Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmkritik

Filmrecension: Memory – tankeväckande om vad minnet betyder för vår personlighet

by

Memory
Betyg 3
Svensk biopremiär 23 augusti 2024
Regi Michel Franco
I rollerna Jessica Chastain och Peter Sarsgaard

En fängslande och tankeväckande film om minnen. Vad gör våra minnen med oss och vem är vi när våra minnen försvinner? Hur mycket av vår personlighet sitter i våra minnen? Det är många funderingar som sätter fart då jag ser denna film.

De två huvudkaraktärerna symboliserar två olika förhållanden till minnet. Sylvia (spelas av Jessica Chastain) lever ett väl inrutad liv som hon helt ägnar åt AA-möten, sitt jobb på ett boende för människor med olika funktionshinder och sin tonårsdotter. Hon bär med sig svåra minnen från uppväxten och tonåren då hon var både alkoholist och drogberoende. Alkoholens och drogernas dimma var hennes sätt att fly från sina hemska barndomsupplevelser och samtidigt förde missbruket med sig att hon utsattes för ännu mer övergrepp. Men vad är sant och vad är lögn? Alla hennes minnen verkar inte vara sanna. Hon brottas med att inte bli trodd, hennes minnen ifrågasätts. När då något händer som sätter igång minnen av övergrepp under tonåren blir hon överbevisad om att hon minns fel.

En kväll är Sylvia på ett återförening med gymnasiet hon gått. En av männen där förföljer henne till hennes bostad. Hon lyckas ta sig in i sin lägenhet utan att han kommer med in. Till sin förvåning upptäcker hon nästa morgon att han somnar utanför hennes port. När hon går ner till honom minns han inte vad han gjorde där eller varför han sovit där på trottoaren.

Mannen som somnade utanför hennes port är Saul (spelas av Peter Sarsgaard), filmens andra huvudkaraktär. Saul har också svåra problem med sitt minne, men av en helt annan karaktär. Exakt vad han drabbats av redogör filmen inte för. Det är inte nödvändigt heller att veta den medicinska beteckningen. Närmast kan den liknas vid den form av demens som många drabbas av när de är äldre, men han har drabbats redan i medelåldern. Det är kortminnet som försvinner. Det är svårt att minnas vad som precis hänt och varför medan barndomens och uppväxtens minnen kan vara glasklara. Det är så klart ett svårt hinder i livet att plötsligt glömma bort totalt var man är och varför. Saul har en bror som ser till att han får hjälp och som också kan stoppa Sauls möjlighet att handla på sitt kreditkort. Det kan betraktas som ett övergrepp över Saul men å andra sidan kan det samtidigt vara ett skydd för honom. Saul skulle mycket väl kunna bli lurad på många sätt av samvetslösa personer som upptäcker att han inte minns att han redan köpt något.

Filmens tredje huvudkaraktär är Sylvias dotter, Anna (spelas av duktiga Brooke Timber) som får dra ett tungt lass. Sylvia är ingen dålig mamma, snarare är hon något överbeskyddande då hon inte vill att Anna ska råka ut för övergrepp och annat som kan hända när ungdomar festar. Men då Sylvias minnen blir för svåra är det Anna som får träda in och bli förälder åt sin mamma.

Jag hade dock önskat att skildringen gick mer på djupet, att den följde upp frågeställningar kring minnet på flera nivåer. Ett plus är att alla karaktärer är mänskliga och begripliga även om det alltid är tragiskt att se ett barn, som Sylvias dotter, som på flera sätt måste bli en mamma för sin mamma. Det blir en intressant utveckling när två människor med helt olika problem med minnet lär känna varandra. Men jag skulle önska att filmen tog sitt tema på mer allvar. Delvis blir den lite för förutsägbar. Tyvärr. Den är absolut sevärd med duktiga skådespelare och den sätter igång tankar och funderingar.

Memory är Michel Francos guldlejonnominerade drama med Jessica Chastain (Zero Dark Thirty, Molly’s Game) och Peter Sarsgaard (Mannen med järnmasken, Boys Don’t Cry).

Filmrecension: Bröderna Andersson – en av de bästa dokumentärerna jag sett på länge

by

Bröderna Andersson
Betyg 5
Svensk biopremiär 23 augusti 2024
Regi Johanna Bernhardson

Relationerna till syskon är ofta de relationer vi har i livet längst. Denna mångfasetterade dokumentär skildrar fyra bröder uppväxta under 1940- och 1950-talet i Göteborg. Fyra syskon vars liv och relationer jag tror många av oss som är uppväxte under mitten av 1900-talet i Sverige kan känna igen sig i. Hur vi växer upp och går åt olika håll, ofta flyttar till andra orter, ibland andra länder – och helt enkelt tappar bort kontakten.

Denna dokumentär är enastående inte bara för att den berättar om något som gäller många. En av dessa bröder är Roy Andersson, en av de internationellt kända svenska filmregissörerna.

Bröderna Andersson skildrar ett möte med och relationerna mellan fyra bröder: Kjell, Leif, Ronny och Roy Andersson. De växte alla upp i under 1940- och 1950-talet i ett arbetarklass-område i Göteborgstrakten. De bodde med sina föräldrar i två rum och kök, föräldrarna sov i det ena rummet och bröderna i det andra.

Fyra bröder växte upp i ett arbetarklasshem i femtiotalets Göteborg. En av dem blev den världsberömde filmskaparen Roy Andersson, en levde som hemlös, en fångade uppväxten med super-8-kamera och en är regissören Johanna Bernhardsons pappa. När berättelsen börjar har bröderna inte träffat varandra på tio år. Johanna anar att tiden är på väg att rinna ut och bestämmer sig för att försöka återförena dem innan det är för sent.

Filmen är mycket tankeväckande och säger mycket om samhällsklasser och Sverige under tiden då det så kallade folkhemmet byggdes. Många kan säkert känna igen sin egen familj eller släkt i filmen och hur olika liv bröderna eller syskonen fick. En av dessa fyra bröder blev internationellt hyllad filmregissör, Roy Andersson. En av bröderna fastnade i droger och bodde mest på gatan eller i härbärgen och dog tidigt.

Denna dokumentär låter oss komma mycket närmare Roy Andersson än jag tror att någon annan regissör skulle lyckas med. Regissören, Johanna Bernhardson, är nära släkting till Roy. Hon är dotter till en av hans bröder. Det märks att Roy Andersson är mer bekväm med henne än jag skulle tro att han skulle vara om det var en dokumentär-filmare som inte stod honom nära.

Hur kan livet bli så olika för fyra bröder? Johanna Bernhardson skildrar med värme den relation som ofta är vår längsta i livet – syskonrelationen. Denna film är en av de bästa dokumentärer jag sett på länge. Den berättar både om syskonrelationer i Sverige under en tid då många flyttade från den plats de föddes, en tid då familjesammanhållningen blev lösare inom många svenska familjer och släkten – och samtidigt låter denna dokumentär oss komma närmare Roy Andersson än jag tror en dokumentär om enbart honom skulle komma.

Filmrecension: MaXXXine – spännande, nervpirrande och en hel del drift med Hollywood mitt i skräcken

by

MaXXXine
Betyg 4
Svensk biopremiär 16 augusti 2024
Regi Ti West
I rollerna Mia Goth, Elizabeth Debicki, Moses Sumney, Michelle Monaghan, Bobby Cannavale, Halsey, Lily Collins, Giancarlo Esposito, Kevin Bacon m.fl.

En spännande skräck-splash-thriller med bra skådespelare, engagerande musik och även om filmens första syfte förmodligen mest är att underhållande på ett nervpirrande sätt har den ett par intressanta teman. Att den som vill lyckas i Hollywood måste vara beredd att gå på lik är ett slags tema och ett annat tema är att religion kan vara förrädisk.

Huvudpersonen Maxine Minx spelas suveränt bra av Mia Goth. I titeln på filmen har Maxine fått tre xxx, Maxxxine. Jag tror att det beror på att detta är den tredje filmen i en skräckfilms-trilogi av Ti West. Maxxxine är en slags fortsättning på filmerna X och Pearl, som båda kom 2022. För den som sett de tidigare två filmerna finns en del underförstådda vändningar och betydelser, men det går utmärkt att se Maxxxine utan att ha sett de första två.

Handlingen utspelas i Hollywood under 1980-talet. Mia Goth återkommer i rollen som Maxine. Hon har lyckats bra som stjärna i porrfilmer men när hon nu kommit in i trettioårsåldern vill hon ta sig vidare till andra filmer. Hon vill bli stor filmstjärna och välbärgad. Som hon säger i en intervju för en roll: ”Att vara porrstjärna är tidsbegränsat som bröd och inte vin. Som porrskådis blir man inte bättre med åren.”

Maxine lyckas bli antagen för huvudrollen i en skräckfilm med namnet The Puritan II. Hon har stora förhoppningar inför detta. Det är flera stora kvinnliga stjärnor som först slog igenom i skräckfilm. Men i Los Angeles härjar en seriemördare. Denna mystisk mördare som slår till på nätterna har av tidningarna fått namnet Night Stalker.

En natt blir hon attackerad. Frågan är av vem hon blir anfallen. Den som sett henne i tidigare filmer vet att hon kan försvara sig. Men i samma veva som hon fått sin stora chans i och med huvudrollen i skräckfilmer händer flera mord, alla som blir mördade är vänner eller bekanta till henne. Två poliser börjar misstänka att Maxine kan hjälpa dem att hitta mördaren. Men Maxine vill inte hjälpa någon polis. Hon vill inte att hennes blodiga förflutna kommer upp till ytan och ställer till hinder för hennes framgång.

Många scener är helt suveränt iscensatta. Det är spännande, olidligt spännings-mättat och pulshöjande. Tillsammans med musik och ljud skapas en laddad helhet.

Vissa scener är brutala och blodiga. Det fascinerande är att hur vi sugs in i handlingen och till och med kan uppskatta de våld som vidriga personer utsätts för. Även om det är mycket blod ibland och i en scen testiklar som mosas på en mördare så accepterar vi som tittare det våldet. Det är själva filmens genre.

Det jag däremot inte sympatiserar med och som jag tycker är helt onödigt i filmen är att Maxine snortar kokain som om det var cigaretter, helt ofarligt och oskyldigt. Med tanke på att kokain kan döda människor och också kan göra människor djupt drogberoende är sådana scener fruktansvärt obehagliga där kokain-snortande framställs som helt naturligt.

Självklart drivs det med Hollywood och dess glamour på flera sätt. Bland annat har skräckfilmen som Maxine får huvudrollen i en egensinnig regissör Elizabeth Bender (Elizabeth Debicki) som är beredd att utnyttja vad som helst och driva skådespelarna till vad som helst för att skapa en succé. Det finns flera sådana roliga detaljer och filmen innehåller en lång rad blinkningar åt filmindustrin. Det var länge sedan jag hade så roligt på en skräckfilms-splasher-thriller.

Filmrecension: Alien: Romulus – speglar samtidens flyktingfrågor och människors förhoppningar om att genom flykt öppna upp för ett bättre liv

by

Xenomorph in 20th Century Studios’ ALIEN: ROMULUS. Photo courtesy of 20th Century Studios. © 2024 20th Century Studios. All Rights Reserved.

Alien: Romulus
Betyg 3
Svensk biopremiär 14 augusti 2024
Regi Frederico Alvarez
Huvudroller
Cailee Spaeny som Rain
David Jonsson som Andy

Filmen är en fristående del i Alienserien. Handlingen är, enligt filmernas universums tideräkning, förlagd någonstans mellan den första Alien (1979) och den andra filmen Aliens (1986). Hur många filmer som kan sägas ingå i serien, sex, sju eller åtta, beror främst på vad som räknas in i serien. Den första och av de flesta betraktad som bästa filmen regisserades av Ridley Scott och huvudrollen spelades på ett lysande sätt av Sigourny Weaver. Den är filmhistoriskt sett stilbildande och banbrytande och betraktas ibland som en av de bästa filmer som någonsin gjorts. Den första filmen handlar om besättningen på rymdskeppet Nostromo, som när de skall undersöka nödsignalen från en avlägsen planet möter en skräckinjagande, fientlig och farlig utomjordisk livsform. Det handlar om ett slemmigt, främmande och parasiterande monster, Xenomorph, som till allas fasa tar plats och återföds i människors kroppar.

Den senast filmen Romulus är fristående men knyter samtidigt an till den första filmens innehåll och symbolik. I filmen möter vi en grupp ungdomar som bestämmer sig för att stjäla en rymdfarkost och försöka fly den mörka, slavliknade och farliga värld som de insett att de inte kan undkomma om de inte gör något själva. De vill fly till en annan del av universum, Yvaga. Visserligen vet de inte så mycket om Yvaga men i deras fantasier och drömmar står den för frihet och till ett annat möjligt liv. Romulus speglar alltså samtidens flyktingfrågor och människors förhoppningar om att genom en strapatsfylld flykt öppna upp för ett bättre liv och mänskligare livsvillkor.

Men för att det skall bli möjligt måste de först flyga med den stulna farkosten till en övergiven fritt drivande rymdstation, för att fylla på med den energi som kommer att krävas för den fortsatt resan. Väl ombord på rymdstationen möter de kanske inte helt oväntat en mängd fasansfulla monster med Xenomorph i spetsen. Vart de än vänder sig tvingas det strida mot olika former av monster och dessutom uppleva hur Xenomorph föds fram ur kvinnors kroppar. Kommer de att överleva och blir det någonsin möjlig att återvända till den stulna farkost och för att färdas vidare mot drömmarnas mål.

Huvudrollerna, Rain och Andy, spelas av Cailee Spaeny respektive David Jonsson som är Rains bror. Det är ett udda syskonpar eftersom brodern är en humanoid eller artificiell person som han föredrar att kalla sig själv. I Andys programmering ingår att han alltid skall göra det som är bäst för Rain medan Rain i sin tur gör allt för att stödja Andy, exempelvis när han blir mobbad av de andra i gruppen och kallad fejkmänniska vilket han avskyr. Syskonkärleken är ett bärande tema i filmen och en förutsättning för att det skall gå bra för dem i den farofyllda världen. De är helt enkelt ömsesidigt beroende av varandra.
Den skräckinjagande kampen mot alla monster som väller fram ur alla skrymslen och vrår utmanar sammanhållningen i gruppen, också syskonens. Skall man offra den som redan förefaller förlorad för att rädda sig själv och kanske andra. Vissa tänker enbart på sitt eget väl och ve medan andra inte är beredda att lämna någon åt sitt eget öde. Är det möjligt att besegra alla monster och kommer gruppen eller åtminstone delar av gruppen överleva och fortsätta resan mot det okända.

Kvalitetsmässigt når inte Romulus upp till samma nivå som den första filmen från 1979, vilket i och för sig inte är särskilt överraskande med tanke på att den första filmen stod för något helt nytt. Om man under den först filmen sitter på helspänn i stort sett hela tiden så gör den armada av monster som hela tiden väller fram i Romulus att det ibland blir för mycket. Då blir det helt enkelt svårt att hålla sig för skratt och filmen framstår snarare som en fars än som en skräckfilm. Men ändå den har sina poänger, den håller. Cailee Spaeny och David Jonsson rollprestationer som är bra bär i stor utsträckning upp filmen även om de inte kan konkurrera med Sigourney Weavers prestation. Om den första filmen är värd att ses om ett antal gånger så är Romulus värd att ses åtminstone en gång. Jag ger den en trea.

Filmrecension: In Restless Dreams: The Music of Paul Simon – lysande, hänförande, inspirerande

by

In Restless Dreams: The Music of Paul Simo
Betyg 5
Svensk biopremiär 16 augusti 2024
Regi Alex Gibney
Kommer på svenska biografer 16 augusti 2024

The Sound of Silence, Bridge over Troubled Water, The Boxer, Cecilia och vidare över sex decennier – Paul Simon har både med Art Garfunkel och som soloartist bjudit på många älskade klassiska sånger. När han nu presenteras i en dokumentär är filmen lika överväldigande imponerande och infångande som hans musik. Filmen är tre och en halv timme lång – vilket behövs för att på ett rättvist sätt ens närma sig en presentation av en vår tids stora musikskapare och artister. Den känns inte lång för en enda sekund. Jag skulle kunna sitta och ta in filmen och musik en timme till.

I filmens inledning möter vi honom under arbetet med albumet Seven Psalms som han släppte i maj 2023. Paul Simon är där över åttio år och har förlorat hörsel på ena örat och ändå kämpar han för att hitta lösningar för de utmaningar sämre hörsel för med sig under produktionen av albumet. Albumet rör sig kring de existentiella frågorna och är hans femtonde album som soloartist och det första med nyskrivet material sedan Stranger to Stranger (2016). På albumet medverkar Voces8 och Paul Simons fru Edie Brickell.

Med start från den studion får vi följa hans liv och karriär med början från uppväxten i Queens i New York med grannpojken Art Garfunkel några hus bort och hur de började sjunga i stämmor tillsammans och lyckades som tonåringar få ett skivbolag att ge ut deras första skiva och vidare till den första succén och vidare genom solokarriärens toppar och dalar med Sydafrika-turnén och albumet Graceland och samarbetet med Miriam Makeba fram till den senaste utgivningen, Seven Psalms.

Privatlivet berörs på en lagom nivå och berättar också om vigseln med Carrie Fisher, ett äktenskap som varade i sex månader. Vi får en inblick i hans liv som barn och bussen han tog till skivaffären och vi får höra om musiken som påverkade honom som barn och tonåring och vi får höra berättelsen hur han träffade sin nuvarande fru Edie Brickell. Jag tycker privatlivet och det personliga berörs på ett bra sätt, inte för djupt grävande i det personliga och barnen slipper bli exponerande. Trots allt är det hans skapande som är det intressanta och det som är imponerande och inspirerande.

Självklart innehåller filmen mycket musik. Ibland går det inte att sitta still, fötter och ben och hela kroppen bara måste följa rytmen. Speciellt med sången Cecilia han framförde med Art Garfunkel i Central Park och uppträdandena i samband med Graceland. Då kan i alla fall inte jag sitta still. Vi får en inblick i hur det gått till inne i studion, hur sånger och musikinstrumentens ljud satts samman till dessa musikaliska mästerverk. Resultatet blir ännu mer imponerande när jag får se och höra hur Paul Simon arbetat tillsammans med producenterna.

Det känns konstigt att publicera en recension som inte är särskilt lång med tanke på vilket enormt arbete och hur mycket tid som gått åt för att skapa denna dokumentär och i förhållande till vilket enastående arbete som ligger bakom Paul Simons sex decennier av skapande.

Denna dokumentär är makalös, den är lysande, den är magnifik, i särklass, hänförande, storartad och jag hoppas att den blir en inspiration för fler regissörer och producenter att ge oss fler dokumentärer med stora artister från vår tid. Det finns fler som är värda att uppmärksammas i en film som denna.