Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmkritik

Filmrecension: Big Boys – karaktärerna för mycket av klichéer

by

Big Boys
Betyg 2
Svensk biopremiär 16 augusti 2024
Regi Corey Sherman
Medverkande Isaac Krasner, David Johnson III, Dora Madison, Taj Cross, Emily Deschanel m fl.

Hmm. 14-årige Jamie ska åka på campingtur med sin storebror Will och favoritkusinen Allie. Filmen marknadsförs med beskrivningen: en innerlig och rolig queer coming-of-age film om sexuellt uppvaknade – om drabbande förälskelse, att gå vilse och hitta sig själv.

Njae. Jag skriver inte riktigt under på det. Queer börjar bli ett ganska missbrukat ord som uppenbarligen säljer bra. Att en 14-årig pojke blir imponerad av en ung man i trettioårsåldern behöver inte nödvändigtvis ha med sexuell läggning att göra. Filmen har visats på flera HBTQi-festivaler runt om i världen och räknas till queer-filmer. Jag kan tycka att människor inte måste kategoriseras in i särskilda fack redan som 14-åringar. Att en tonåring blir imponerad av en vuxen av samma kön behöver inte nödvändigtvis betyda att vara hela livet homosexuell. Attraktion och dragning till en annan människa behöver inte alltid handla om sex.

Jamie är 14 år och det är klart att han funderar på mycket sådant som många ungdomar funderar på. Hans kusin Allie har skaffat en pojkvän, Dan. Jamie blir inte helt förtjust när han får reda på att pojkvännen också ska med på campingturen. Planen var att det var en kusinträff. När Dan dyker upp tillsammans med Allie känner Jamie sig först undanskuffad och nertryckt. Dan är mycket av en karlakarl: han är manlig och vältränad och en man som är händig och fixar saker. Dan har mer gemensamt med Jamies storebror Will än med Jamie. Jamie klagar också i smyg till Will att han känner det som att Dan inte tycker om honom.

Men efter ett tag slår Jamie om. Han ska ha kepsen bak-och-fram, som Dan har. Han söker kontakt med Dan och babblar och pratar med Dan så mycket han kommer åt. Stackars Dan får nästan ont i öronen, tänker jag. Jamie är väldigt pratig, det är som att han gömmer sig själv genom att prata extra mycket. Som att pratet blir en mur då han inte vågar visa vem han är. Jamie är överviktig och han har inget vidare flås och är långt ifrån någon idrottstyp, snarare ganska klumpig. Det känns som att hans svada är hans sätt att skydda sig då han är överviktig. Kanske är han mobbad i skolan? Det får vi inte veta något om.

Ett av filmens minus är att vi aldrig kommer nära karaktärerna. De är alla ytligt beskrivna.
Att ungdomar kan se upp till lärare eller idrottstränare eller andra vuxna är inget nytt – måste det nödvändigtvis betyda att den unge som beundrar någon vuxen av samma kön är queer? Har inte alla någon gång beundrat någon som är äldre än den själv? Vi får inte reda på något om Jamies pappa. Det betyder att vi inte vet om Jamie har någon manlig förebild i familjen eller har någon manlig förebild bland släkt och vänner. När nu Dan dyker upp måste Jamies beundran tolkas som sexuell? Visst kan det vara så men det kan lika gärna vara så att Jamie får en manlig förebild i Dan. Dan är inte heller en trådsmal atlet även om han ser vältränad ut. Dan kan mycket väl väcka en längtan inom Jamie att också bli mer manlig och vältränad. Dessutom finns det många fler sätt människor kan fungera, allt är inte antingen hetero- eller homosexualitet. Det finns människor som är bisexuella, asexuella, demisexuella, a-romantiska med mera, med mera.

Ett annat minus i filmen är att den har drömlika sekvenser som hänger i luften. Jamie verkar ha någon slags drömmar om campingens toalettutrymme där personer dyker upp och säger saker från hans undermedvetna. Men dessa hänger i luften och följs inte riktigt upp.

En detalj i filmen som jag tycker är intressant är att se denna typ av campingplats. Det är ett skogsområde som fungerar som en campingplats där campare hyr ett område för sina tält eller husvagnar. Det är en skog men samtidigt en campingplats. Det betyder att det finns gemensamma utrymmen för toaletter och duschar.

Jag skulle vilja ge den högre betyg av ett skäl: filmen vågar gå i ganska lugnt takt och låter berättelsen puffra på utan inte stora åthävor. Men det räcker inte för högre betyg då karaktärerna är för mycket av klichéer.

Filmrecension: Nova & Alice – engagerande och når ofta in på själen

by

Nova & Alice
Regi Emma Bucht
Betyg 4
Visas under Way Out West, ordinär biopremiär 13 September 2024

Musikfilm, filmer om musiker, är ofta på tapeten – ofta i form av dokumentärer men ibland också fiktiv form där sångarna eller banden spelas av andra och gestaltas mer konstnärligt än konkret – och här bjuds på vi en unik kombination av de två formerna där skådespelarna Hedda Stiernstedt och Josefin Asplund spelar de fiktiva musikerna och artisterna Alice och Nova. Alice är en stjärna på dekis och som fortfarande lever på sin tio år gamla mello-hit men som i övrigt har en karriär som mest står på tomgång. Nova är tvärtemot henne glödhet och snarare i startgroparna och vinner pris. Då de har samma manager, spelad av Johan Rheborg, föreslår han att de ska slå sig samman för en sommarturné och dra nytta för att ge varandra skjuts. Först verkar det inte riktigt gå, men då Nova av personliga skäl ändrar sig blir det ändå av. Det är vanlig narrativt grepp men som ändå lyfts fram bra så det känns inte krystat eller uppenbart upprepat.

Trots sin längd, nästan två timmar, känns filmen nästan för kort och hade mått bra av av ytterligare 20-30 minuter (eller kanske mindre sexscener och mer fokus på handlingen) för ibland känns den lite genomstressad, som när de snabbt åker iväg på turné och de nämner bråk och missuppfattningar som skedde tidigare i repen inför turnén – vilket vi aldrig ens får se så det känns som vi inte riktigt får någonting att greppa tag i och relatera till vilket lämnar en viss känsla av tomhet. Vilket också går igen när Alice och Nova finner varandra på turnén, alltså känslomässigt, och det blir väldigt plötsligt istället för att byggas upp under tid så det känns mer organiskt. Det fungerar ändå, men lämnar en ändå med en känsla av att det går från noll till hundra på väldigt kort tid – vilket känns sådär när de först ogillar varandra och utan vidare övergång plötsligt älskar varandra och vill ha sex – men även mycket mer än så.

Det är inte bara den relationen mellan stjärnorna, utan även deras respektive och familjer – Alice har man och barn som komplicerar hennes känsloliv och professionella framställning, och Nova har bara en komplicerad relation till sin moder då pappan flytt landet för Paris och egen musikalisk karriär. Mamman är inte så stöttande, minst sagt, och det är sorgligt hur de inte riktigt kan prata med varandra. Dessa olika relationer och bestyr ger filmen viss tyngd utöver det musikaliska.

Vanligtvis brukar en nämna städer, som Stockholm eller New York, som huvudrollsinnehavare i olika filmer – men då den omfattande turnén tar oss (och karaktärerna) runt så mycket får vi aldrig riktigt någon relation till platserna utan istället är det verkligen musiken som är den som lyfter filmen tar sin speciella plats. Utöver nyskriven originalmusik av Jimmy Lagnefors har även Molly Sandén och First Aid Kit skrivit låtar till filmen och det ger verkligen ett otroligt lyft till filmen.

Mycket av dramat utspelar sig på hotell, hemma i huset hos Alice, men också på konsertscenerna såklart. Speciellt dramatiskt blir det på Way Out West där mycket utav handlingen och relationerna kulminerar och dras till sin spets. Mycket känslor rörs upp och klashar på bästa (eller för karaktärerna värsta) vis. Managern får plocka upp spillrorna, och Johan gör verkligen en riktigt bra rollprestation som är värd sin egen applåd (han är såklart rolig i Solsidan, som filmens regissör Emma Bucht också regisserat avsnitt utav, men ingenting som kräver samma scennärvaro som här) och får göra någonting annat än att försöka gynna sin egen karriär. Han försöker alltid lyfta sina klienter, mest för egen vinning (som hela idén med turnén) men gör här mer medmänskliga insatser och får hålla ihop allting som en superhjälte i vanliga kläder.

Tyvärr är känslan av att det stressas fram även återkommande mot slutet. Personliga problem som etablerats tidigare får aldrig något riktigt slut och uppbrott blir aldrig riktigt så brinnande då vi mest får beskedet om dem men aldrig se de riktiga konsekvenserna eller vad de faktiskt leder till. Vilket är synd på en annars engagerande film som ofta når in på själen och porträtt av trassliga liv och relationer – men som aldrig riktigt vågar gå sönder i helhet och visa det allra trasigaste i slutändan.

Filmrecension: Realm of Satan – lite av en masterclass i ”show don’t tell”

by

Realm of Satan
Betyg 4
Regi Scott Cummings
Svensk biopremiär på Way Out West

Vad en vanligtvis brukar förknippa med satanism – offer av ett djur, ofta ett lamm eller en get, och blodsspillan – så börjar denna dokumentär om Church of Satan med raka motsatsen – en lång tagning av en get som ligger och föder. Ingjuter nytt liv, ny oskuldsfullhet som kan ses som ett hopp snarare än mörk förtvivlan. Tagningen är också lång, statisk, som att den vill bränna in scenen i våra ögon snarare än bara visa någonting vackert. För speciellt fint är det inte heller. Smutsigt och oromantiserat, snarare. Och så fortsätter det. Scener staplade på varandra, snarare än ett flöde av en direkt handling. Det ligger närmare att jämföra med senare filmerna av Roy Andersson med korta poetiska inslag snarare än en traditionell spelfilmsberättelse.

Speciellt mycket dialog finns det dock inte, faktum är att det säkerligen dröjer över en kvart innan några ord yttras (förutom en vag viskning som knappt hörs) och då är det inget samtal mellan personer, eller en berättarröst som förklarar fakta, utan sataniska böner som nästan sjungs. Och även om det inte direkt visas några ritualer, är det ändå ett väldigt rituellt berättargrepp som etableras: vare sig det rör om människors vardagssysslor eller försök till magi så gestaltas det på samma ömma och intressanta sätt. Det döms inte, graderas inte, utan gestaltas bara. Och då allt bara flödar ur, snarare än pekas och berättas, blir det lite utav en masterclass i ”show don’t tell” vilket är en gyllene regel inom manusförfattande och filmskapande.

Vi återkommer till den inledande geten, den här gången övergår dess form till en människas, som visar sig vara översteprästen, och filmen pendlar lite mellan detta magiska tänkande och de övriga mer direkta scenerna. Båda är väldigt stilistiska och snyggt filmade, men skiljer sig lite åt i sina gestaltningar. Trots detta känns de aldrig som de inte hör ihop, att de skulle skava mot varandra, utan kompletterar snyggt varandra istället. De bildar en, om ni ursäktar ordvalet, helvetiskt snygg helhet.

Något som får mig att skratta är gården de regerar ifrån. Ranch 666. Såklart. Stort hus och sportbilar. Religion verkar vara väldigt inkomstbringande i USA och att sälja sig till satan ska visst vara extra lukrativt. Att en förvandlas till en get, helt eller delvis, och slutar följa med i sin egen spegelbild – eller upphöra utanför den – är väl ett lågt pris en får betala för det.

Med sitt alternativa berättargrepp och estetiska gestaltning känns det förövrigt inte konstigt att den tidigare visats på festivaler som danska Cphdox, Grekiska Thessaloniki Documentary Festival och Amerikanska Sundance Film Festival och MoMA Documentary Fortnight – innan den nu äntligen når Sverige och Way Out West!

Filmrecension: Vägen till ingenstans – sprudlar av livsglädje mitt i ensligheten

by

Regissör Johan Palmgren redo för filmning av kalvmärkning i Láirevággi, foto Jonatan Gammel – Vägen mot Piekalahti, foto Anders Alm

Vägen till ingenstans
Betyg 4
Premiär på Way Out West 9 augusti 2024
Svensk biopremiär 11 oktober 2024
Regi Johan Palmgren

En två mil ensam vägstump ligger utslängt mitt ute i vildmarken i nordligaste Sverige. Vägen skulle gå från Kiruna till Norge men av oklara skäl beslutades att vägen inte skulle ingå i något vägnät. Några byar ligger längs denna ensliga väg och för att komma dit måste besökare antingen ta sig över den farliga sjön Torneträsk där många har drunknat genom åren eller flyga dit med helikopter. Filmaren har följt livet bland människorna som lever längs denna ensamma, isolerade vägstump.

Det är en bedövande vacker och berörande film (förlåt det slitna ordet berörande). Vyerna från Norrland är bara så WOW. Vilket fantastiskt land vi lever i.

Denna dokumentär placerar jag in i kategorin: Mycket mycket bra. Dokumentärer som både berättar om något särskilt och genom att göra det berättar om något större, om samhället, om stora sammanhang – det är stora mästerverk inom såväl dokumentärer och dramaturgiska filmer. I den gruppen planerar jag denna dokumentär. Vi får följa människorna där uppe i nordligaste Sverige som bor i en bygd som inte har vägförbindelse med varken Sverige eller Norge och samtidigt är det en berättelse om hur svenska myndigheter totalt prioriterar bort en del människor. I det här fallet handlar det om människor som bor längs en vägstump utslängd utan tillhörighet men det finns många saker i vårt så kallade civiliserade välfärdssamhälle där människor och deras behov väljs bort av de som har makten att bestämma. Här är det politiker och makthavare framför i Kiruna kommun som anser att det skulle vara för dyrt att ge dessa byars invånare en vägförbindelse med resten av Sverige. Visst, allt kostar pengar och makthavare ska prioritera inom ekonomi men hur kan det vara rätt att prioritera bort människor som ofta bott på en plats i flera generationer?

Det finns flera exempel i Sverige på att vi är långt ifrån ett samhälle där alla har samma rättigheter. Postnord har dragit ner på utdelning av post och det finns flera rapporter om hur Postnord vägrat dela ut posten i vissa områden.
Kommunalt vatten finns inte åt alla invånare i alla svenska samhällen. Det är ganska vanligt att områden där en majoritet är sommarboende men där det ändå finns året-runt-boende inte får vatten från kommunen utan måste betala dyrt för att dra ledningar i så fall. Det finns en hel i vårt så kallade moderna samhälle som är långt ifrån tillgängligt för alla. Många människor prioriteras bort av makthavare. Denna film tar inte upp dessa men när jag ser filmen går det inte att blunda för hur orättvist samhället fortfarande är.

Under tre år följde Johan Palmgren det stillsamma men samtidigt händelserika livet i byarna längs den märkliga vägen ovanför polcirkeln norr om Torneträsk. Det är mycket vackert filmat och berättat och även om vi får följa en man som ansöker hos Kiruna kommun och att vägen ska få förbindelser och får avslag är det inte fokus på filmen. Vi får möta människorna i sin vardag och i fest och vi kommer dem nära. Det känns nästan som att jag är med där. Det är mycket varmt och personligt berättat på ett vänligt och tillmötesgående sätt och rent av hoppfullt, trots kommunens avslag. Det är en film som sprudlar av livsglädje mitt i ensligheten.

Regissören Johan Palmgren säger i ett pressmeddelande:

– Efter tre års filmande känns det otroligt kul att kunna visa upp den här lite hemliga bygden för andra! Det har varit ett riktigt äventyr att få komma till en så otillgänglig plats och utsättas för väder och vind. Jag kommer att sakna vägen och dess invånare, men desto roligare att få presentera ”Vägen till ingenstans” för en publik.

Jag erkänner att det var några minuter av filmen då jag måste titta bort. Vi fick se jägare och slakt och styckning av älg och ren. För mig som vegan är det högst obehagligt att se sådana bilder. Samtidigt förstår jag att livet kan gestalta sig på många olika sätt och livet i en isolerad bygd i Norrland är på flera sätt annorlunda mot ett liv i Stockholms vegan-hipster-områden. Olika och samtidigt lika på många andra sätt. Det är en fascinerande film från en del av den svenska verkligheten och vi inser att vi alla är unika och olika och lika på samma gång.

Filmrecension: Do not expect too much from the end of the world – seg och för lång och spretig

by

Do not expect too much from the end of the world
Betyg 2
Svensk biopremiär 2 augusti 2024
Regi Radu Jude

De som arbetar hårt och som befinner sig långt ner på samhällets stege blir alltid utnyttjade och lurade och får jobba mycket utan att vinna något – hur hårt de än arbetar är de fortfarande förlorare. Det finns alltid några som sitter högre upp i samhället och som tjänar på andras slit. Det spelar ingen roll vilket samhällssystem det är. Det är kontentan av denna rumänska film som också är Rumäniens Oscarsbidrag. Den sätter fingret både på dagens överexploaterade samtid och kommunisttiden. Men den är två timmar och fyrtiotre minuter lång och blir därför både seg och plågsam att ta sig igenom. Den hade vunnit på att kortas ned. Regissör och producenter har nog varit lite för förälskade i flera av filmens scener.

Filmen utspelas i Bukarest och har två handlingslinjer. Huvudberättelsen kretsar kring Angela, en stressad, pressad och överarbetad produktionsassistent som kör runt i Bukarest för att utföra det ena uppdraget efter det andra. Hon är superstressad och trött och måste emellanåt parkera på en gata och sova en halvtimme. För att lätta på trycket postar hon korta videoklipp på sociala medier där hon använder ett filter för att se ut som en man. Hennes manliga alter ego på TikTok och Instagram är ett vidrig person som använder ord som kuk, fitta, slampor mer än några andra ord och ska väl symbolisera hur usel kommunikationen på sociala medier är. Men det är inte speciellt roligt, mest bisarrt och tröttsamt.

Hennes stora uppgift för dagen är att köra runt i staden för att intervjua personer som råkat ut för olyckor på arbetet och blivit rullstolsbundna. Hon spelar in när de berättar om sin olycka. En av dem ska bli utsedd för att få vara med i en film om skydd på arbetsplatser. Vinnaren ska få 500 euro för detta. För en utfattig människa som fått sitt arbetsliv förstört är det förstås en bra summa men med tanke på vad företaget som ska göra filmen får i vinst är summan ingenting. Doris Goethe, projektledaren för inspelningen kommer över dagen från Österrike och hon lägger ut 2.000 euro för att bjuda några kollegor på drinkar i hotellets bar.

En scen vi får se så ofta att det blir tjatigt är när Angela kör i Bukarest. Vi ser henne från sidan i halvbild och hon tuggar tuggummi med stora tuggor och blåser en stor bubbla med tuggummit. Om och om igen ser vi denna bild där hon skumpar fram i bilen. Kinderna putar av det stora tuggummit.

Filmen stretar åt olika håll och vi får följa två kvinnor med samma namn under olika tidsepoker. Den ena är nutidens Angela som kör runt för att spela in de som skadats i arbetet och som postar videoklipp med kvinnoförtryckande uttalande. Den andra är en Angela som kör taxi under kommunisttiden. Den kvinnliga taxichauffören råkar ut för nedlåtande män och kvinnoförtryck. Kommunisttidens Angelas scener är filmade i färg medan nutidens Angelas scener är filmad i svartvitt, förutom hennes klipp på sociala medier och slutscenen. Men i slutscenen är både nutidens och kommunisttidens Angela med.

Jag har förstått att många filmkritiker hyllar filmen för att den är inspelad med en mängd olika tekniker. Regissören Radu Jude och hans fotograf Marius Panduru blandar format och stilar med vild frenesi: nedtonad 16 mm i färg krockar med kontrastrikt svartvitt. Eftertänksamma collage och blinkningar till Godard visas tillsammans med kitchiga Tiktokvideor med smaklösa filter. För den som är special-intresserad av olika filmteknik är filmens intressant förstås. Men jag tycker att den tappar i dramaturgin och den blir rörig, stundtals övertydlig och tradig och samtidigt skulle jag gärna sett mer av taxichauffören Angelas liv. Filmen är absurd och apart men den har sina poäng, absolut. Skildringen av den maktlösa arbetarklassens situation då och nu är en av filmens behållningar. Slutscenen är talande. Men för min smak spretar filmen för mycket och blir långrandig. Jag tycker inte det är särskilt roligt med filmklipp som strör helvilt med ord på könsdelar och vad man kan göra med dem. Jag uppskattar filmens intentioner och hade önskat att den var lite mer fokuserad och mindre upprepande, då hade den absolut fått högre betyg av mig. Men som den är nu fick jag tvinga mig att se klart den.

Regissören Radu Jude vann vann Guldbjörnen vid Berlins filmfestival 2021 för sina förra film, Bad Luck Banging or Loony Porn. Denna nya film, Do not expect too much from the end of the world, som var utsedd till Rumäniens Oscarsbidrag 2024 har vunnit en del festivalpriser:
VINNARE – SPECIAL JURY PRIZE – LOCARNO INTERNATIONAL FILM FESTIVAL
VINNARE – BÄSTA SKÅDESPELARE ILINCA MANOLACHE –
CHICAGO INTERNATIONAL FILM FESTIVAL
VINNARE – FICTION FEATURE COMPETITION – MONTCLAIR FILM FESTIVAL