Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik
Lamb of God gör sitt första besök någonsin på Roskilde och Mew återvänder efter med nytt album i ryggen. Även den danska hiphop-gruppen Suspekt kommer göra en spelning på festivalens största scen. Dessutom är Dixon, Dolomite Minor, Khaira Arby, Kronos Quartet, Rustie och Tombs klara för den danska festivalen som mellan den 27 juni och 4 juli 2015 äger rum för 44:e året i rad.
Är du redo för Roskilde 2015? Vilka artister skulle du helst vilja se på festivalen?
The Horrors, Avalon Stage
Roskildefestivalen 6 juli 2014
Betyg: 4
Egentligen var jag på väg till Stevie Wonder, men fick ett plötsligt infall och såg The Horrors istället. Den brittiska kvintetten har bytt riktning för varje album. Om debuten var sådär, så var det med 2009 års Mercury Prize-nominerade Primary Colours som de verkligen satte sin print på hemlandets psykedeliska musikscen. Sedan dess har de förflyttat sig från shoegaze- och kraut-influenserna. 2011 års Skying förde tankarna till såväl The Psychedelic Furs som sena nätter på Hacienda, medan bandets fjärde fullängdare Luminous, som släpptes tidigare i år, präglas av ett mer pulserande groove. Med låtar som Who Can Say, Sea Within a Sea, Mirror’s Image, I See You och Still Life vinner de över ett långtifrån fullt Avalon-tält med sitt tunga, psykedeliska sound. Det är en överraskande bra spelning, från ett band man aldrig kan räkna ut.
MØ, Arena Stage
Roskildefestivalen 6 juli 2014
Betyg: 3
Det finns få band eller artister jag gillat på skiva men inte blivit övertygad av efter en live-spelning med samma artist. Tyvärr är jag rädd att MØ är en utav dem. Hon har energirika låtar, men de kommer inte riktigt till sin rätt på årets spelning. Kanske hon borde återvända till mindre scener och låta styrkan komma med tid? Sist hon uppträdde på Roskilde var det på en Rising Star-scen, och även om hon fått en mer framträdande roll inom populärmusiken sedan dess verkar hon inte riktigt redo för det stora hoppet upp till större scener. Eller så kanske hon är det, men inte hennes musik. Den passar uppenbarligen bättre på mindre scener – vilket i sig inte är dåligt på något sätt. Tvärtom.
Så: Mø gör bra musik, men övertygar inte riktigt live. Det, som det sägs, lyfter aldrig utan faller ganska platt. Men det märks på den stora publikskaran att de inte tänker ge upp hoppet om henne. De kommer vara kvar och vänta tålmodigt tills nästa turné anländer som förhoppningsvis blir ett krafttag jämfört med detta. Och det kommer förmodlingen inte vara förgäves.
Text: Linou Gertz
Merchandise, Pavillion Stage
Roskildefestivalen 6 juli 2014
Betyg: 4
Sprungna ut Tampas hardcore-scen albumdebuterade Merchandise, som trots sitt namn inte säljer någon merchandise, 2010 med (Strange Songs) in the Dark. Men det var först två år senare, med Children of Desire, som de drog till sig min uppmärksamhet. Låtar som Time och Become What You Are lät på samma gång ungefär lika storslagna och lo-fi som om The Cure hade spelat in sitt magnum opus Disintegration i en källare. Men vad som verkligen stack ut var Carson Cox röst, som lät som en hybrid mellan Ian Curtis, Morrissey och Frank Sinatra. Förra årets Totale Nite var desto råare och mer psykedelisk, titelspåret innehöll till exempel ett vilt saxofon-solo, så det kanske är naturligt att bandet — som nu utökats till en kvintett — nu väljer att gå i en lite poppigare riktning.
– We’re going to re-make ourselves as a pop band, but it’ll still be a twisted reality, berättade Carson Cox i en intervju med NME tidigare i år.
På Roskilde bjuds vi på en och annan äldre låt såväl som nya singeln Little Killer och ytterligare material från den kommande 4AD-debuten After the End som släpps den 25 augusti. Det är just i Little Killer som det tänder till. En briljant, postpunkig killer till låt som framförs i mitten av setet. Under konserten hoppar Cox mellan akustisk gitarr och tamburin, medan lead-gitarristen Dave Vaselotti sitter på marken och spelar. I sina bästa stunder har de en oslagbar energi på scen. Än så länge drar de dock varken festivalens största eller mest engagerade publik, men fortsätter de leverera låtar som Little Killer finns det ingenting som talar emot att de återvänder till Roskildes betydligt större Arena-scen om ett par år.
Här är ytterligare några bilder från spelningen:
Sleigh Bells, Arena Stage
Roskildefestivalen 5 juli 2014
Betyg: 4
Om Quentin Tarantino gjorde sig ett namn under 90-talet som DJ-guru i och med användandet av het musik i sina filmer, är Sofia Coppola 2000-talets motsvarighet. Redan med trailern för hennes senaste film The Bling Ring användes Sleigh Bells Crown on the Ground och det passade filmen och dess stämning alldeles underbart. Samtidigt hjälpte hon till att ge bandet en välbehövlig skjuts i karriären och fick dess publik att växa lavinartat. Speciellt utanför staterna.
Sångaren Alexia Krauss, som till vardags jobbar som skollärare, dansar vilt till bandets hårdrockspop och såväl gitarristen som basisten är i så gott som ständig rörelse. De tundrande trummorna får hela publiken att headbanga som om det inte fanns någon morgondag. Och för att spela så sent på natten, 02:30, har de lyckats dra en mycket ansenlig publikskara. Dessutom passar deras krigshärjande och högljudda musik perfekt som energiförhöjande medel som avslutning av näst sista dagen av festivalen. Det är nästan så de borde fått spela på största scenen, där deras explosiva sound skulle komma till sin verkliga rätt. Men det får bli till nästa gång.
Även om bandet är välslipade och mycket duktiga på att hålla publiken i sitt järngrepp är det när sångaren ber publiken att ge 200% ikväll och sedan river av just Crown on the Ground som spelningen går från högljud till astromisk. Sedan är stämningen satt och det saktas inte ned för ens en liten stund. Inte ens när både gitarristen och basisten, som förövrigt ser ut som två vältränade marinsoldater, byter ut sina instrument mot akustiska gitarrer. Det i sig är ett väldigt gott betyg.
Så är även publikens respons, och faktiskt även dess besvikelse över att bandet inte återvända in för några extranummer. Det vittnar om en mycket vill ha mer-mentalitet som bara riktigt grymma band åstadkommer i sina bästa stunder. Som Sleigh Bells faktiskt var där i natten mot sista dagen.
Text: Linou Gertz