Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

premiär

Recension av Det är aldrig försent, Larry Crowne

by

Titel: Det är aldrig försent, Larry Crowne

Betyg: 2

Premiär: 2 september 2011

Larry Crowne är en gullig historia med Julia Roberts och Tom Hanks i huvudrollerna.

Larry Crowne ((Tom Hanks) får sparken som tack för lång och trogen tjänst på en amerikansk stormarknad. Anledningen är att han inte har någon collegeutbildning. Han bor i ett hus han inte har råd med längre och katastrofen står för dörren.

Han beslutar sig för att börja på college, köper en scooter och är redo att börja ett nytt liv. Han läser ekonomi och en tar en kurs muntlig framställning där Julia Roberts är lärare.

Det mesta ordnar sig, han har varit kock i flottan och får jobb av ägaren till ett matställe han är stammis på. Hans granne säljer scootern till honom och ekonomistudierna gör klart för honom att han måste lämna tillbaka huset till banken och alla är väldigt snälla. Till och med den den galne japanska ekonomiprofessorn. Den enda som är grinig är Ms Tainot (Julia Roberts) men hon har det jobbigt hemma. Hennes man påstår att han bloggar men porrsurfar mest. Hon är olycklig och less.

Det här hade blivit oerhört trist om det inte varit för Gugu Mbatha-Raw som spelar Talia, den unga scootergängledaren som adopterar Larry och stylar om honom. Allt under pojkvännens vakande men välvilliga ögon.

Det finns humoristiska poänger men i längden blir det tröttsamt med allt det gulliga. Någonstans borde ta emot lite men icke. Tom Hanks har gjort mer utmanande filmer och den här kommer snart att vara bortglömd.

Hursomhelst är det en utmärkt film om du har en kväll över och inte känner för några större intellektuella eller moraliska utmaningar. Men mer än en två kan den inte få. Det är alldeles för lite krydda i den här anrättningen.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Recension av Apornas Planet: (r)evolution som har premiär 17 augusti

by

Titel: Apornas Planet: (r)evolution (engelsk titel: Rise of the Planet of the Apes)

Betyg:3

Premiär: 17 augusti 2011

Apornas Planet: (r)evolution är den senaste i raden av filmer med samma tema. Människan har trängts undan och vår planet har tagits över av närbesläktade primater: aporna.

Apornas planetfilmernas historia går tillbaka till 1968 med den uppmärksammade och ekonomiskt framgångsrika Apornas Planet. I huvudrollen såg vi Charlton Heston som den ende överlevande av en grupp astronauter som kastas in i framtiden. De finner en värld där människan är stum och betraktas som skadedjur – världen behärskas nu av intelligenta apor.

I slutscenen är Taylor (Charlton Heston) på flykt och hittar resterna av frihetgudinnan på en öde strand. Vi förstår då att den sprängdes i det atomkrig som avsatte människan som härskare på jorden. Den filmen hade alltså ett pacifistiskt budskap.

Efter den första följde ytterligare fyra Apornas Planetfilmer med olika vinkling och plats i kronologin. Det gjordes också en kortlivad TV-serie.

Apornas Planet gjordes om och visades 2001 och fick blandade recensioner men gick med en hygglig vinst.

Apornas Planet: (r)evolution handlar om hur allt började. I den här versionen utsätter forskare chimpanser för ett genmanipulerat virus som de hoppas skall bota Altzheimer. En bieffekt är att intelligensen hos försöksdjuren höjs. Det som följer är förutsägbart men underhållande på många sätt.

Roligt är att kika efter vinkar till den första filmen. I filmen spolas den intelligente chimpansen Caesar omkull med en brandslang som straff för sin upproriskhet. Charlton Heston får samma behandling av aporna i den första filmen i en liknande situation.

Animationerna är lysande och det är svårt att skilja de animerade aporna från riktiga men jag kan inte låta bli att reagera på att rörelsemönster och minspel är så människolika. Filmskaparna verkar förutsätta att djur om de får intelligens kommer att bete sig som människor. Jag är inte lika säker på det.

Animationerna är som sagt imponerande men det blir färre människor i filmerna. Stunts och makeup ritas och renderas och upplevelsen att det är riktiga människor som skapar detta försvinner. Hur häftigt och välgjort resultatet än är. Färre människors idéer kommer till uttryck i filmskapandet och risken är att filmer mer och mer liknar varandra och nyskapandet blir lidande.

Sammanfattnings fann jag filmen underhållande och fascinerades av hur animationstekniken använts, med reservation för att chimpansernas akrobatik hade vunnit på att tonas ner lite. Betyget 3 ger jag för att animationstekniken ibland går överstyr och historien är trots allt ett omtugg av en fascinerande idé som inte tillförs så mycket nytt. Skådespelarinsatserna är inte heller något speciellt

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om

,

,

,

En förhandstitt på Horrible Bosses

by

Titel: Horrible bosses
Betyg: 2
Premiär: 12 augusti 2011

Horrible Bosses är en amerikansk grabbfilm men det finns väldigt lite jag känner igen mig i här.

Det är roligt att se Donald Sutherland men han dör tyvärr i de första tio minuterna. Jamie Foxx hänger med som mordkonsult och han gör faktiskt filmen uthärdlig.

Handlingen:

För Nick, Kurt och Dale finns det bara en sak som gör deras dagar lite mer uthärdliga: drömmen om att slippa sina odrägliga chefer. En blöt kväll bestämmer de sig för att det är dags att gå från fantasi till handling och där och då gör de tre vännerna en plan för att göra sig av med sina respektive arbetsgivare för gott.

Som sagt är Jamie Foxx den stora behållningen i den här filmen. Han har vunnit flera Oscar, bland annat för sin roll som Ray Charles i Ray från 2004 och är bemärkt för att han spelar piano själv i filmen.

Humorn i filmen kretsar kring kiss, bajs, knark och sex och det blir väldigt tröttsamt. Budskapet är att du som människa är ett offer för omständigheter eller andras nycker.

Nä, det är nog en alldeles för allvarlig syn på den här filmen och Jamie Foxx är faktiskt värd att sitta kvar för. Men jag saknar kombinationen intelligens och humor som en gång fanns till och med i amerikanska filmer. Människor är ju inte så här dumma.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Premiären på Cosi fan tutte på Drottningholm- operasommaren har börjat

by

Foto: Mats Bäcker
COSÌ FAN TUTTE – ossia La scuola degli amanti

I går (29/5) har det alltså varit premiär på Drottningholms Slottsteater. För andra året i rad handlar Operafestivalen om Mozart.Först ut var hans ”Cosi fan tutte” och senare i sommar ger man åter ”Don Giovanni”.

Det är ett samarbete med Operahögskolan och föreställningen sjöngs av både avgångselever och elever som inte har kommit så långt i sin utbildning, men det var en mycket fin blandning på eleverna som gjorde denna kväll till en stor och rent av magnifik föreställning.

Det är dock en relativt sett lång föreställning och det är inte helt enkelt att vänja sig att sitta på dessa smala bänkrader, men efter föreställningen ångrar man sig inte en minut att man trots allt härdade ut.

Första akten tar ungefär en och en halvtimme och det känns ganska mycket, men samtidigt är det naturligtvis viktigt att man följer kompositörens tankar och anvisningar, och det fanns ju flera ljuspunkter.Don Alfonso hörde jag för första gången igår och det är en sångare som jag gärna vill höra mer ifrån. De övriga sångare har jag haft möjlighet att se och lyssna på vid flera olika tillfällen och de kompletterar varandra på ett alldeles utmärkt sätt och det skall verkligen bli roligt att få följa dem även i framtiden.
Den första riktiga ljuspunkten kom när Despina gjorde entré. Hon representerade en verklig fullträff och detta är inte skrivit för att förringa övrigas insatser, men Frida Jansson var särskilt bra vilket hon för övrigt var föreställningen genom.

Andra akten var en fantastisk fin upplevelse med mycket fint presenterad sångkonst i den högre skolan. Det är svårt att betygssätta de enskilda prestationerna, men det är inte heller, enligt min mening, särskilt viktigt.Trots att andra akten var nästan lika lång som första akten så upplevde jag den som mycket kortare. Här fanns flera tillfällen där solisterna fick utmärka sig och det var förmodligen som gjorde upplevelsen så mycket starkare och bättre än första akten. Igenkänningsfaktorn på ariorna är också något högre.De unga älskande gjorde mycket bra ifrån sig och det gäller särskilt i andra akten, men det skall givetvis inte tolkas som att de var sämre i första akten.

Det var ett fint ensemblespel rakt igenom med enskilt mycket goda prestationer.Det var dessutom roligt att de fyra herrarna som tjänstgjorde som soldater, albaner och tjänare. Hela ensemblen gjorde ett mycket bra och väl genomfört gestikprogram i den högre skolan och det var kanske just detta som gjorde att det blev en fin operaupplevelse om än lite lättviktig.

Föreställningen regisserades av den belgiske regissören Sigrid T´Hooft och detta var en hennes första Mozartopera. En uppgift som hon klarade med glans.

Mark Tatlow dirigerade orkestern på ett förtjänstfullt sätt och orkestern skötte sig mycket bra, med något litet missöde, i blåsarsektionen, som naturligtvis var helt oavsiktligt.

Sammanfattningsvis kan jag verkligen rekommendera alla att under de två kommande veckorna vallfärda till Drottningholm.

Dirigent: Mark Tatlow
Regissör: Sigrid T’Hooft
Scenograf: Stephan Dietrich

Fiordiligi: Sara Widén
Dorabella: Katja Zhylevich
Guglielmo: Luthando Qave
Ferrando: Joel Annmo
Despina: Frida Jansson
Don Alfonso: Staffan Liljas

Soldater, albaner och tjänare : Murat Ekici, Kristian Kaspersen, Niklas Löjdmark, Gustav Udd
Drottningholmsteaterns orkester

Vill du veta mer om föreställningen besök Drottningholms Slottsteaters hemsida
Du kan också läsa mer om handlingen på Mogens Operasidor
Här kan du läsa ett tidigare inlägg om Cosi fan tutte
Teatermagasinet om Cosi fan tutte
DN:s recension
SvD:s recension

Video med Ljusår – Exklusiv premiär på Kulturbloggen

by

Kulturbloggen presenterar en exklusiv premiär för Stockholmsbandet Ljusårs video.

Stockholmsbandet Ljusår följer upp sin självbetitlade debutsingel med en ny låt kallad Gentlemen. Förutom den självklara Klas Östergren-referensen så är låten en hyllning till huvudstaden, eller kanske alla storstäder, där drömmar föds och dör eller blir sanna.

Singeln är producerad av bandet själva tillsammans med Magnus Högmyr och är en solklar manegekrattare inför debutalbumet som kommer i september.
Den snygga videon är regisserad av Erik Artur Andersson och Oriel Danielsson – ett nytt radarpar som vi lär höra mer av i framtiden.

Här har de skildrat Ljusår som de gentlemen de är, schuckert risslade i snajsiga svidar, på ett seriöst uppdrag i stilfulla stockholmsmiljöer. Videon avslutas på Riche, där bandet spelade förra
veckan. Dock är det inte Östermalm som står som främsta inspirationskälla för bandets texter, utan snarare mörkare miljöer i tunnelbanans yttre omlopp.

Och här är en skön remix av Juusu.

Ljusår – Gentlemen by Playground Music

Läs även andra bloggares åsikter om , ,