen (utom tävlan)
Den ukrainska regissören Olha Zhurbas film är ett poetiskt och observerande porträtt av Ukraina, där flertalet berättelser skildrar de djupa och långtgående konsekvenserna av kriget för både individer och samhället som helhet. Svenska samproducenter Kerstin Übelacker / We Have a Plan och Film i Skåne, med stöd från SVT och Filminstitutet, dokumentärfilmskonsulent Anna Weitz.

O – tävlar i Orizzonti Corti
Isländske regissören Rúnar Rúnarsson var nyligen i Cannes med långfilmen When the Light Breaks, som öppnade Un Certain Regard-sektionen. Hans nya kortfilm O är en humanistisk och poetisk berättelse om en skör man som försöker lösa en enkel uppgift där det största hindret finns inom honom själv. Svenska samproducenter: Siri Hjorton Wagner / [sic] film samt SVT och Film i Väst.

Fler svenska inslag på festivalen:
TELOS 1 – Venice Immersive
En mixed reality-, film- och dansinstallation med inslag av science fiction, skapad av kanadensisk-svenska dansaren och koreografen Dorotea Saykaly och danske regissören Emil Dam Seidel. Publiken bjuds in till en transcendental fysisk upplevelse som utforskar teman som mänsklig existens och digital medvetenhet.

Families Like Ours
Thomas Vinterbergs nya tv-serie är ett episkt familjedrama som skildrar hur hela Danmarks befolkning måste evakueras efter en katastrof. I denna storsatsning syns bland andra David Dencik och Asta Kamma August. Svenska samproducenter: Lizette Jonjic / Zentropa Sweden, Film i Väst och TV4.

Skådespelaren och regissören Tuva Novotny sitter i juryn för Orizzonti-sektionen.

81:a upplagan av Venedigs internationella filmfestival äger rum 28 augusti till 7 september.

Arkiverad under: Film, Scen, Toppnytt Taggad som: Dokumentär, Göran Hugo Olsson, Israel-Palestina, Venedigs filmfestival

Dokumentären om Sven-Göran Eriksson får premiär den 23 augusti

19 juli, 2024 by Redaktionen

Dokumentären om Sven-Göran Eriksson får premiär den 23 augusti 2024.

Ett pressmeddelande berättar:
Den gripande dokumentären Svennis, som följer fotbollslegenden Sven-Göran Eriksson har premiär på Prime Video den 23 augusti 2024. I dokumentären får tittarna följa med under både höjdpunkter och motgångar i Englands tidigare förbundskaptens makalösa karriär och liv.

Trodde du att du redan visste allt om Sven-Göran Eriksson? Då får du tänka om. Detta är den otroliga historien om fotbollsvärldens mest oförutsägbara karaktär. Dokumentären följer uppgången (och den skvallerpress–stämplade nedgången) för Englands före detta förbundskapten Svennis, tillsammans med den rörande berättelsen om hans obotliga cancerdiagnos. Ta del av skiftande historier från hans liv, från personer som David Beckham, Wayne Rooney, Roberto Mancini, Kasper Schmeichel, Nancy Dell’Olio och Faria Alam.

Svennis är skapad av Whisper och Up & Away Film Entertainment och regisserad av Claudia Corbisiero. Producenter är Chris Grubb och Drew Masters samt exekutiva producenter är James Quinn, Sunil Patel och Mark Cole.

Arkiverad under: Film, Toppnytt Taggad som: Dokumentär, Fotboll, Prime Video, Sven-Göran Eriksson

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 3
  • Sida 4
  • Sida 5
  • Sida 6
  • Sida 7
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 23
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Knåpas med finess till dynamiskt komp – Jazz Diary av Tomas Janzon

Tomas Janzon Jazz … Läs mer om Knåpas med finess till dynamiskt komp – Jazz Diary av Tomas Janzon

Filmrecension: Odysséen – välgjord på alla plan, men kanske för väl genomförd

Odysséen Betyg 4 Svensk biopremiär 17 … Läs mer om Filmrecension: Odysséen – välgjord på alla plan, men kanske för väl genomförd

Filmrecension: Vaiana: Live Action, lång och ointressant axelryckning

Vaiana: Live Action Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Vaiana: Live Action, lång och ointressant axelryckning

Kontemplativ kammarjazz där första ledet i genren betonas – Memento av Marilyn Crispell/ Anders Jormin

Marilyn Crispell/ Anders … Läs mer om Kontemplativ kammarjazz där första ledet i genren betonas – Memento av Marilyn Crispell/ Anders Jormin

Konsertpianisten Staffan Scheja och gitarristen Jacob Kellermann spelar på Scensommar på Artipelag

På lördag den 18 juli 2026 under … Läs mer om Konsertpianisten Staffan Scheja och gitarristen Jacob Kellermann spelar på Scensommar på Artipelag

Grattis Donnez: Årets dansband 2026

Donnez från Perstorp har utsetts till … Läs mer om Grattis Donnez: Årets dansband 2026

Datingappar får underkänt

Enligt Internetstiftelsens senaste … Läs mer om Datingappar får underkänt

Japansk shinobue möter svenskt piano i Grünewaldsalen

Den 23 september 2026 presenteras Prayer … Läs mer om Japansk shinobue möter svenskt piano i Grünewaldsalen

Marilyn Monroe 100 år firas med ett möte med Edith Piaf

Föreställningen ME - Marilyn & Edit har … Läs mer om Marilyn Monroe 100 år firas med ett möte med Edith Piaf

Godzilla Minus Zero får svensk biopremiär den 6 november

Filmen skriver också historia som den … Läs mer om Godzilla Minus Zero får svensk biopremiär den 6 november

Recension: My Chemical Romance, Wembley Stadium, London

kväll två av tre som MCR har sålt ut … Läs mer om Recension: My Chemical Romance, Wembley Stadium, London

Varför strömningstjänsternas algoritmer gör oss till sämre filmtittare

Rekommendationsmotorer på Netflix, … Läs mer om Varför strömningstjänsternas algoritmer gör oss till sämre filmtittare

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
För den som letar efter ett casino med 10 euro deposit utan svensk licens så är SpelaCasino.io en riktigt bra resurs. Där listar de och recenserar alla tillgängliga alternativ.

Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
På Casinodealen.se hittar ni den senaste informationen om nya casinon, licenser och slots hos casino på nätet.

PayPal casino utan licens
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in