Filmfestival

Donbass
Betyg: 3
Visas på Stockholms filmfestival
Regissör: Sergej Loznica

Filmen Donbass – som tagit sitt namn från den krigsdrabbade regionen i östra Ukraina, i praktiken kontrollerad av ryska separatister – var enligt festivalchefen Git Scheynius vad som startade ett av årets festivals teman: Democracy in danger. Donbass är Ukrainas Oscarsbidrag inför 2019 års gala och regissören och manusförfattaren Sergej Loznica vann tidigare i år Un Certain Regard för bästa regissör i Cannes. Loznica är sedan tidigare trefaldigt nominerad till Palme D’Or.

Därför var det väldigt spännande att i samband med gårdagens premiär få se honom på scenen på Sturebiografen; för att diskutera sin film och antidemokratiska krafter tillsammans med två journalister från Sveriges Radio. Visningen var fullsatt och många förväntansfulla ansikten väntade på att få se hans nya film.

Donbass är ett slags collage av olika scener som på olika sätt beskriver vardagen i östra Ukraina; som sedan 2014 varit indragen i ett blodigt, men nästan bortglömt krig mellan rysktalande separatister uppbackade av den ryska staten och den Ukrainska regeringen – vilken i praktiken inte har någon kontroll över den östra delen av landet. I bisarra klipp visas hur fake news konstrueras med hjälp av skådespelare som gråtande står framför konstruerade krigsscener och läser upp repliker ur skrivna manus, hur den nya ”staten” Novorossija beslagtar sina invånares bilar för att använda dem i kampen mot ”fascisterna” och hur reguljära ryska trupper integrerade i rebellstyrkorna skämtar med tyska journalister om att de ”kommer från en by alldeles i närheten” – trots att de inte vet namnet på orten de befinner sig i ens en gång. Med skicklig precision lyckas Loznica sätta fingret på situationen i landet och hur desinformation får invånare att lämna sina hem för att bosätta sig i bombkällare under miserabla förhållanden trots att inga bomber längre faller. Genom splittring och statsfinansierad propaganda infiltrerar den ryska staten de rysktalande invånarna i Donbassregionen och spär på gamla konflikter genom att utmåla EU och västliga krafter som ”fascister” – vilket snabbt vrider opinionen till fördel för autokraterna.

Donbass är en skickligt gjord film och måste vara oerhört befriande för befolkningen i Ukraina som kämpar åt det progressiva folket – men det som blir dess begränsning är dess subjektivitet – vilket jag förstår är omöjlig att komma ifrån. Problemet är att separatisterna utmålas som dumskallar utan förståelse eller orsak att handla som de gör under hela filmens gång och från svenskt och västligt håll – där Ryssland alltid är den stora boven – applåderas det utan eftertanke. Å ena sidan belyser filmen det absurda i vad som har kunnat hända med hjälp av desinformation och hybridkrigsföring, men å andra sidan ger den inget som helst skäl till varför majoriteten av invånarna i Donbass stöder utbrytandet ur Ukraina.

I Donbass har nästan alla ryska som modersmål, de ser sig som ryssar och om de skulle välja tar många Ryssland före Ukraina. Detta talas aldrig om. Heller nämns inte ursprunget till varför separatisterna kallar ukrainarna för fascister: att många ukrainare lierade sig med tyskarna under andra världskriget och att det än idag finns många nynazistiska krafter i västra Ukraina – dit bland annat medlemmar ur Nordiska Motståndsrörelsen rest för att lära sig om olika typer av gerillakrigsföring och att slåss med kniv. Detta har utan tvekan spätts på i mycket större proportioner från ryskt håll och det blir absurt när separatisterna kallar den ukrainska staten för fascistisk – men utan förklaring till bakgrunden av detta fenomen blir förståelsen ofullständig. Varje separatist kan inte vara en dumskalle och marionett till den ryska staten.

I slutändan är Donbass en intressant och mycket viktig film – men utan objektiv beskrivning om uppkomsten till konflikten. Även om autokratier och demagoger alltid bör fördömas, blir det farligt när den ena sidan i en konflikt är ”ond” och den andra ”god” – vilket lätt blir uppfattningen från västligt håll när Ryssland är inblandat. Ett krig är alltid mycket mer komplext än så.

Alla vet
Betyg 5
Visas på Stockholms filmfestival
Regi Asghar Farhadi

Den iranske regissören Asghar Farhadi har gjort ännu ett filmiskt mästerverk. Liksom ”Om Eli” var enastående är ”Alla vet” också helt enastående.

Filmen börjar med mycket information om dess karaktärer i en varm och intim atmosfär. Laura (Penelope Cruz) med sina barn kommer från Argentina till en kommun nära Madrid för att delta i sin systers bröllopsceremoni. Allt går bra tills Lauras dotter Irene (Carla Campra) kidnappas. Familjen uppmanas att betala en stor summa pengar för att få tillbaka Irene.

Plötsligt blir den kärleksfulla, vänliga atmosfären konstig och fylld av misstänksamhet, hemligheter, rädslor och misstro mot de människor som var så älskade nyss. Under utmaningen att söka efter Irene avslöjas många smärtsamma hemligheter och gamla berättelser får liv.

Asghar Farhadi har alltid i sina filmer visat att han vill ”söka efter sanningen” och nu visar han ännu en gång vilken stor filmskapare har är.

I ”Alla vet” har han lämnat det iranska filmspråket och skapat en film på ett helt annat språk, med en annan kulturell språkdräkt. Han gör spansk film som om han vore infödd, helt fantastiskt. Han har inte behövt skapa med rädsla för att bli censurerad, inte behövt vara orolig för att bryta mot tabun som han varit tvungen att tänka i sin förra iranska film (Säljaren).

Han har nu skapat en 132 minuters lång förbryllande film som är alltigenom välgjord. Skådespelarna är mycket bra. Javeier Bardem och Cruz är fantastiska, även om Lauras roll är lite för lite passiv.

Den sista sekvensen är otroligt bra när Laura och hennes familj äntligen går tillbaka till Argentina. Arbetarna tvättar och städar staden på något sätt som de försöker tvätta alla negativitet och mörka hemligheter bort från det som har hänt i kommunen men vi vet redan att det inte är möjligt eftersom det finns en mer fruktansvärd hemlighet om Irenes försvinnande.

Girls of the sun
Betyg: 4
Regissör: Eva Husson
Visas på Stockholms filmfestival

I den franska filmen Girls of the sun (Les filles du soleil) skickas vi till ett Kurdistan i brinnande inferno. Tillsammans med den franska, enögda krigskorrespondenten Mathilde tas vi med på en helikopterfärd från Turkiet rakt in i Islamiska Statens helvete, där en kvinnlig bataljon bestående av tidigare IS-tillfångatagna håller ställningarna i periferin av en stadskärna nu kontrollerad av den mordiska terrorsekten.

Den katastrofsökande Mathilde anländer med samma helikopter som de sista journalisterna på plats använder för att ta sig därifrån, när hennes skjuts har lämnat igen är även luftvägen totalt avskuren. Hon är fast med de kvinnliga Peshmergakrigarna som vakar över aktiviteten i staden, ledda av den karismatiska Bahar (Golshifteh Farahani) – en tidigare advokat i trettioårsåldern som talar flytande franska efter att ha studerat i Frankrike. Det är med Bahar Mathilde kan kommunicera, hon frågar henne om hon saknar att arbeta som advokat. ”Det är inte det jag saknar”, svarar Bahar.

Hennes svar följs av en tillbakablick på sitt liv i staden nedanför henne med sin man och deras son. Samma stad hon nu riktar en Kalashnikov mot. Men den Bahar som nu visas på skärmen håller inte i något vapen; hon sitter i kavaj vid en stol och ler åt sonen som säger att han hellre vill läsa än att vara med sina vänner. I fina kläder går de på födelsedagskalas. På kvällarna sover de i sängen alla tre; hon, hennes man och sonen. Denna berättarteknik kommer sedan att användas i resten av filmen.

Varvat med nuets bilder av kvinnor i uniform och med vapen i händerna visas hur IS tar över staden, skjuter männen och fraktar kvinnorna i buss för att därefter bli sålda till diverse invånare i ”Kalifatet”, för att hållas som sexslavar. Historien berättas med kraft: och jag blir totalt slagen av det fullständigt paradoxala av kvinnor som i ena scenen är fullkomligt undergivna, förslavade och utlämnade åt dessa rentav djävulska mäns våld – för att i nästa med vapen i hand och till gälla krigstjut attackera sina demoner snarare än att ta sig långt därifrån.

Girls of the sun är en film som berör på djupet. Med ett fantastiskt foto visas de närmast oförståeliga fasorna från detta avlägsna krig, men också det mod och den styrka som föds mitt ibland dem. Det är kanske just detta som får den att beröra mig med sådan kraft, dessa paradoxer: förskräckelse och skönhet – förödelse och kraft som spirar upp ur askan. Golshifteh Farahani står för en enastående skådespelarinsats som den beundransvärda Bahar – som leder sin bataljon i frontlinjen för de kurdiska styrkorna mot samma terrorsekt som hon själv lyckades fly ifrån. Scenerna är rörande: kvinnor i kamouflerade uniformer med AK47or i händerna som dansar och sjunger, som flätar varandras hår om morgnarna och som springer rakt mot döden istället för vända åt motsatt håll.

Girls of the sun är en film som trots sin nominering till Guldpalmen på Cannes i somras, fullständigt har drunknat i mediebruset kring filmer som Birds of Passage, Cold War och Jesus på årets filmfestival i Stockholm. Och det finns visserligen brister, som när Bahar envisas med att avfyra sin Kalashnikov med vänsterhanden greppande om magasinet eller när Mathildes utläggande monolog i filmens slut blir för lång. Men allt detta förlåter man och det blir i slutändan ovidkommande när de sätts mot de starka känslor och den skönhet som Eva Husson lyckas frammana. Detta är en film som under dess lopp flera gånger snuddar på att bli en fullträff. Den förtjänar ett större erkännande.