Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Musikfestival

Musik-och filmfestivalen Live at Heart i Örebro har lagt till ytterligare 59 akter

by

Fränder kommer till Live at Heart

Musik-och filmfestivalen Live at Heart i Örebro har lagt till ytterligare 59 akter till ett redan brett startfält. Festivalen fortsätter med den internationella inriktningen och det nya släppet finns artister från Senegal, Portugal, Spanien, Italien, Tyskland, Ukraina, Polen och Kanada.

Ett pressmeddelande:
– Några potentiell snackisar i dagens släpp skulle vara Agata Karczewska från Polen, The Wack MC’s från Kanada som har haft otroligt roliga låtar och videohälsningar i sociala medier. Fearless har byggt sina egna instrument av grepar och högafflar och spelar Hillbilly-metal. Fränder är ett svenskt band som spelar folkmusik och är redan bokade världen över. Omiri från Portugal som spelar till live-projektioner hittade vi i Portugal under Westway Lab och dom var helt fantastiska. Vi har som sagt en mängd artister av hög kvalité, och det kommer att komma fler. Med ett hektiskt festivalprogram så är det också kul att berätta att vi i år ger många akter flera spelningar så att publiken får en chans att planera in att ser flera nya artister utan att oroa sig över krockar i schemat. Säger Peter Åstedt, sammankallande för bokningsgruppen på Live at Heart.

– Förutom mycket internationell musik så vi vill dessutom fokusera på lokala artister från Örebro-området. Vi hoppas att musiklivet som finns här kan hitta bra nätverksmöjligheter med festivalens utländska artister. Avslutar Peter Åstedt.

Lokala Örebro-akter i dagens släpp är: Punsch, Thyselius, Mohlavyr, Katarina Josephsson Trio, Pura Vida, Joakim Arenius & Praise Unit, Tommy Tapper Kvartett, Meadow Creek, Sisters in Arms.

Fullständig lista över nya släppet:
BleeGijoe (Sengal)

Ermo (Portugal)

Årets Ninja (Sverige)

Bara Jonson and Free (Sverige)

Whippoorwill (Sverige)

Chainwreck (Sverige)

Anna-Sofia Monroy (Sverige)

The Wack MC’s (Kanada)

Kielley Koyote (Kanada)

Erika & Sofia (Sverige)

Punsch (Sverige)

Orbit Culture (Sverige)

Skullrdain (Sverige)

danmarck (Sverige)

Karpov (Sverige)

Gunner & Smith (Kanada)

Andrew Cassara (Kanada)

Viktor Olsson (Sverige)

Fearless (Sverige)

Thyselius (Sverige)

Ludwig Hart (Sverige)

Two Camels and the River (Sverige)

Fränder (Sverige)

Niklas Jeng (Sverige)

Selina Boland (Kanada)

Waterfront Fire (Kanada)

Miss Winter (Sverige)

Yeyo (Ukraina)

Dyess (Sverige)

Agata Karczewska (Polen)

Victoria Voss (Sverige)

Arat (Sverige)

Mohlavyr (Sverige)

The Lovers of Valdaro (Sverige)

Lovis (Sverige)

Gabriella Lamond (Sverige)

Elsa Henretta (Sverige)

Rivertown Blues (Sverige)

Det är kärlek (Sverige)

Pura Vida (Sverige)

Katarina Josephsson Trio (Sverige)

The Prussians (Spanien)

Andre Pettipas and the giants (Kanada)

I’m not a blonde (Italien)

Joakim Arenius & Praise Unit (Sverige)

Marie Chain (Tyskland)

Tommy Tapper Kvartett (Sverige)

Joakim Ehn (Sverige)

Adam Giles Levy (Sverige)

Dan Millson (Spanien)

Meadow Creek (Sverige)

Omiri (Portugal)

Clara Klingenström (Sverige)

Ida Gratte (Sverige)

Maran (Sverige)

Jordana Talsky (Kanada)

Loving Emebers (Sverige)

Olivia Junholm (Sverige)

Sisters in arms (Sverige)

Way Out West: Mura Masa bjöd in till regndans i Linnétältet

by

20180811
Photo: Hilda Arneback

Mura Masa på Way Out West
11 augusti 2018
Betyg 3

Brittiska Mura Masa (Alexander Crossan) är bara tjugotvå år gammal men har redan varit med och – som Way Out West beskriver det – ”dikterat samtidens popmusik” i flera år. Vilket jag emellertid skulle göra en invändning mot, eftersom det sista Mura Masa är för mig är en popartist.

Nej, Mura Masa är för mig snarare en samtida kompositör med en laptop som sitt notpapper; där elektroniska beats och rungande basgångar gästas av korta, klassiska pianostycken. Tillsammans med artister som Flume har denna musik länge berört mig och varit återkommande bland mina mest spelade på Spotify. Därför var jag oerhört förväntansfull inför konserten denna nyckfulla lördag, beträffande väderleken.

I Slottsskogen väller det ned från himlen och tillsammans med tusentals andra har jag tagit min tillflykt till det stora, blå cirkustält som kallas för Linné. Väl där inne, i mitten där det är alldeles fuktigt, kan jag se hällregnet strila ned mot de stackare där ute som inte fått plats. Men de förlorar snart min uppmärksamhet.

Snart kliver Mura Masa på scenen och inleder starkt, med sig har han Bonzai som gästsjunger på alla låtar och vevar upp publiken. ”Alright Sweden, quit fuckin’ about. I want to se you all completely lose your shit!” Och det funkar. Hon blir snabbt åtlydd.

Vi dras snabbt med i starka basgångar och catchig lyrik och det är som mäktigast när helt instrumentella låtar som Lotus Eater och Hell, från det första albumet, Soundtrack To A Death, spelas. Då är det precis vad jag har hoppats på. Men – och detta är tyvärr ett ganska stort men – bjuds det på för lite i den vägen. Istället får vi höra mer mainstreamade låtar som inte har samma melodiska kvalitet och djupa undertoner. Kanske är det för att Mura Masa vill nå ut till den stora massan, men vad som vinns i catchighet och kändisskap förloras tyvärr i kvalitet. Som ett exempel på det spelas den alternativa versionen av Lovesick, där A$AP Rocky gästar, istället för den ursprungliga som jag gillar mer. Kanske är det därför Way Out West beskriver honom som en popartist, vilket han inte är.

Jag hade hoppats på mer av de melodiska låtarna från de första två albumen, men tyvärr spelas ingen av mina favoriter; Are U There, When U Need Me, Shibuya eller Cloud Claps. Trots detta är jag inte helt missnöjd, jag hade bara hoppats på en annan utveckling efter Lotus Eater och Hell. Om Mura Masa inte hade dragits så mycket åt pop, trap och mainstream hade konserten enkelt kunnat hoppa upp två snäpp på betygsskalan.

Foto: Hilda Arneback

Way Out West: Kendrick Lamar – New Kung Fu Kenny gjorde TKO med Slottsskogen

by

Kendrick Lamar på Way Out West
10 aug 2018
Betyg 5

När Way Out West landade Kendrick Lamar till den här sommarens festival var det nog många som helt bestämde sig för att gå. Att festivalen lyckats få hit Kendrick höjde den återigen till den status den hade för några år sedan, när artister som Kanye West och Prince gästade. Och att det är just denna konsert som är dragplåster märks direkt; redan fyrtio minuter innan konserten drar igång är det packat och förväntansfullt framför festivalens största scen, Flamingo.

Det är tätt inklämd jag står och svettas hiphop-svett inför denna världsartists stundande entré i Slottsskogen i Göteborg och tillsammans med de som står runt mig gissar jag på vilken låt han kommer börja med. ELEMENT.? Swimming Pools? Jag gissar på DNA. Snart sätts mäktiga animationer igång på den stora skärmen och när DNA. sedan spelas som första låt sätts ribban direkt; extas.

Det är en världsstjärna med positiv energi som har gått upp på scen och publiken är helt galen. Ständiga moshpits avlöser varandra och alla tycks kunna varenda låt. Som den väl utformade produkt denna megakändis är, är allt väl genomtänkt – hur han rör sig på scenen, ljuset, ljudet och inte minst – animationerna bakom honom på skärmen. Allting berättar en historia och inspirerad av sjuttiotalsfilmer med Bruce Lee i huvudrollen får vi följa vår protagonist och hjälte; den excentriske New Kung Fu Kenny på väg mot dimhöljda mål i Chinatown-noir och fjärran östern-miljöer, med sin perfektionerade kampsport och vässade tunga som enda följeslagare. Det och de tusentals skrikande personerna framför scenen som hejar på honom, förstås.

Det är en väl avvägd blandning låtar från hans tre senaste album som spelas och vår hjälte klädd i fängelseliknande kläder ser inte alls pliktskyldig ut uppe på scenen. Nej, hiphopens kanske största artist – som spelat på världsarenans största scener – ser glad ut över att befinna sig i Göteborg denna fredag och vi gör alla vårt bästa för att få honom att vara det. Ett uppskruvat tempo präglar hela konserten och det är en inkluderande stämning i publiken, där främlingar bondar över låttexterna och höjer händerna tillsammans.

Framförandet av HUMBLE. blir kvällens kanske mäktigaste, efter bara ett par ord stängs musiken av och Kendrick slutar sjunga, istället rappar publiken hela låten åt honom, med bara några få ledord som inspiration. Sedan körs låten en gång till, denna gång av rap-poeten själv.

Sammantaget och i efterhand finns det inte mycket annat att konstatera än att denna konsert blev en megahit, och att huvudakten blivit precis det alla hoppades på. New Kung Fu Kenny fick in en snurrspark bakom allas vår gard till slut och resultatet blev en musikalisk, lyrisk TKO.