Dramaten

Eva Röse tillbaka på Dramaten i Ibsens Frun från havet

18 april, 2017 by Redaktionen

Sofia Jupither sätter upp Henrik Ibsens tidlösa klassiker om en pågående mittlivskris och ett äktenskap i gungning. Premiär på Lilla scenen på Dramaten den 4 maj.

Ett pressmeddelande berättar:
Fyrvaktardottern Ellida har gift sig med änklingen Wangel, en omtänksam läkare, och flyttat in hos honom och hans nästan vuxna döttrar i en småstad längst in i fjorden. Men Ellida har svårt att hitta sin roll i familjen och känner sig kvävd av småstadslivet. Hon badar i fjorden men längtar efter havet, efter frihet, efter den hon en gång var. Och kanske längtar hon efter mannen hon en gång älskade – han som efter en kort och häftig förälskelse försvann ut på det vida havet.

– Frun från havet handlar om något som de allra flesta i en viss ålder kan känna igen sig i, nämligen hur hur man egentligen ska leva sitt liv. Ellida är i en mittlivskris, som det så fint heter på norska, och ifrågasätter sina tidigare val i livet. Men kanske är det ofta så att längtan efter något annat skymmer sikten för det man faktiskt har? säger regissören Sofia Jupither.

Magnus Roosmann gör rollen som Ellidas man, Wangel.

– Han är kanske Ibsens allra mest sympatiska äkta man. En modern, fin och mogen man som lyssnar och förstår. Det är väl också anledningen till att slutet i den här pjäsen skiljer sig från det i Ett dockhem, där ju Nora lämnar Torvald i slutet, säger Sofia Jupither.

Regissören Sofia Jupither har tidigare haft stora framgångar med Ibsen-uppsättningar som exempelvis Gengångare på Stockholms Stadsteater 2010, som också visades på SVT, och Lille Eyolf som blev en stor succé på Nationaltheatret i Oslo 2014. Nu sätter hon upp en kraftfull gestaltning av en kvinnas livskris. Som Ellida ser vi Eva Röse, tillbaka på Dramaten för första gången sedan De oskyldiga 2013.

Sofia Jupither har arbetat på de största teatrarna i Norden och har regisserat urpremiärer av såväl Lars Norén (Skalv och Fragmente på Folkteatern i Göteborg och 3.31.93. på Stockholms Stadsteater) som Jon Fosse (Svevn på Nationatheatret i Oslo). Hon har också regisserat opera, senast Salome på Kungliga Operan. Vintern 2016/2017 är hon aktuell med Mio min Mio på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm. 2014 tilldelades hon Svenska Dagbladets Thaliapris.

Medverkande
Ellida Wangel Eva Röse
Lyngstrand Alexander Salzberger
Ballested Andreas T Olsson
En främmande man Johan Holmberg
Doktor Wangel Magnus Roosmann
Hilde Rakel Benér Gajdusek
Arnholm Bengt Braskered
Bolette Electra Hallman

Regi Sofia Jupither
Översättning Klas Östergren
Bearbetning Mari Vatne Kjelstadli och Sofia Jupither
Scenografi och kostym Erlend Birkeland
Ljusdesign Ellen Ruge
Peruk och mask Natalie Pujol

Repertoaren på Dramaten säsongen 2017/2018

30 mars, 2017 by Redaktionen

David, Eric och Sanna medverkar i Här kommer alla känslorna på en och samma gång Foto Hannah Modigh

Anna Karenina ges på Dramaten för första gången i september 2017. Dessutom tar Anna Pettersson och Johan Rabaeus sina meningsskiljaktigheter om teater till scenen i Fadren, Teater Fryshuset gästspelar med en pjäs om skjutningar i förorterna, Jan Malmsjö spelar i Krapps sista band och Mattias Andersson är dubbelt aktuell med The Mental States of Sweden in Dance och nyskrivna Uppenbarelsen. Det är några av nyheterna i Dramatens säsong hösten 2017 och våren 2018 som presenterades på en pressträff 30 mars.

Vintern 2017–2018 står Amerika i fokus på Elverket – amerikansk dramatik och dramatik om Amerika på oväntade sätt är att vänta – som Swede Hollow av Ola Larsmo i regi av Alexander Mørk-Eidem och Angels in America av Tony Kushner i regi av Farnaz Arbabi.

En pressmeddelande berättar om säsongen:
Eirik Stubø sätter upp Kung Oidipus/Antigone med Reine Brynolfsson och Sanna Sundqvist i titelrollerna.

Höstens premiärer i kronologisk ordning:

Här kommer alla känslorna på en och samma gång
av David Wiberg
Tre komiker är instängda i ett rum. Utanför brinner världen. För att härda ut leker de ett rollspel vars syfte är att få varandra att skratta så de gråter. Eller? Är vi i själva verket i ett uppehållsrum på en gymnasieskola? Eller på ett konstseminarium i Zürich? Eller i en repsal på Dramaten? Är det blodigt allvar eller bara avancerat trams? Här bjuds en svart och mångbottnad humorföreställning om att vilja sudda ut gränsen mellan fiktion och verklighet för att glömma bort sitt eget jag. Och om vår tids krav på att berätta en tydlig och medryckande historia för att kunna göra sin röst hörd. Hur förhåller man sig till sanningen när det som känns inuti en inte är någon historia?
Uppsättningen är en samproduktion med Lumor.
David Wiberg var en av medlemmarna i humorkollektivet Varanteatern. Han har skrivit och framfört de uppmärksammade föreställningarna Svart tulpan och Dagboksanteckningar från ett källarhål om tonårsflickan Linnea. På Unga Dramaten har han tidigare gästspelat med Det gulliga pojkslemmot, även det en Lumor-produktion, i regi av Paula Stenström Öhman. Eric Stern och Sanna Sundqvist är skådespelare och komiker som, bland mycket annat, medverkar i succéföreställningen Liv Strömquist tänker på dig!
Rekommenderas från 15 år.
Medverkande: David Wiberg, Eric Stern och Sanna Sundqvist
Regi: David Wiberg och Oskar Thunberg
Urpremiär: 1 september, Lejonkulan

Ensam
av Alfhild Agrell
Stockholm runt sekelskiftet. Thora är ogift och lever med sin oäkta dotter Yngva. Dessutom är Thoras bästa vän en ogift läkare. Det passar sig inte anser omgivningen – men Thora vägrar att skämmas.
Det är först när dottern träffar en man som situationen blir ohållbar. Fästmannens pappa, som själv knappast är ett helgon, håller nämligen hårt på konventionerna och vägrar låta sonen gifta sig med en oäkting. Snart vilar ungdomarnas eventuella lycka på Thoras axlar. Ska hon böja sig för omgivningen eller hålla fast vid sina principer?
Ensam handlar om att utmana samhällets oskrivna regler och att stå för vad man tror på oavsett konsekvenser. Pjäsen är också ett varmt porträtt av en stark mor-dotter-relation och en insiktsfull studie i ojämlikhet, klass och de konservativa krafternas kvävande effekt på den personliga friheten.
1880-talet är ett omvälvande decennium i svensk teaterhistoria. Det är nu de kvinnliga dramatikerna äntligen bereds plats på våra scener. Den påtagliga verkligheten med sina problem och orättvisor skulle ur kvinnligt perspektiv nu sättas under debatt. Inte minst av Alfhild Agrell.
Hennes karriär på Dramaten blev kort men intensiv. Av de sammanlagt nio pjäser hon skrev på 1880-talet blev inte mindre än sex antagna på nationalscenen, under åren 1881–86. Det kan jämföras med hennes väninna och kollega Anne Charlotte Leffler, som under samma decennium fick upp två pjäser, och August Strindberg, som fick upp en enda. På teatern var Alfhild Agrell tidens stora stjärna.
Regissören Jenny Andreasson har återkommande arbetat med bortglömda kvinnliga dramatiker. På Dramaten har hon tidigare bland annat satt upp Slott i Sverige av Françoise Sagan, Chéri av Colette och De oskyldiga av Lillian Hellman.
Medverkande: Thérèse Brunnander, Peter Engman, David Fukamachi Regnfors, Magnus Ehrner, Mia Benson m. fl.
Regi: Jenny Andreasson
Premiär: 2 september, Lilla scenen

The Mental States of Sweden in Dance
av Mattias Andersson
Om du fick välja en händelse i ditt liv som Cullbergbaletten skulle dansa – vilken skulle du välja då?
Regissören Mattias Andersson fortsätter att undersöka landets tillstånd, denna gång gestaltat med dans i samarbete med 50-årsjubilerande Cullbergbaletten. Liksom i många av hans tidigare uppsättningar är utgångspunkten ett omfattande dokumentärt intervjuprojekt. Människor från skiftande sociala bakgrunder, från norr till söder i Sverige, svarar på frågan: ”Finns det någon särskild händelse i ditt liv som du skulle vilja se dansad av Sveriges främsta danskompani?”. Föreställningen har arbetats fram utifrån svaren. De autentiska rösterna från intervjuerna, gjorda av radiojournalisten Shang Imam, finns med i föreställningen.
Mattias Andersson har på Dramaten tidigare satt upp The Mental States of Sweden, Idioten och Deformerad Persona. Han är hösten 2017 även aktuell med den nyskrivna pjäsen Uppenbarelsen.
Medverkande: Cullbergbalettens ensemble
Regi: Mattias Andersson
Urpremiär: 8 september 2017, Elverket

Anna Karenina
av Lev Tolstoj
Få har beskrivit kärleken starkare än Lev Tolstoj i Anna Karenina. Romanen, utgiven i sin helhet 1879, ses som ett av litteraturhistoriens främsta verk. Nu spelas pjäsen på Dramaten för första gången.
Anna Karenina blir blixtförälskad i officeren Vronskij och inser plötsligt att hon är olyckligt gift. Hon ser inget annat val än att följa passionen. Men hur hon än gör väntar tragedin: Lämna man och barn, sitt liv och sin ställning – eller neka sig själv kärlek och frihet? Samtidigt, i en annan del av landet, försöker den förmögne landägaren Levin glömma sin kärlek genom att gräva ner sig i arbete.
I Helen Edmundsons koncentrerade dramatisering får vi följa Anna Kareninas historia, med Levins berättelse som kontrast: Två skilda sätt att se på livet, etiken och kärleken.
Medverkande: Livia Millhagen, Andreas Rothlin Svensson, Per Svensson, Rakel Benér Gajdusek, Danilo Bejarano, Emma Broomé m.fl.
Regi: Tobias Theorell
Premiär: 9 september, Stora scenen

Flickland
av Jörgen Dahlqvist
Flickland är en drömlik, absurd, läskig och rolig föreställning med skådespelare, dockor och maskiner. Skräckfantasier och önskedrömmar tränger sig på, dröm och verklighet blir omöjliga att skilja åt. Rickie lever ett vanligt liv med vanliga föräldrar, vanliga kompisar och vanliga intressen. Men när hennes föräldrar plötsligt skiljer sig och mamman träffat en ny man slungas hon på en sekund ut ur den trygghet hon alltid tagit för given. Världen är helt förändrad. Plötsligt kan hon inte lita på någonting! Är mammas nya kille verkligen en människa? Tänk om mamma är en robot?
Regissören Erik Holmström startade 2014 Malmö Dockteater och har gjort succé med dockteaterföreställningar för vuxna som Funktionell dumhet och Skvalpet. Manusförfattaren Jörgen Dahlqvist driver Teatr Weimar i Malmö som sedan början av 00-talet varit en framstående frigruppsteater.
Rekommenderas från 10 år.
Regi: Erik Holmström
Premiär: 21 september, Tornrummet.

Fadren
av August Strindberg
I ett samarbete mellan Dramaten och Strindbergs Intima Teater möts Johan Rabaeus (Ryttmästaren) och Anna Pettersson (hans hustru Laura) i en intensiv närkamp i en av Strindbergs mest spelade pjäser.
Hur skall man förhålla sig till ett klassiskt drama idag? Uppsättningen grundas i verkliga diskussioner mellan Johan Rabaeus och Anna Pettersson efter hennes experimentella uppsättning av Henrik Ibsens Vildanden. Nu flyttar diskussionen vidare upp på scenen, med en klassisk pjäs om ett äkta par med starka motsättningar som utgångspunkt.
Regissören och skådespelaren Anna Pettersson är från och med april chef för Strindbergs Intima Teater och uppmärksammad bland annat för sina nyskapande uppsättningar av Fröken Julie och Hedda Gabler.
Medverkande: Johan Rabaeus, Anna Pettersson
Regi: Anna Pettersson
Premiär: 24 augusti, Strindbergs Intima Teater. Dramatenpremiär 30 september, Lilla scenen.

Krapps sista band
av Samuel Beckett

Jan medverkar i Krapps sista band Foto Hannah Modigh

Varje födelsedag spelar Krapp in ett band där han summerar året som gått. Han fyller idag 69 år och värmer upp med att lyssna på tidigare års inspelningar. Han återvänder särskilt till en inspelning han gjorde 30 år tidigare.
Krapps sista band från 1958 av nobelpristagaren Samuel Beckett är på en gång ett monodrama framfört av en ensam skådespelare och en dialog med röster från Krapps alla åldrar. I rollen som Krapp ser vi Jan Malmsjö.
Karl Dunér har tidigare på Dramaten bland annat regisserat Becketts pjäser I väntan på Godot (1990), Lyckliga dagar (1998) och Ur ett övergivet arbete (2009). Karl Dunérs senaste uppsättning på Dramaten var Den fjättrade Prometheus av Aischylos, som belönades med Svenska Teaterkritikers Förenings teaterpris 2015
Medverkande: Jan Malmsjö
Regi: Karl Dunér
Premiär 14 oktober, Målarsalen

Kung Oidipus/Antigone
av Sofokles
Eirik Stubø regisserar Sofokles arketypiska dramer Kung Oidipus och Antigone i en och samma uppsättning, i en version av Marie Lundquist efter Emil Zilliacus och Hjalmar Gullbergs översättningar.
Kung Oidipus är en tragedi från 427 f.Kr. med deckarliknande inslag. Kungen försöker hitta personen som mördade hans företrädare på tronen. Snart läggs ledtrådarna ihop och pekar mot honom själv. Dessutom verkar den fruktansvärda spådomen om att Oidipus skall äkta sin mor och döda sin far redan ha slagit in. Tragedin får sin fortsättning i Antigone, skådespelet om dottern som vänder sig mot makten för att få ge sin bror en värdig begravning.
Eirik Stubø har sedan han tillträdde som teaterchef på Dramaten regisserat Och ge oss skuggorna av Lars Norén och Den goda viljan av Ingmar Bergman.
Medverkande: Reine Brynolfsson, Sanna Sundqvist, Hannes Meidal, Stina Ekblad, Rasmus Luthander, Gunnel Lindblom, Per Mattsson, Ellen Jelinek, David Book, Johan Ulveson, Kicki Bramberg, Pontus Gustafsson m.fl.
Regi: Eirik Stubø
Premiär 3 november, Stora scenen

Swede Hollow
av Ola Larsmo
Svenskar är korkade, går inte att prata med och luktar illa. I alla fall i svenskgettot i den amerikanska staden St Paul i Minnesota.
Året är 1897. Några av alla de svenskar som sökt lyckan i Amerika har hamnat i en liten industristad där fattiga svenskar är förpassade till en skitig och ofta översvämmad ravin mitt i staden. Där kämpar de för att klara dagen – och drömmer om en bättre framtid. Här möter vi deras tidlösa berättelser i närbild, i en ovanligt intim och avskalad uppsättning av regissören Alexander Mørk-Eidem.
Swede Hollow baseras på Ola Larsmos hyllade bok från 2016 med samma namn, som visar hur de flesta av svenskarna som sökte lyckan i Den Nya Världen inte hamnade på landsbygden som Vilhelm Mobergs Karl-Oskar och Kristina. De stannade i de stora städerna, fick slita ont på fabriker. De blev inte omgående en del av det amerikanska samhället utan höll sig för sig själva, lärde sig inte engelska, levde ur hand i mun. De hade nog med att överleva.
Uppsättningen ingår i ett större tema om Amerika på Elverket och har premiär på dagen ett år efter att Donald Trump blev vald till president.
Alexander Mørk-Eidem är känd för en lång rad uppsättningar på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm och har på Dramaten tidigare satt upp Rampfeber och Ivanov.
Regi: Alexander Mørk-Eidem
Urpremiär: 8 november, Elverket

Uppenbarelsen
av Mattias Andersson
Vi lever i en ny tid. Familjen, nationen och religionen har återuppstått. Den universella sanningen har en miljon alternativa fakta. Uppenbarelsen är en hyperrealistisk pjäs om ett antal människor som år 2017 får en kallelse av Gud att utföra ett heligt offer. Dramatikern och regissören Mattias Andersson har skrivit pjäsen direkt för Dramaten.
Mattias Andersson är under hösten även aktuell med The Mental States of Sweden in Dance. Han har tidigare satt upp Idioten, The Mental States of Sweden och Deformerad persona på Dramaten.
Regi: Mattias Andersson
Urpremiär 16 november, Lilla scenen

Klipp han
av Teater Fryshuset
Våra barn skjuter ihjäl varandra. Varför? Klipp han handlar om det eskalerande våldet i några av landets förorter. Om människorna som är inblandade i skjutningarna. Hur blir man den som tar upp en pistol och skjuter ett barn i huvudet? Och hur ska man som brottsoffer hantera att veta vem som mördat ens son, syskon, eller bästa vän utan att kunna säga något till polisen på grund av rädsla för hämnd?
Genom att lyfta fram dokumentära berättelser från offer och förövare görs här ett försök att förstå vilka krafter som satts i spinn, hur de påverkar oss – och hur man ska stoppa dem.
I föreställningen medverkar rapparen Rosh som fick sitt genombrott i remixen av Linda Piras Knäpper mina fingrar – som också blev utgångspunkten för en bejublad konsert på Dramatens stora scen. Uppsättningen är en samproduktion mellan Teater Fryshuset och Dramaten.
Regi: Ulf Stenberg och Emil Rosén Adsten
Koreografi: Emil Rosén Adsten
Musik: Rosh
Urpremiär 23 november, Lejonkulan

Angels in America

Alexander Mørk-Eidem, Rikard Wolff och Farnaz Arbabi Foto Ali Mian

av Tony Kushner
USA på 1980-talet. Gud har övergivit människorna som försöker leva sina liv trots AIDS-epidemi och Reagan-administration. En av dessa människor är utvald. Nu stiger en ängel ner från himlen för att övertyga honom om att han är den enda som kan rädda världen från undergång.
Den mångfaldigt prisbelönta Angels in America – A Gay Fantasia on National Themes, ansedd som ett av 1900-talets viktigaste dramatiska verk, ges för första gången på Dramaten, i regi av Farnaz Arbabi. Det är en berättelse som rör sig fritt mellan det övernaturliga och det outhärdligt verkliga.
Angels in America har belönats med bland annat Pulitzer Prize For Drama och en Tony Award för bästa pjäs.
Farnaz Arbabi är regissör, dramatiker och konstnärlig ledare på Unga Klara. Hennes egensinniga och samhällsaktuella uppsättningar har belönats med priser och stipendier, bland annat Sveriges teaterkritikers pris och tidningen Expressens teaterpris ”En bit av Georgs hatt”. På Dramaten har hon tidigare regisserat ≈ [ungefär lika med] av Jonas Hassen Khemiri.
Uppsättningen ingår i ett större tema om Amerika på Elverket.
Medverkande: David Arnesen, Razmus Nyström, Marall Nasiri, Christoffer Svensson, Christopher Lehmann, Thérèse Brunnander, Lotta Tejle, Rikard Wolff m.fl.
Regi: Farnaz Arbabi
Den första delen har premiär på Elverket 1 februari 2018 och del två 22 februari.

Dramaten&
En rubrik för konserter och performance, introduktioner och läsningar, samtal med skådespelare, samhällsdebatter och ny scenkonst.

Spoken word
Kärlekshistorien mellan Dramatens publik och de återkommande spoken word-kvällarna börjar bli lång och trogen. Det började med en blygsam start på Lejonkulan och växte snabbt till en succé på Stora scenen. Nu kan du se landets vassaste spoken word-poeter, rappare och artister tillsammans med Dramatenskådespelare i ett intimt format på Lilla scenen, med ordet i fokus. Regisserar gör Spoken word-poeten Niklas Mesaros som har varit delaktig i Dramaten& Spoken word sedan starten.
11 och 12 september, Lilla scenen

Svenska berättelser på scen
En serie föreställningar med nya dokumentära berättelser vid varje tillfälle.
Radioprogrammet Svenska berättelser bygger på lyssnarnas behov av att få dela med sig av sina egna berättelser. Nu flyttar berättelserna, och lyssnarna, in på scenen i ett samarbete mellan Sveriges Radio och Dramaten. Svenska berättelser på scen är en serie föreställningar med nya dokumentära berättelser vid varje tillfälle.
Medverkar på scenen gör två lyssnare som berättar sina historier och en spoken word-artist. För regin svarar Niklas Mesaros, som även regisserar Spoken word på Dramaten. Karl-Jonas Winqvist, producent för SR:s musikprogram Kalejdoskop, ljudsätter föreställningen.
Radioprogrammet Svenska berättelser tilldelades våren 2013 Public Service klubbens Ikarospris för Erika Svantesson berättelse ”Det omöjliga valet.”
Producent/ dokumentärt textansvarig: Ola Hemström
Regi: Niklas Mesaros
Musikproduktion: Karl-Jonas Winqvist
Tre föreställningar under hösten, med start september 2017, Neondämon.

Nypremiärer hösten 2017
Mormors svarta ögon av och med Tanja Lorentzon, nypremiär 24 augusti, Lilla scenen
Och ge oss skuggorna av Lars Norén, regi Eirik Stubø, nypremiär 26 augusti, Stora scenen

Premiärer våren 2018:
Tartuffe av Molière, regi av Staffan Valdemar Holm, Premiär 13 januari, Stora scenen
Kras av Tilde Björfors, regi Tilde Björfors, urpremiär 25 januari (Unga Dramaten)
Peer Gynt av Henrik Ibsen, regi Michael Thalheimer, premiär 15 februari, Stora scenen
Höst och vinter av Lars Norén, regi Stefan Larsson, premiär i februari, Lilla scenen.
Budskapet till Maria av Paul Claudel, regi Wilhelm Carlsson, premiär i mars, Lilla scenen
Kungligaste teatern av Anna Vnuk, regi Anna Vnuk, (Unga Dramaten)

The Nether på Dramaten – kan fantasin förbjudas om den är för mörk och våldsam?

24 mars, 2017 by Rosemari Södergren

The Nether
Av Jennifer Haley
Översättning Ragnar Strömberg
Regi Lena Endre
Scenografi Mats Sahlström, Lena Endre och Ann Bonander Looft
Videoscenografi Visual Relief
Kostym Ann Bonander Looft
Kompositör och ljuddesigner Magnus Grenstedt
Ljus Jens Sethzman
Premiär på Dramatens lilla scen 23 mars 2017

I tv-spel på internet, där vi möter motspelare som är uppkopplade och vi har avatarer (bilder som är vi i spelet) kan vi döda varandra. Alltså i spelet. The Nether är en föreställning av den amerikanska dramatikern Jennifer Haley som tar upp de moraliska och etiska frågor kring vad vi kan göra i en virtuell värld. The Nether är i dramat en vidareutvecklad, mer avancerad form av dagens internet. Skickliga programmerare kan förmedla dofter och utseenden och ljud ännu mer trovärdigt än idag. I denna värld finns ett ställe som heter Gömstället. Mannen som driver detta har blivit mycket rik på detta. På Gömstället kan människor komma och få utlopp för sina mest mörka sidor. Att där samlas många pedofiler och män som vill döda är väl inte förvånande. Föreställningen ställer frågor kring vad som är rätt och fel i en sådan värld.

I dagens internet finns mörka delar som där finns Dark Net där mycket kriminellt finns. Där finns tillhåll för pedofiler och där kan människor köpa vapen, droger och det mesta som är olagligt finns tillgängligt där. Men där handlar det ju om verkliga barn som blir utsatta. I samband med några föreställningar av The Nether arrangeras samtal om grooming, som innebär att någon tar kontakt med andra för att längre fram begå övergrepp. I de flesta fall handlar det om män som söker kontakt med unga flickor. Hur ser lagstiftningen ut? Vad kan och gör polisen för att förhindra att brott begås på nätet? Samtal efter föreställningen med regionpolischef Carin Götblad, regissören Lena Endre samt skådespelarna Nina Zanjani och Christoffer Svensson. Samtalsledare Jacob Hirdwall, dramaturg.

Fast frågan om övergrepp gentemot barn är inte vad The Nether handlar om. Inte enbart i alla fall. I Gömstället är de barn som blir utsatta för sexuella övergrepp och ihjälhuggna med yxa inga barn, egentligen. De är digitala produkter som det kan ligga vuxna män bakom. Bakom Iris, flickan i föreställningen, döljer sig en äldre herre, egentligen. Och dessutom är flickan ingen verklig varelse, utan en digital figur som kan uppstå på nytt och på nytt, hela tiden, om igen. Det går att jämföra med dagens tv-spel där människor kan springa runt och skjuta ihjäl varandra. Fast det är bara bilder de skjuter ihjäl.

Ska det kunna förbjudas? Ska det vi gör i fantasin kunna förbjudas?

The Nether ställer viktiga frågor kring vårt förhållande till fantasi och till virtuella världar. Är det självklart att den som får ge utlopp för sina allra mörkaste vidriga begär i en digital värld också kommer att vilja göra detta i den verkliga världen, eller är det tvärtom: genom att en person får göra detta digitalt räddas människor i verkligheten från att bli utsatta för våld och övergrepp?

Lena Endre som regisserat säger:
– The Nether är en pjäs som handlar om vilka vi blir i denna nya värld. Var går skillnaden mellan fantasi och verklighet om fantasin är verkligare än verkligheten? Mellan ont och gott? Mellan ”jag” som inloggad och ”jag” i verkligheten?
– Jag såg pjäsen på Duke of York’s Theatre för drygt ett år sedan och slogs av aktualiteten i den och hur vi egentligen inte vill veta, inte orkar ta in hur verkligheten på nätet kan se ut idag. The Nether är dels en kritik mot den avhumanisering och bortdomnade empati som en inloggning innebär för vissa, dels en samhälls- och miljökritik.

Föreställningen ger inte svaren, vi måste hitta svaren själva. Föreställningen är en mycket snygg helhet, både scenografiskt och med duktiga skådespelare. Reine Brynolfsson som Sims/Papa visar än en gång att han är en av de bästa svenska skådespelarna. Alla fem skådespelarna på scen gör utomordentliga roller och det är alltid roligt att se Nina Zanjani på scen, här som kommissarie Morris. Nina Zanjani är en av mina favoriter bland de yngre som kommit fram under senare tid. Magnus Ehrner som Doyle och Christoffer Svensson som Woodnut är som alltid också rätt i sina roller – men allra allra klarast på scen lyste den lilla flickan Iris, spelad av Sigrid Johnson. Hon var helt fantastisk.

Medverkande
Sims/Papa Reine Brynolfsson
Morris Nina Zanjani
Doyle Magnus Ehrner
Woodnut Christoffer Svensson
Rollen “Iris” Sigrid Johnson/ Anastasia Leppist/ Marielle Malmberg

Stilla liv av Lars Norén – det finns något befriande i mörkret

19 mars, 2017 by Rosemari Södergren

Foto: Sören Vilks

Stilla liv
Av Lars Norén
Regi Lars Norén
Scenografi och kostym Charles Koroly
Ljus Mira Svanberg
Mask och peruk Mimmi Lindell
Ljud Marcus Thurfjell
Urpremiär 18 mars 2017, Elverket Dramaten

Tolv skådespelare och lika många barn och ungdomar rör sig på scen av och till. Den yngsta är sju år och den äldsta nittio år. De promenerar, de springer över scenen, sitter still, ligger ned, arbetar, vaggar barn, lägger om sår – Lars Norén är tillbaka på en svensk scen med ett nytt drama, nästan tre timmar långt och i stort sett utan någon dialog, utan att någon skådespelare säger något.

Hur berättar jag med ord om något som talat till mig utan ord? Kommunikation, att förmedla något, gör vi på många sätt. Det talade ordet är bara en liten del i våra samtal och det vi säger. Vi talar genom rörelser, positioner i rum och i förhållande till varandra, med miner, med blickar, med gester, med suckar, genom att stirra, genom att sänka blicken, genom att titta bort, hur vi håller i saker, hur vi rör oss, vilka kläder vi har, vilka färger vi har på kläder … vi talar på oändligt många fler sätt än med orden.

Stilla liv speglar en tidsrymd på över hundra år i mänsklighetens historia. Det är dock långt från en vanlig historiebeskrivning. Här finns inga nationer, inga kungar och militära segrar, här finns bara människor. Människor som är ensamma, människor som är i grupp, människor som dras till varandra, människor som flyr varandra, människor som sveper döda, människor som dör, barn som är döda, människor som sviker varandra, människor som inte ser varandra, människor som säljer varandra och framför allt människor som åldras.

Som i stort sett alltid när Lars Norén skapar något finns det mycket mörker. Det är ingen förljugen glamorös Hollywoodsaga vi får ta in. Ändå är det liksom befriande att på detta sätt närma sig något som känns äkta. I stilla liv förmedlas något av vad det är att vara människa och att åldras, i dessa bilder som talar till mig bortom orden.

Jag tror att var och en som kommer till Stilla liv kommer att känna inom sig vad som berättas på sitt sätt. Vi är var och en unika och de många olika scenerna är både självständiga och går in i varandra och speglar varandra, liksom de speglar sig i oss och våra erfarenheter, våra liv och våra känslor inför vårt liv, inför vårt eget åldrande, våra sorger och våra glädjeämnen och våra sätt att ta oss igenom livet. Vissa scener kommer att tala till oss starkare än andra, beroende på vem vi själva är. Stilla liv är en spegel av något som finns inom människan.

Det är nitton år sedan Lars Norén senast regisserade på Dramaten. Lars Norén, som är född 1944, är en av Sveriges internationellt mest kända dramatiker. Han har skrivit omkring hundra pjäser, många med urpremiär på Dramaten – den första var Fursteslickaren 1973. På senare år har han återkommit som prosaförfattare och poet, bland annat med En dramatikers dagbok (2008 och 2013), Stoft (2016) och den nyss utgivna Efterlämnat.

I rollerna ser vi Erik Ehn, Nina Fex, Otto Hargne, Johan Holmberg, Inga Landgré, Lina Leandersson, Irene Lindh, Lars Lind, Sten Ljunggren, Per Mattsson, Eva Millberg, Marall Nasiri samt barn och ungdomar (statister).

Molnens bröder på Dramaten – ett konstverk helt enkelt

24 februari, 2017 by Rosemari Södergren

Sofia Pekkari och Rasmus Luthander
Foto: Sören Vilks.

Molnens bröder
Regi och dramatisering: Lars Rudolfsson
Scenografi: John Engberg
Ljus: Linus Fellbom
Kostym: Kersti Vitali Rudolfsson
Peruk och mask: Eva Maria Holm, Peter Westerberg och Melanie Åberg
Musikalisk regi: Mats Gustafsson
Musik av och med: Fire! (Mats Gustafsson, Andreas Werliin och Johan Berthling)

Urpremiär på Dramatens stora scen 23 februari 2017

Kulturens uppgift är att ställa frågor, inte att ge svar. Den danska tv-succén ungdomsserien Skam satte igång en intensiv debatt. Det fanns de som irriterade sig på att ungdomarna inte alltid var helt politiskt korrekta. Exempelvis retade sig en del på att Noora som är så förnuftig ändå verkar ha anorektiska problem och dessutom blev hon förälskad i en av skolans mest mansgrisiga unga män. Men varför ska karaktärer i ungdomsserier vara perfekta föredömen? Är det inte en bra series uppgift, precis som en teaterföreställnings uppgift, att skildra människor och de svårigheter vi möter i livet och skildra olika sätt att agera och känna. Kulturens uppgift kan aldrig vara att vara moraliska rättesnören. Konst, film, teater och litteratur ska gestalta människor och människors villkor. Hur vi tar ställning till våra liv och vad som är rätt och fel, det är våra beslut, inte kulturens uppgift att bestämma.

Med detta som utgångspunkt är Dramatens uppsättning av Barbro Lindgrens vuxenböcker Eldvin och Molnens bröder ett konstverk, helt enkelt. Mer än det. Människoödens gestaltas och existentiella frågor ställs, men det är många, många nivåer av berättelsen som tar tid att smälta och ta in. Mycket att tänka på. Inget som skrivs oss på näsan. Många frågor och tankar om livet och existensen växer fram ju mer jag tänker på föreställningen. Den växer också efteråt, länge efter att ridån gått ned och salongen tömts på publiken.

Molnens bröder bygger på de två vuxenböckerna Eldvin och Molnens bröder. Handlingen utspelar sig på en form av psykiatrisk anstalt i början av 1900-talet. På ytan i alla fall. Mördare och svårt utvecklingsstörda bor där tillsammans med människor med stor sorg eller svår psykos. Ibland kan någon hamna där av andra skäl också. Där finns funktionshindrade och människor som placerats där för att andra mäktigare vill komma åt deras egendomar. Dessa människor som inte passade in i samhället fick sitta på undantag och hittar sätt att fungera tillsammans. Jag ser detta på flera sätt, olika tolkningar är helt möjliga. Dels är det en skillnad mot dagens svenska samhälle där vi kategoriserat och delat in människor mycket mer, på gott och ont. De kriminella som har psykiska störningar placeras oftare på rättspsyk idag om de inte är i fängelse. Funktionshindrade kan bo hemma idag och få stöd. På ett sätt är det en metafor för mänskligheten. Vi är alla på något sätt unika, udda, utanför. Och vi lever tillsammans i denna existens, fångade inom livets ramar.

Skådespelarna är strålande. Rollistan innehåller en lång rad duktiga skådespelare, såväl från den yngre generationen som den några decennier äldre. Regissören har gjort det genialiska draget att i första akten ha de yngre i rollerna som de intagna medan de medelålders skådespelarna spelar vakter, läkare, föräldrar och andra icke-intagna. Efter paus byter de. En ny berättelse spelas upp, fast på samma plats men med andra karaktärer. De medelålders skådespelarna är nu de intagna medan de yngre är vakter och personal. Det fungerar helt underbart. Alla är vi vakter, alla är vi intagna inom livets ramar.

Samspelet i första delen mellan Rasmus Luthander som Eldvin och David Fukamachi Regnfors som Love är vackert gestaltat och både sorgligt och fint på samma gång, som livet. Sofia Pekkari som den katastrofdrabbade förvirrade Eloine är stark. I andra akten är Thomas Hanzon och Johan Ulveson helt rätt som Johan och Caleb, två tilltufsade män som båda känner att de inte riktigt passar in bland de övriga patienterna. Visserligen har jag lyft fram några av skådespelarna men det är tillsammans som de alla bildar en helhet, det är ett mästerligt samspel som är grunden.

Jazztrion Fire! (Mats Gustafsson, Johan Berthling och Andreas Werliin) är en annan viktig pelare som detta konstverk vilar på. Musiken bär och fördjupar handlingen.

Regissören Lars Rudolfsson arbetar ofta med musikdramatiska verk – bland annat skrev han Kristina från Duvemåla tillsammans med Benny Andersson och Björn Ulvaeus (och Jan Mark), en uppsättning som han också regisserade. Björns, Bennys och Lars samarbete fortsatte med Hjälp sökes (som skrevs tillsammans med Kristina Lugn). Lars Rudolfsson har tidigare satt upp Barbro Lindgrens Vems lilla mössa flyger? på Orionteatern.

Molnens bröder är en föreställning som växer och som jag hittar nya saker att fundera på också efteråt – det är en föreställning som jag gärna ser minst en gång till för att upptäcka ännu mer.

Medverkande:
Rasmus Luthander, David Fukamachi Regnfors, Rebecka Hemse, Michael Jonsson, Bengt CW Carlsson, Sofia Pekkari, Josefin Ljungman, Kicki Bramberg, Anna Björk, Inga-Lill Andersson, Reuben Sallmander, Rolf Skoglund, Pierre Wilkner, Johan Ulveson, Hans Klinga, Gunnel Fred, Thomas Hanzon.

Dramaten

Footer

Om oss