Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmkritik

Filmrecension: MaXXXine – spännande, nervpirrande och en hel del drift med Hollywood mitt i skräcken

by

MaXXXine
Betyg 4
Svensk biopremiär 16 augusti 2024
Regi Ti West
I rollerna Mia Goth, Elizabeth Debicki, Moses Sumney, Michelle Monaghan, Bobby Cannavale, Halsey, Lily Collins, Giancarlo Esposito, Kevin Bacon m.fl.

En spännande skräck-splash-thriller med bra skådespelare, engagerande musik och även om filmens första syfte förmodligen mest är att underhållande på ett nervpirrande sätt har den ett par intressanta teman. Att den som vill lyckas i Hollywood måste vara beredd att gå på lik är ett slags tema och ett annat tema är att religion kan vara förrädisk.

Huvudpersonen Maxine Minx spelas suveränt bra av Mia Goth. I titeln på filmen har Maxine fått tre xxx, Maxxxine. Jag tror att det beror på att detta är den tredje filmen i en skräckfilms-trilogi av Ti West. Maxxxine är en slags fortsättning på filmerna X och Pearl, som båda kom 2022. För den som sett de tidigare två filmerna finns en del underförstådda vändningar och betydelser, men det går utmärkt att se Maxxxine utan att ha sett de första två.

Handlingen utspelas i Hollywood under 1980-talet. Mia Goth återkommer i rollen som Maxine. Hon har lyckats bra som stjärna i porrfilmer men när hon nu kommit in i trettioårsåldern vill hon ta sig vidare till andra filmer. Hon vill bli stor filmstjärna och välbärgad. Som hon säger i en intervju för en roll: ”Att vara porrstjärna är tidsbegränsat som bröd och inte vin. Som porrskådis blir man inte bättre med åren.”

Maxine lyckas bli antagen för huvudrollen i en skräckfilm med namnet The Puritan II. Hon har stora förhoppningar inför detta. Det är flera stora kvinnliga stjärnor som först slog igenom i skräckfilm. Men i Los Angeles härjar en seriemördare. Denna mystisk mördare som slår till på nätterna har av tidningarna fått namnet Night Stalker.

En natt blir hon attackerad. Frågan är av vem hon blir anfallen. Den som sett henne i tidigare filmer vet att hon kan försvara sig. Men i samma veva som hon fått sin stora chans i och med huvudrollen i skräckfilmer händer flera mord, alla som blir mördade är vänner eller bekanta till henne. Två poliser börjar misstänka att Maxine kan hjälpa dem att hitta mördaren. Men Maxine vill inte hjälpa någon polis. Hon vill inte att hennes blodiga förflutna kommer upp till ytan och ställer till hinder för hennes framgång.

Många scener är helt suveränt iscensatta. Det är spännande, olidligt spännings-mättat och pulshöjande. Tillsammans med musik och ljud skapas en laddad helhet.

Vissa scener är brutala och blodiga. Det fascinerande är att hur vi sugs in i handlingen och till och med kan uppskatta de våld som vidriga personer utsätts för. Även om det är mycket blod ibland och i en scen testiklar som mosas på en mördare så accepterar vi som tittare det våldet. Det är själva filmens genre.

Det jag däremot inte sympatiserar med och som jag tycker är helt onödigt i filmen är att Maxine snortar kokain som om det var cigaretter, helt ofarligt och oskyldigt. Med tanke på att kokain kan döda människor och också kan göra människor djupt drogberoende är sådana scener fruktansvärt obehagliga där kokain-snortande framställs som helt naturligt.

Självklart drivs det med Hollywood och dess glamour på flera sätt. Bland annat har skräckfilmen som Maxine får huvudrollen i en egensinnig regissör Elizabeth Bender (Elizabeth Debicki) som är beredd att utnyttja vad som helst och driva skådespelarna till vad som helst för att skapa en succé. Det finns flera sådana roliga detaljer och filmen innehåller en lång rad blinkningar åt filmindustrin. Det var länge sedan jag hade så roligt på en skräckfilms-splasher-thriller.

Filmrecension: Alien: Romulus – speglar samtidens flyktingfrågor och människors förhoppningar om att genom flykt öppna upp för ett bättre liv

by

Xenomorph in 20th Century Studios’ ALIEN: ROMULUS. Photo courtesy of 20th Century Studios. © 2024 20th Century Studios. All Rights Reserved.

Alien: Romulus
Betyg 3
Svensk biopremiär 14 augusti 2024
Regi Frederico Alvarez
Huvudroller
Cailee Spaeny som Rain
David Jonsson som Andy

Filmen är en fristående del i Alienserien. Handlingen är, enligt filmernas universums tideräkning, förlagd någonstans mellan den första Alien (1979) och den andra filmen Aliens (1986). Hur många filmer som kan sägas ingå i serien, sex, sju eller åtta, beror främst på vad som räknas in i serien. Den första och av de flesta betraktad som bästa filmen regisserades av Ridley Scott och huvudrollen spelades på ett lysande sätt av Sigourny Weaver. Den är filmhistoriskt sett stilbildande och banbrytande och betraktas ibland som en av de bästa filmer som någonsin gjorts. Den första filmen handlar om besättningen på rymdskeppet Nostromo, som när de skall undersöka nödsignalen från en avlägsen planet möter en skräckinjagande, fientlig och farlig utomjordisk livsform. Det handlar om ett slemmigt, främmande och parasiterande monster, Xenomorph, som till allas fasa tar plats och återföds i människors kroppar.

Den senast filmen Romulus är fristående men knyter samtidigt an till den första filmens innehåll och symbolik. I filmen möter vi en grupp ungdomar som bestämmer sig för att stjäla en rymdfarkost och försöka fly den mörka, slavliknade och farliga värld som de insett att de inte kan undkomma om de inte gör något själva. De vill fly till en annan del av universum, Yvaga. Visserligen vet de inte så mycket om Yvaga men i deras fantasier och drömmar står den för frihet och till ett annat möjligt liv. Romulus speglar alltså samtidens flyktingfrågor och människors förhoppningar om att genom en strapatsfylld flykt öppna upp för ett bättre liv och mänskligare livsvillkor.

Men för att det skall bli möjligt måste de först flyga med den stulna farkosten till en övergiven fritt drivande rymdstation, för att fylla på med den energi som kommer att krävas för den fortsatt resan. Väl ombord på rymdstationen möter de kanske inte helt oväntat en mängd fasansfulla monster med Xenomorph i spetsen. Vart de än vänder sig tvingas det strida mot olika former av monster och dessutom uppleva hur Xenomorph föds fram ur kvinnors kroppar. Kommer de att överleva och blir det någonsin möjlig att återvända till den stulna farkost och för att färdas vidare mot drömmarnas mål.

Huvudrollerna, Rain och Andy, spelas av Cailee Spaeny respektive David Jonsson som är Rains bror. Det är ett udda syskonpar eftersom brodern är en humanoid eller artificiell person som han föredrar att kalla sig själv. I Andys programmering ingår att han alltid skall göra det som är bäst för Rain medan Rain i sin tur gör allt för att stödja Andy, exempelvis när han blir mobbad av de andra i gruppen och kallad fejkmänniska vilket han avskyr. Syskonkärleken är ett bärande tema i filmen och en förutsättning för att det skall gå bra för dem i den farofyllda världen. De är helt enkelt ömsesidigt beroende av varandra.
Den skräckinjagande kampen mot alla monster som väller fram ur alla skrymslen och vrår utmanar sammanhållningen i gruppen, också syskonens. Skall man offra den som redan förefaller förlorad för att rädda sig själv och kanske andra. Vissa tänker enbart på sitt eget väl och ve medan andra inte är beredda att lämna någon åt sitt eget öde. Är det möjligt att besegra alla monster och kommer gruppen eller åtminstone delar av gruppen överleva och fortsätta resan mot det okända.

Kvalitetsmässigt når inte Romulus upp till samma nivå som den första filmen från 1979, vilket i och för sig inte är särskilt överraskande med tanke på att den första filmen stod för något helt nytt. Om man under den först filmen sitter på helspänn i stort sett hela tiden så gör den armada av monster som hela tiden väller fram i Romulus att det ibland blir för mycket. Då blir det helt enkelt svårt att hålla sig för skratt och filmen framstår snarare som en fars än som en skräckfilm. Men ändå den har sina poänger, den håller. Cailee Spaeny och David Jonsson rollprestationer som är bra bär i stor utsträckning upp filmen även om de inte kan konkurrera med Sigourney Weavers prestation. Om den första filmen är värd att ses om ett antal gånger så är Romulus värd att ses åtminstone en gång. Jag ger den en trea.

Filmrecension: In Restless Dreams: The Music of Paul Simon – lysande, hänförande, inspirerande

by

In Restless Dreams: The Music of Paul Simo
Betyg 5
Svensk biopremiär 16 augusti 2024
Regi Alex Gibney
Kommer på svenska biografer 16 augusti 2024

The Sound of Silence, Bridge over Troubled Water, The Boxer, Cecilia och vidare över sex decennier – Paul Simon har både med Art Garfunkel och som soloartist bjudit på många älskade klassiska sånger. När han nu presenteras i en dokumentär är filmen lika överväldigande imponerande och infångande som hans musik. Filmen är tre och en halv timme lång – vilket behövs för att på ett rättvist sätt ens närma sig en presentation av en vår tids stora musikskapare och artister. Den känns inte lång för en enda sekund. Jag skulle kunna sitta och ta in filmen och musik en timme till.

I filmens inledning möter vi honom under arbetet med albumet Seven Psalms som han släppte i maj 2023. Paul Simon är där över åttio år och har förlorat hörsel på ena örat och ändå kämpar han för att hitta lösningar för de utmaningar sämre hörsel för med sig under produktionen av albumet. Albumet rör sig kring de existentiella frågorna och är hans femtonde album som soloartist och det första med nyskrivet material sedan Stranger to Stranger (2016). På albumet medverkar Voces8 och Paul Simons fru Edie Brickell.

Med start från den studion får vi följa hans liv och karriär med början från uppväxten i Queens i New York med grannpojken Art Garfunkel några hus bort och hur de började sjunga i stämmor tillsammans och lyckades som tonåringar få ett skivbolag att ge ut deras första skiva och vidare till den första succén och vidare genom solokarriärens toppar och dalar med Sydafrika-turnén och albumet Graceland och samarbetet med Miriam Makeba fram till den senaste utgivningen, Seven Psalms.

Privatlivet berörs på en lagom nivå och berättar också om vigseln med Carrie Fisher, ett äktenskap som varade i sex månader. Vi får en inblick i hans liv som barn och bussen han tog till skivaffären och vi får höra om musiken som påverkade honom som barn och tonåring och vi får höra berättelsen hur han träffade sin nuvarande fru Edie Brickell. Jag tycker privatlivet och det personliga berörs på ett bra sätt, inte för djupt grävande i det personliga och barnen slipper bli exponerande. Trots allt är det hans skapande som är det intressanta och det som är imponerande och inspirerande.

Självklart innehåller filmen mycket musik. Ibland går det inte att sitta still, fötter och ben och hela kroppen bara måste följa rytmen. Speciellt med sången Cecilia han framförde med Art Garfunkel i Central Park och uppträdandena i samband med Graceland. Då kan i alla fall inte jag sitta still. Vi får en inblick i hur det gått till inne i studion, hur sånger och musikinstrumentens ljud satts samman till dessa musikaliska mästerverk. Resultatet blir ännu mer imponerande när jag får se och höra hur Paul Simon arbetat tillsammans med producenterna.

Det känns konstigt att publicera en recension som inte är särskilt lång med tanke på vilket enormt arbete och hur mycket tid som gått åt för att skapa denna dokumentär och i förhållande till vilket enastående arbete som ligger bakom Paul Simons sex decennier av skapande.

Denna dokumentär är makalös, den är lysande, den är magnifik, i särklass, hänförande, storartad och jag hoppas att den blir en inspiration för fler regissörer och producenter att ge oss fler dokumentärer med stora artister från vår tid. Det finns fler som är värda att uppmärksammas i en film som denna.

Filmrecension: Big Boys – karaktärerna för mycket av klichéer

by

Big Boys
Betyg 2
Svensk biopremiär 16 augusti 2024
Regi Corey Sherman
Medverkande Isaac Krasner, David Johnson III, Dora Madison, Taj Cross, Emily Deschanel m fl.

Hmm. 14-årige Jamie ska åka på campingtur med sin storebror Will och favoritkusinen Allie. Filmen marknadsförs med beskrivningen: en innerlig och rolig queer coming-of-age film om sexuellt uppvaknade – om drabbande förälskelse, att gå vilse och hitta sig själv.

Njae. Jag skriver inte riktigt under på det. Queer börjar bli ett ganska missbrukat ord som uppenbarligen säljer bra. Att en 14-årig pojke blir imponerad av en ung man i trettioårsåldern behöver inte nödvändigtvis ha med sexuell läggning att göra. Filmen har visats på flera HBTQi-festivaler runt om i världen och räknas till queer-filmer. Jag kan tycka att människor inte måste kategoriseras in i särskilda fack redan som 14-åringar. Att en tonåring blir imponerad av en vuxen av samma kön behöver inte nödvändigtvis betyda att vara hela livet homosexuell. Attraktion och dragning till en annan människa behöver inte alltid handla om sex.

Jamie är 14 år och det är klart att han funderar på mycket sådant som många ungdomar funderar på. Hans kusin Allie har skaffat en pojkvän, Dan. Jamie blir inte helt förtjust när han får reda på att pojkvännen också ska med på campingturen. Planen var att det var en kusinträff. När Dan dyker upp tillsammans med Allie känner Jamie sig först undanskuffad och nertryckt. Dan är mycket av en karlakarl: han är manlig och vältränad och en man som är händig och fixar saker. Dan har mer gemensamt med Jamies storebror Will än med Jamie. Jamie klagar också i smyg till Will att han känner det som att Dan inte tycker om honom.

Men efter ett tag slår Jamie om. Han ska ha kepsen bak-och-fram, som Dan har. Han söker kontakt med Dan och babblar och pratar med Dan så mycket han kommer åt. Stackars Dan får nästan ont i öronen, tänker jag. Jamie är väldigt pratig, det är som att han gömmer sig själv genom att prata extra mycket. Som att pratet blir en mur då han inte vågar visa vem han är. Jamie är överviktig och han har inget vidare flås och är långt ifrån någon idrottstyp, snarare ganska klumpig. Det känns som att hans svada är hans sätt att skydda sig då han är överviktig. Kanske är han mobbad i skolan? Det får vi inte veta något om.

Ett av filmens minus är att vi aldrig kommer nära karaktärerna. De är alla ytligt beskrivna.
Att ungdomar kan se upp till lärare eller idrottstränare eller andra vuxna är inget nytt – måste det nödvändigtvis betyda att den unge som beundrar någon vuxen av samma kön är queer? Har inte alla någon gång beundrat någon som är äldre än den själv? Vi får inte reda på något om Jamies pappa. Det betyder att vi inte vet om Jamie har någon manlig förebild i familjen eller har någon manlig förebild bland släkt och vänner. När nu Dan dyker upp måste Jamies beundran tolkas som sexuell? Visst kan det vara så men det kan lika gärna vara så att Jamie får en manlig förebild i Dan. Dan är inte heller en trådsmal atlet även om han ser vältränad ut. Dan kan mycket väl väcka en längtan inom Jamie att också bli mer manlig och vältränad. Dessutom finns det många fler sätt människor kan fungera, allt är inte antingen hetero- eller homosexualitet. Det finns människor som är bisexuella, asexuella, demisexuella, a-romantiska med mera, med mera.

Ett annat minus i filmen är att den har drömlika sekvenser som hänger i luften. Jamie verkar ha någon slags drömmar om campingens toalettutrymme där personer dyker upp och säger saker från hans undermedvetna. Men dessa hänger i luften och följs inte riktigt upp.

En detalj i filmen som jag tycker är intressant är att se denna typ av campingplats. Det är ett skogsområde som fungerar som en campingplats där campare hyr ett område för sina tält eller husvagnar. Det är en skog men samtidigt en campingplats. Det betyder att det finns gemensamma utrymmen för toaletter och duschar.

Jag skulle vilja ge den högre betyg av ett skäl: filmen vågar gå i ganska lugnt takt och låter berättelsen puffra på utan inte stora åthävor. Men det räcker inte för högre betyg då karaktärerna är för mycket av klichéer.

Filmrecension: Nova & Alice – engagerande och når ofta in på själen

by

Nova & Alice
Regi Emma Bucht
Betyg 4
Visas under Way Out West, ordinär biopremiär 13 September 2024

Musikfilm, filmer om musiker, är ofta på tapeten – ofta i form av dokumentärer men ibland också fiktiv form där sångarna eller banden spelas av andra och gestaltas mer konstnärligt än konkret – och här bjuds på vi en unik kombination av de två formerna där skådespelarna Hedda Stiernstedt och Josefin Asplund spelar de fiktiva musikerna och artisterna Alice och Nova. Alice är en stjärna på dekis och som fortfarande lever på sin tio år gamla mello-hit men som i övrigt har en karriär som mest står på tomgång. Nova är tvärtemot henne glödhet och snarare i startgroparna och vinner pris. Då de har samma manager, spelad av Johan Rheborg, föreslår han att de ska slå sig samman för en sommarturné och dra nytta för att ge varandra skjuts. Först verkar det inte riktigt gå, men då Nova av personliga skäl ändrar sig blir det ändå av. Det är vanlig narrativt grepp men som ändå lyfts fram bra så det känns inte krystat eller uppenbart upprepat.

Trots sin längd, nästan två timmar, känns filmen nästan för kort och hade mått bra av av ytterligare 20-30 minuter (eller kanske mindre sexscener och mer fokus på handlingen) för ibland känns den lite genomstressad, som när de snabbt åker iväg på turné och de nämner bråk och missuppfattningar som skedde tidigare i repen inför turnén – vilket vi aldrig ens får se så det känns som vi inte riktigt får någonting att greppa tag i och relatera till vilket lämnar en viss känsla av tomhet. Vilket också går igen när Alice och Nova finner varandra på turnén, alltså känslomässigt, och det blir väldigt plötsligt istället för att byggas upp under tid så det känns mer organiskt. Det fungerar ändå, men lämnar en ändå med en känsla av att det går från noll till hundra på väldigt kort tid – vilket känns sådär när de först ogillar varandra och utan vidare övergång plötsligt älskar varandra och vill ha sex – men även mycket mer än så.

Det är inte bara den relationen mellan stjärnorna, utan även deras respektive och familjer – Alice har man och barn som komplicerar hennes känsloliv och professionella framställning, och Nova har bara en komplicerad relation till sin moder då pappan flytt landet för Paris och egen musikalisk karriär. Mamman är inte så stöttande, minst sagt, och det är sorgligt hur de inte riktigt kan prata med varandra. Dessa olika relationer och bestyr ger filmen viss tyngd utöver det musikaliska.

Vanligtvis brukar en nämna städer, som Stockholm eller New York, som huvudrollsinnehavare i olika filmer – men då den omfattande turnén tar oss (och karaktärerna) runt så mycket får vi aldrig riktigt någon relation till platserna utan istället är det verkligen musiken som är den som lyfter filmen tar sin speciella plats. Utöver nyskriven originalmusik av Jimmy Lagnefors har även Molly Sandén och First Aid Kit skrivit låtar till filmen och det ger verkligen ett otroligt lyft till filmen.

Mycket av dramat utspelar sig på hotell, hemma i huset hos Alice, men också på konsertscenerna såklart. Speciellt dramatiskt blir det på Way Out West där mycket utav handlingen och relationerna kulminerar och dras till sin spets. Mycket känslor rörs upp och klashar på bästa (eller för karaktärerna värsta) vis. Managern får plocka upp spillrorna, och Johan gör verkligen en riktigt bra rollprestation som är värd sin egen applåd (han är såklart rolig i Solsidan, som filmens regissör Emma Bucht också regisserat avsnitt utav, men ingenting som kräver samma scennärvaro som här) och får göra någonting annat än att försöka gynna sin egen karriär. Han försöker alltid lyfta sina klienter, mest för egen vinning (som hela idén med turnén) men gör här mer medmänskliga insatser och får hålla ihop allting som en superhjälte i vanliga kläder.

Tyvärr är känslan av att det stressas fram även återkommande mot slutet. Personliga problem som etablerats tidigare får aldrig något riktigt slut och uppbrott blir aldrig riktigt så brinnande då vi mest får beskedet om dem men aldrig se de riktiga konsekvenserna eller vad de faktiskt leder till. Vilket är synd på en annars engagerande film som ofta når in på själen och porträtt av trassliga liv och relationer – men som aldrig riktigt vågar gå sönder i helhet och visa det allra trasigaste i slutändan.