• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmkritik

Filmrecension: All We Imagine as Light – poetisk, magisk, drömsk och samtidigt socialrealistisk

27 mars, 2025 by Rosemari Södergren

All We Imagine as Light
Betyg 5
Svensk biopremiär 28 mars 2025
Regi Payal Kapadia

All We Imagine as Light är poetisk, magisk, drömsk och samtidigt socialrealistisk i en mästerlig kombination. Vi förs in i folkmyllret i Mumbai i Indien och fotot är så levande att jag känner både smak och lukt. Under monsunens regnperiod är fotot upphöjt och fördjupad med en blå färgskala och under den torra perioden är fotot tonat i rött. Skickligt, helt fantastiskt.

Det är en stark, berörande berättelse om tre kvinnor i Indien och i centrum av dessa tre står sjuksköterskan Prabha. Kvinnor har inga enkla liv i Indien och samhället är långt från jämställt. Prabha arbetar på ett sjukhus där också den yngre sköterskan Anu och den äldre Parvati jobbar. Prabha och Anu delar lägenhet medan Parvati är på väg att kastas ut från den lägenhet hon bott i tjugo år. Hon får inte bo kvar eftersom hennes man dött och hon inte kan visa något skrivet bevis på att hon bor i lägenheten. Att hon bott där i tjugo år och grannarna kan intyga det räcker inte när fastighetsägaren kan tjäna pengar på att kasta ut henne.

Prabha blev bortgift med en man hon aldrig hade träffat före giftermålet och Anu är i smyg tillsammans med en muslimsk ung man. Parvati vill helst undvika att flytta hem till sin son och bli en belastning utan vill leva självständigt. Alla tre kvinnorna försöker att leva på sina egna villkor, men det är inte lätt. Att det inte var lätt heller för Prabhas man att bli gift med en främling visar sig då han ganska snart efter bröllopet gav sig av för att jobba på en fabrik i Tyskland och allt medan åren hör av sig alltmer sällan.

Mumbai är för många mer känt under namnet Bombay men sedan augusti 1996 används namnet Mumbai officiellt av kommun och delstat. Mumbai är en folkrik stad dit tusentals tar sig dagligen från de många mindre orterna på den indiska landsbygden. I den senaste folkräkningen 2011 hade Mumbai 12,4 miljoner invånare och storstadsområdet beräknades ha cirka 20 miljoner invånare 2018.

Med så många människor i en stad, fler än vad som bor i hela Sverige, är livet mycket annorlunda mot tillvaron här. En värld som på många sätt skiljer sig från det svenska livet. De tre kvinnorna är hinduer och förutom Anu som i smyg träffar en muslim umgås de bara med hinduer. Muslimer och hinduer lever nästan alltid åtskilda. Anus pojkvän kan inte visa upp henne för sin familj. Allt måste ske i hemlighet.

Det har kommit flera intressanta och starka indiska filmer senaste året som skildrar livet där, speciellt för kvinnor. Det är en slags ny indisk filmvåg, känns det som. Alla dessa indiska filmer jag sett hittills har varit välgjorda och imponerande på olika sätt och All We Imagine as Light är en av de bästa filmer jag sett på flera år. Den är så bra att jag sett den två gånger nu och jag ska absolut se den fler gånger. Den är välgjord och så poetisk att den kryper in under huden och det känns som att jag är där, jag känner regnet och jag känner torkperioden och jag känner smaken från maten och trängseln i folkmyllret.

Filmen har fått en hel del priser. Den kammade i Cannes hem Grand Prix du Jury, festivalens andraplats efter Guldpalmen och nominerades till Golden Globe för bästa regi och bästa utländska film. Amerikanska National Society for Film Critics belönade All We Imagine As Light med pris för bästa utländska film.

Regissören och manusförfattaren Payal Kapadia är värd att hålla ögonen på. Hon har tidigare gjort likaledes prisbelönta och hyllade dokumentären A Night of Knowing Nothing, om studentliv i hennes hemland Indien, som 2021 fick Golden Eye-utmärkelsen på filmfestivalen i Cannes.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: All We Imagine as Light, Filmkritik, Filmrecension, Indien, Mumbai

Filmrecension: Motstånd – mörk, berörande skakande och samtidigt hoppfull

27 mars, 2025 by Rosemari Södergren

Motstånd
Betyg 4
Svensk biopremiär 27 mars 2025
Regi Visa Koiso-Kanttila
Manus Reeta Ruotsalainen
I rollernana Ona Huczkowski, Kati Outinen, Emmi Parviainen, Tinka Andersson, Joonatan Pekola, Sami Sowe, Jarkko Pajunen, Tuomas Nilsson, Samuli Niittymäki, Sonja Kuittinen, Arvand Rasul, Iiris Pöyhtäri, Ilo Maisse

En film som inte går att värja sig emot, som kryper in under skinnet och dröjer sig kvar länge. Den är både mörk och hoppfull på en gång. En film som väcker många tankar och känslor.

Vi får följa 16-åriga Vilma. Hon har det jobbigt och hon är jobbig. Hon kan inte bo hos sina mamma och mammans nya sambo och socialen vågar inte låta henne bo hos någon fosterfamilj heller, de anser att hon skulle vara farlig för de andra barnen. Vilma blir därför hämtad för att bo på ett ungdomshem – motsvarande HVB-hem i Sverige.

Institutionen har strikta regler och en del av personalen är stenhårda, andra är mer fega och vågar inte stå emot de hårdföra ur personalen. Vilma är en stolt ung kvinna. Hon ger sig inte och vägrar att böja sig. Vilma är inte särskilt diplomatisk och kommer i konflikt med den grupp som bestämmer. Bitvis gör det ont i mig för som tittare ser jag ju att Vilma, liksom flera andra av ungdomar, ofta gör det värre för sig själv. Dessutom känner sig Vilma, liksom flera av ungdomarna, sig sviken av vuxenvärlden.

Filmen bygger på verkliga händelser i Finland på 2010-talet, där barn som klassificerades som hopplösa fall placerades på institutioner som var ännu striktare än fängelser. Ungdomarna fick inte den psykiatriska hjälp de skulle behövt när de var inlagda på dessa institutioner. Ibland fick ungdomarna inte ens den grundskola som de enligt lag har rätt till. Jag skulle gissa att undersökningar som brukar visa att Finlands skolor håller hög kvalitet i internationell jämförelse inte tagit med barn och ungdomar från dessa institutioner.

Trots den hårda miljön gror ett lite hopp emellanåt. Alla vuxna är inte gräsliga och mellan ungdomarna växer ibland en gemenskap och lojalitet. Denna film bör ses av många och den ger mycket att prata om, som känns både viktigt och aktuellt.

En styrka i filmen är att den visar att barn och ungdomar som mår dåligt och placeras på ungdomshem inte mår bra av den strikta miljön. Inte alla i alla fall. Samtidigt väjer filmens berättelse inte för att visa att Vilma och övriga ungdomar kan vara riktigt jobbiga och svåra att ha att göra med. Även om det finns en väg för ett bättre liv för en del av dessa unga finns det ingen generallösning som löser allt för alla. Den äe mörk, berörande, omskakande och samtidigt hoppfull.

Och vilken enastående duktiga skådespelare Ona Huczkowski är i rollen som Wilma. Ona Huczkowski lyser starkt och hon känns så äkta. Henne kommer vi att se i många fler filmer.

Motstånd kommer att visas på tjugo biografer i Sverige.

Arkiverad under: Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Film från Finland, Filmkritik, Filmrecension, Finsk film, Motstånd, Visa Koiso-Kanttila

Filmrecension: Snövit – trist manus och fegt

19 mars, 2025 by Elis Holmström

Snövit
Betyg 2
Svensk biopremiär 19 mars 2025
Regi Marc Webb

I grund och botten borde Disneys nyversion av Snövit vara en bagatell. En enkel barnsaga om medkänsla och värdet av sympati kontra egoism och fåfänga. Men i ett högerpolitiskt klimat, som ser rött för det mesta, har Snövit blivit till ytterligare ett offer för det våldsamma och hopplöst menlösa orangea kulturkrig som utkämpas i det stora landet i väst och som alltmer börjar få fotfäste i Europa. Detta tröttsamma ståhej visar sig dock vara lika opåkallat som idiotiskt då Snövit – precis som majoriteten av Disneys nyversioner vi fått se de senaste åren, visar sig vara både harmlös, traditionell men framförallt ointressant.

Disney är sedan länge experter på att skapa mallar och traditioner som ogärna bryts. Det gäller såväl kvalitet som metodik och utförande. Oavsett om det varit Askungen eller Den Lilla Sjöjungfrun som görs om till spelfilm har mönstret varit lika tydligt som förutsägbart. Det är en astronomisk budget, en progressiv och inkluderande ensemble samt ett antal tillägg vad gäller berättelsen. Resultatet har ofta varit splittrat med filmer som inte klarar av balansgången mellan nostalgi och att förtydliga sitt existensberättigande.

Detsamma gäller Snövit fast här framträder en rad andra problem. I huvudsak beror dessa på regissören Marc Webb vars fortsatta aktivitet som regissör är genuint överraskande med tanke på det kolossalt ointressanta dravel denne stått bakom. Det faktum att Webb är ansvarig för att ha torpederat Spider-Man till den graden att Sony behövde krypa till korset och göra upp ett komplext filmrättighets-avtal med Disney säger det mesta.

Och Webb har inte lärt sig sin läxa efter att ha fått se sin karriär förvandlas till en ren parentes. Precis som med sina hopplösa Spider-Man filmer har Webb en obehaglig kyla som regissör vilket gör även de mest uppriktiga scener stela och mekaniska.

Där andra regissörer, filmmakare och skådespelare har en närmast religös kärlek till det klassiska Disney hanterar Webb detta som ett jobb bland alla andra. Det finns ingen som helst inspiration eller spjuveraktig uppfinningsrikedom vad gäller att överföra Disneys kanske mest klassiska animerade klassiker till att nu bli spelfilm. Allting sker efter en redan utstakad mall där Disney – med sina ohyggliga ekonomiska tillgångar, kan anställa några av de bästa hantverkarna och artisterna på planeten. Detta gör att Snövit många gånger om innehåller makalösa element.

Se bara till den legendariska kostymdesignern Sandy Powell som står bakom filmens kostymer, oavsett om det är färggranna prinsessklänningar eller hotfulla munkkåpor finns en häpnadsväckande känsla för detaljer. Detsamma gäller scenografin som känns minutiöst välarbetad och klassisk. Problemet är att Webb inte har en aning hur han skall foga ihop de olika pusselbitarna. För även om enskilda komponenter är förstklassiga blir den slutgiltiga produkten en röra där ingenting vill gå samman utan stor ansträngning. Det faktum att filmen använder ett foto med en skärpa så vass att det kan misstas för en skalpell gör att de makalösa kostymerna och vackra miljöerna ter sig rent syntetiska och i värsta fall plastiga. Det påminner snarare om en turistvideo från Disneyland än en suggestiv och medryckande äventyrsfilm. Denna visuella schizofreni slår också hårt mot alla de karaktärer som är beroende av digitala specialeffekter, de legendariska sju dvärgarna framkallar kalla kårar och horribla associationer med den fasansfulla Robert Zemeckis filmen Polarexpressen, där publiken tvingades gå igenom den kusliga dalen med karaktärer som liknade rena skräckfigurer. Att Webb inte har förstånd nog att förstå de visuella behoven är bara början på den skakiga resan.

Trots de högljudda ropen från rabiata internetprovokatörer visar sig Snövits faktiska berättelse och tematiska innehåll vara lika politiskt som en busstidtabell. Detta gör att mycket av den banala naiviteten från originalet återstår, något som gör att flera aktörer inte ges någon möjlighet att visa på den bredd de faktiskt besitter. Huvudrollsinnehavaren Rachel Zegler, som fått utstå kopiösa mängder motbjudande nätangrepp och kränkningar, har kvar sin makalösa sångröst och pondus som gör att sekvenserna då filmen förvandlas till en renodlad musikal inte framstår fånigt svulstiga eller melodramatiska. Men då det inte sjungs är Zegler sadlad med en karaktär som är lika spännande som tapetklister. Även om Snövit denna gång har aningen mer agens i berättelsen har det inte gjorts tillräckligt många revideringar för att göra karaktären särskilt intressant, än mindre relevant för år 2025. Därefter har vi Gal Gadot, här lyckas Webb – för en stund, använda Gadots stela och – överlag, ruttna skådespel till sin fördel, han gör sekvenserna med Gadot till en form av syrlig komik där karaktärens diaboliska attribut skruvas upp till komiska proportioner. Tyvärr kan detta inte tyglas länge nog och då Gadot brister ut i sång eller några som helst försök att agera mer seriöst är det som att se Hindenburg krascha. Och de fåtal tillägg som gjorts i berättelsen tjänar bara till att dra ut på filmen och få den att tappa sitt tempo, något som gör den sista tredjedelen ovanligt sömnig.

Snövit må ha komponenter värdiga att åka förstaklass till filmhimlen, men de är sadlade med en talanglös regissör, ett trist manus och en allmän feghet vad gäller att verkligen förnya och skaka om berättelsen.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Snövit

Filmrecension: De skamlösa – en drabbande film som blev förbjuden i Indien

13 mars, 2025 by Rosemari Södergren

De skamlösa
Betyg 3
Svensk biopremiär 14 mars 2025
Regi Konstanin Bojanov

En grym uppgörelse av kvinnoförtrycket och patriarkatet i Indien och om politisk korruption. Den känns på djupet.

Huvudpersonen Nadira är prostituerad muslimsk kvinna från New Delhi. Hon dödar en polis och flyr till en stad i norra Indien som domineras av hinduer. Hon ändrar sin identitet, tar det hinduiska namnet Renuka. Hon hittar ett boende där sexarbetare bor tillsammans och kan ta emot kunder.

I ett hus mittemot sexarbetarnas hus bor en flicka, Devika, som tillhör en religiös tradition som innebär att hon är förbestämt att leva som prostituerad som vuxen. Devika är tonåring och vill inte bli vuxen och tvingas ta emot kunder. Hon binder upp sina bröst så att hon ska se plattbröstad ut, för att förhoppningsvis minska mäns intresse. Hon har redan kunder som står i kö och bjuder över varandra för att få ta hennes oskuld.

Nadira/Renuka blir vän med Devika och sakta men säkert börjar Renuka försöka få Devika att bli förälskad i henne. Renuka är inte alls attraherad av män egentligen. Hon kan endast bli förälskad i kvinnor. Sex med män har hon enbart för att försörja sig.

Berättelsen är stark och visar kvinnors maktlöshet i många situationer i Indien. Speciellt som Renuka och Devika blir ett par. Trots att filmen vann priset för Bästa kvinnliga roll på Cannes Film Festival i Un Certain Regard-sektionen blev filmen i stort sett förbjuden i Indien på grund av sin skarpa samhällskritik och sitt HBTQ-tema.

Tyvärr missar filmen sin skärpa av flera skäl, bland annat för att det är en del ologiska hopp i berättelsen men också för att det blir svårt att riktigt sympatisera med Nadira/Reduka då hon är djupt beroende av alkohol och opium och hon försöker göra Devika opiumberoende också. Devikas mamma förbjuder Devika att umgås med Reduka. Mamman till och med går och skäller ut Reduka. Reduka är mer än dubbelt så gammal som Devika och drogberoende. Det är inte konstigt att en mamma inte vill att dottern ska umgås med en sådan person. Fast å andra sidan är det konstigt att en mamma tillåter att ens barn ska växa upp för att bli prostituerad, för att deras religösa inriktning bestämmer det. Det är en svår film att ta till sig, en drabbande film om maktlöshet.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Indien, Politisk korruption, Sexarbetare

Filmrecension: Lyckans ost – lite för många lösa trådar

13 mars, 2025 by Rosemari Södergren

Lyckans ost
Betyg 2
Svensk biopremiär 14 mars 2025
Regi Louise Courvoisier

En hyllad fransk dramakomedi men jag har svårt att sjunga med i hyllningskören. Filmen är söt och har duktiga unga skådespelare men den känns halvklar. Filmen är för mig något liknande som när en granne berättar något och det är hopp i berättelser, det fattas för mycket för att jag ska få en helhet, för många lösa trådar som hänger i luften. Delvis är filmen väldigt orealistisk.

Totone bor i en mindre ort på den franska landsbygden. Han går omkring i kortbyxor och tillbringar den mesta tiden med att festa och dricka med sina kompisar. Han bor med sin pappa och sjuåriga lillasyster. Om pappan ber om någon hjälp har Totone aldrig tid att hjälpa till, han vill bara dricka öl och hänga med kompisarna. Pappan har också svårt med alkohol. En kväll hänger Totone på dansbanan med kompisar och pappan är också där och är stupfull. Totone ser till att pappan kommer till sin bil för att kunna köra hem. Att sätta en stupfull person att köra hem kan inte sluta på annat sätt än i en tragedi. Pappan kör in i ett träd och dör.

Totone blir ensam med sin lillasyster. Det är en av filmens obegripliga förutsättningar. Hur gammal är Totone? Eftersom han går runt i kortbyxor och har ett ansikte som ser mycket ungt ut skulle jag vilja gissa på att han är 15-16 år. Men hans ålder nämns aldrig och eftersom han tydligen får ta hela ansvaret ensam för sin lillasyster bör han vara myndig i alla fall. Det är obegripligt. Ingen släkt syns till och samhället verkar tycka det är helt i sin ordning att han tar hand om sin lillasyster utan någon hjälp.

För att försöjra sig och sin syster tar han jobb hos ett företag som gör ost, samma företag som hans pappa arbetade för. Men på jobbet finns unga män som inte tycker om Totone och det blir bråk, handgripligen. Mycket bråk. Totone får dock en idé när han får reda på att varje år delas det ut ett pris på 30.000 euro till den som får fram regionens bästa Comté-ost. Då bestämmer sig Totone att vinna det priset. Hur göra ost när man inte har en ko som kan ge mjölk? Man stjäl mjölk förstås.

Visst kan det vara intressant med filmer som bryter mot traditionell dramaturgi, vilket denna gör på flera sätt men det blir lite för rörigt, för många lösa trådar och för hoppigt med tidsperspektiven. Ett plus dock till Clément Faveau som gör en bra roll som Totone.

Filmen hade världspremiär i tävlan i Cannes (Un certain regard), och hade svensk festivalpremiär på Göteborg Filmfestival. Över en miljon i publik i Frankrike, och vinnare av två César: Bästa debutfilm samt Årets kvinnliga upptäck.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Frankrike, Ost

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 28
  • Sida 29
  • Sida 30
  • Sida 31
  • Sida 32
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 81
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in