Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Münchenbryggeriet

The Struggle Continues – en heldags hiphopfestival i Stockholm 3 december, så här ser programmet ut ”so far”

by

Den 3 december slås portarna upp för den nya festivalen The Struggle Continues – en heldags hiphophändelse på Münchenbryggeriet i Stockholm. Festivalen sätter igång tidigt och håller på till sent på kvällen berättar ett pressmeddelande.

Dagen innehåller liveakter, DJ:s, en fet throwback-fotoutställning och battles.

Nu adderas följande akter till festivalen:
LABYRINT
CLEO
SIDEWALK
ADAM KANYAMA
BASEMENTALITY BATTLE
B-BOY SHOWCASE
CAMILLA CHERRY
KLUBB PEEZ

Redan klara akter:
DE LA SOUL (US)
LOOPTROOP ROCKERS
DBS – DET BLÅ SKÅPET (Organismen, Öris, Daltone, Queff, Toffer, Mächy, Bobbo, Marke, Martin Zamora, Sebbe, PST-Q & DJ Large)
STILL PEE & RU + DJ VIET-NAAM
PENGA PER

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

My Morning Jacket på Münchenbryggeriet

by

My Morning Jacket, Münchenbryggeriet
Betyg: 4

Münchenbryggeriet var smockfullt när det country-bluesiga och halvflummiga amerikanska indierockbandet My Morning Jacket som tidigare i år släppte sitt sjätte studioalbum stod för en kandidat till vinterns snyggaste likväl tajtaste spelning. Bandet, som verkar ha nått en roll som svenska rockjournalisters kelgrisar, var oerhört samspelta. Ibland kändes det nästan som att de besatt mer musikalisk talang än vad som borde vara möjligt.

Sångaren och gitarristen Jim James, som för övrigt ser ut som en långhårigare kopia av Ebbot Lundberg, lyckades så när som uteslutande få fram gränslösa och nästintill overkligt fläckfria toner och den snygga ljussättningen förstörde inte precis upplevelsen. Konsertens höjdpunkt var i min mening den subtila, akustiska poplåten Wonderful (The Way I Feel) som spelades någon gång i mitten av setet.

Besökarna fick verkligen valuta för pengarna. My Morning Jacket spelade i över två timmar vilket möjligtvis var i längsta laget. I längden tenderade det trots, eller kanske på grund av, den höga musikaliska nivån att bli lite väl malande. Helhetsintrycket var alltjämt någonting utöver det vanliga.

Dessutom imponerades jag av förbandet The Head and the Heart från Seattle, staden som tidigare avlat fram folkindieband som Band of Horses och Fleet Foxes.

Primal Scream spelar Screamadelica i Stockholm 29 augusti

by

Primal Scream fick väldigt bra kritik för sin spelning i Hultsfred. För alla dess fans kommer nu ett kul besked, bandet spelar i Stockholm den 29 augusti på Münchenbryggeriet.

Här är pressmeddelandet:

När min kompis Gustavs föräldrar var borta brukade vi springa in i hans lilla ombonade rum, skruva upp volymen till max och spela spår nummer sju – Loaded – på Primal Screams ”Screamadelica”. När samplingen från Peter Fondas karaktär i The Wild Angels går över till brasset och gospelkörerna och fortsätter i den smittande trumsamplingen, började dansen inom oss. ”We wanna be free, we wanna be free to do what we wanna to do. And we wanna get loaded and we want to have a good time.”

”Screamadelica” kom 1991 och släpptes på mytomspunna Creation Records (The Jesus and Mary Chain, Oasis, My Bloody Valentine med flera). Det blev inte bara Primal Screams stora genombrott, utan markerade också Acid Housens väg från de engelska klubbarna till den breda massans vardagsrum och rockmusikens början till att experimentera med elektroscenen. Kort sagt: ”Screamadelica” förändrade det musikaliska landskapet.

Efter ”Screamadelica” fortsatte Primal Scream i en musikalisk bana som ständigt tog nya riktningar. Men lika frustrerande som det ibland har varit, har detta ständiga sökande efter att skapa nytt har också lett till att Primal Scream – med sin karakteristiska frontfigur Bobby Gillespie – alltid fortsatt att vara intressanta.

Tjugo år och sex plattor efter releasen kommer nu Primal Scream spela hela ”Screamadelica” från början till slut. Utöver en utökad lineup, som bland annat inkluderar en blåssektion och perkussionister, så regisseras konserten av den Turner Prize nominerade Jim Lambie och inleds av den legendariska DJ Andrew Weatherall (som bland annat remixat Björk, Siouxsie Sioux, New Order med flera).

Så för att återkoppla till inledningen av Andrew Weatherall producerade ”Loaded”:
– Just what is it that you want to do?
– We wanna be free, we wanna be free to do what we wanna to do. And we wanna get loaded and we want to have a good time.
– So that’s what we’re gonna do. We’re gonna have a good time, we’re gonna have a party.

Primal Scream spelade nyligen i Hultsfred och Aftonbladet gav spelningen högsta betyg!
”Varenda låt håller på att självantända. Varje ton, varje ljudeffekt, varje ackord levereras med en helt knäckande attack … Det här är bland det bästa jag sett. Någonsin.”
Markus Larsson, Aftonbladet.

Du har väl inte missat Kulturbloggens recension av Primal Screams spelning på Hultsfred?

Läs även andra bloggares åsikter om ,

Wu-Tang Clan lyfter Münchenbryggeriet

by

Det är packat på Münchenbryggeriet och stämningen är hög. I kön utanför spelas favoritlåtarna på mobiltelefonerna och folk hälsar glatt på varandra. Det är sommar och många ska se hip-hoplegenderna Wu-Tang Clan för första gången. Visserligen har man listat ut att Raekwon inte kommer via hans Twitter, och klanledaren RZA är inte heller med, men när klanen väl går på scen är det ingen tvekan om hur den här kvällen kommer bli. Och egentligen är det väl inget att tveka på när rappare som Ghostface Killah, Method Man, Inspectah Deck och GZA är på scen. Det är klart att det blir succé.

Det är händer i luften på en gång, och röj som valfri festivalspelning. Leenden över allt när klanen levererar just det man trott att den skulle göra. Det är framför allt Method Man som står i fronten, bland när han lite småsurt utlovar 2.000 kronor till den som ger alla som kastar flaskor upp på scen en smäll på käften. Givetvis till stort jubel. Stort jubel får de för det mesta och det är välförtjänt. Även om ljudet är som det brukar på hip-hopkonserter, undermåligt, visar Wu-Tang Clan att de fortfarande kan. Långt ut på kanterna står folk och rappar med, gungar på huvudet och klanen får ofta hela konsertlokalen med, ingen som står i nåt hörn och surar eller spenderar mer tid i baren.

Det är en blandning av hitsen och lite mer okända låtar från medlemmarnas soloplattor. Visst får låtarna från Enter the Wu-Tang (36 Chambers) mest bifall men ingen klagar när nåt obskyrt från Method Man spelas heller. Det
är gediget, det är rejält, det är en grupp av historiens bästa MC:s som inte tappat gnistan utan går ut för att ge publiken valuta för pengarna. Det får de. Med råge.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Bon Iver till Stockholm i november

by

Just nu vill jag inte tänka på att det kommer en höst, en ruggig november. En tröst när jag ändå tänker på att efter sommaren kommer hösten är att Bon Iver kommer till Stockholm den 4 november 2011 för att spela på Münchenbryggeriet.

Här är presssmeddelandet om detta:

4 november – Stockholm, Münchenbryggeriet

”I believe that there is a subtle magnetism in Nature, which, if we unconsciously yield to it, will direct us aright”
/Henry David Thoreau, ”Walking” (1861).

Historien är lika vacker som återberättad: i sviterna av sjukdom, ett sprucket förhållande och ett nyligen splittrat band åker Justin Vernon år 2007 till sin fars ensliga jaktstuga i Wisconsins skogar. Väl där kanaliserar han känslorna genom musiken och skapar under pseudonymen Bon Iver – efter franskans Bon Hiver, god vinter – albumet ”For Emma, Forever Ago”.

Vännerna som får höra materialet övertalar honom att ge ut det, bloggarna börjar sprida ordet, lyssnarna snappar upp det och ett år efter att Justin Vernon ensam suttit och spelat in sitt lågmälda alster som andas amerikansk indie-folkmusik och Thoreaus subtila magnetism, är ett av 2000-talets mest hyllade album ett faktum.

For Emma… följdes av ett ständigt turnerande, experimentella sidoprojektet Volcano Choir, 2009 års EP Blood Bank och inhopp på bland annat Kanye Wests ”My beautiful dark twisted fantasy” (2010). I juni 2011 kommer så Bon Ivers andra fullängdare.

Skapad i en nedlagd veterinärklinik i Wisconsin tillsammans med de sedvanliga bandmedlemmarna Sean Carey, Michael Noyce och Matthew MacCaughan, plus ett flertal välkända studiomusiker, blev resultatet en tio spår lång konceptskiva där varje låt representerar en specifik plats.

“I brought in a lot of people to change my voice — not my singing voice, but my role as the author of this band, this project.”, säger Vernon i en intervju i Rolling Stone och förklarar att han denna gång snarare försökt skapa ljud än låtar.

Det första smakprovet ”Calgary” går nu att ladda ner från www.boniver.org och låten vittnar om samma tillbakalutade storslagenhet vi vant oss att förknippa med Bon Iver. Och ännu en gång kan en höra Wisconsins skogar blåsa i bakgrunden.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,