La Bohème

I helgen var jag på den nästan årliga kombinationsresan till Dalhalla och Opera på Skäret, men för enkelhetens skull har jag valt att dela upp mina intryck i två delar. Jag börjar med den senaste upplevelsen alltså La Bohème på Opera på Skäret.

La Bohème är en av de mest kända operorna och jämte Carmen tillhör den en av de mest spelade och önskade operorna. Det är lätt att förstå för det är i grunden en enkel handling som är lätt att ta till sig; det handlar om livet och kärleken. Dessutom innehåller den ett antal väl kända operarior Che gelida manina och Si, Mi Chiamano Mimi och dessa sjungs som ett pärlband redan i första akten.

Som läsaren kanske förstår så var det inte första gången jag såg La Bohème, men jag har slutat att räkna antalet numera. Däremot vet jag redan nu att jag förmodligen kommer att se operan ytterligare två gånger innan året är slut.

Alla regissörer längtar förmodligen efter att göra just sin version annorlunda och det kan jag ju förstå, men har däremot svårt att acceptera. Till sist förstod att ag inte hade något alternativ så numera är detta faktum inte mycket att orda om. Alternativet hade varit att jag hade fått sitta på min kammare och lyssna om och omigen på olika inspelningar och det var inget bra alternativ.

När det gäller denna uppsättning så är ju inte upplägget så mycket annorlunda än den vanligt förekommande, men det hade ju varit bra om jag hade läst igenom programmet och särskilt de som skrevs under rubriken Persongalleri, innan jag bänkade mig framför scenen.

I denna uppsättning har handlingen koncentrerats till den nedlagda teatern Theatre Latin och då särskilt den situation som uppstår för konstnärernas situation och som man i förlängningen skall kunna koppla till dagens finanssituation; ja då blir det ju ganska allmängiltigt och lätt att ta till sig. Men det gäller ju här att läsa på innan man bänkar sig och det är något som jag skall tänka på inför nästa besök på Opera på Skäret.

Solisterna består av både kända och okända sångare och som Mimi hördes Yana Kleyn från Moskva och detta var tydligen hennes internationella debut. Rodolfo sjöngs av den columbianske tenoren César Augusto Gutiérrez, som jag tidigare har hört på Malmö Opera i La sonnambula och senare i La traviata.

I övrigt består de övriga solisterna av svenska sångare som Peter Kajlinger, som sjöng Marcello och honom har jag tidigare hört som en utmärkt Scarpia i Tosca på Opera på Skäret Som Schaunard sjöng Bo Rosenkull, en sångare som jag har hört talas om, men det var nog första gången jag lyssnade på honom, men jag kan ha sett honom i Carmen på Kungliga operan. Sami Yousri sjöng Colline och han hörde jag senast i Mästersångarna i Nürnberg. Som Alcindoro/Benoit hörde vi Mikael Axelsson och han har jag ju hört flera gånger tidigare. Parpignol sjöngs av Jonathan Lönnqvist och han har jag förmodligen hört på Malmö Opera och dessutom pratade jag med honom på en operapremiär på DKT.

Av dessa återstår Catarina Lundgren som sjöng Musetta och det var absolut första gången jag hörde henne, men här reagerade jag mest på att Musetta sjöngs av en mezzosopran och det kan man ju inte beskylla henne för att vara. Detta skall inte uppfattas som någon negativ kritik för hon både agerade och sjöng bra.

En eloge till Bergslagens musikdramatiska kör det syntes verkligen att de trivdes och hade roligt och då blir alltid resultatet bra.

En eloge också till orkestern under ledning av Andreas Lönnquist, är naturligtvis också på sin plats.

Trots detta så var föreställningen en ganska stor besvikelse och det beror uteslutande på de utländska gästerna. Det kommer säkert att bli något stort av Yana Kleyn, men igår uppfattade jag inte textraderna och det kändes som hon tävlade med César om vem som kunde sjunga högst och det kan naturligtvis inte ha varit meningen. En utmaning som César genast tog till sig. Dessutom saknade jag deras uttryck av känslor det var ett ganska iskallt agerande och båda skulle nog vinna på att lära sig mer om hur man agerar på scen. Precis som dagens unga sångstjärnor gör; där sitter agerandet i ryggraden. Enligt min mening räcker det inte att vara tekniskt skicklig både känslor och agerande måste få vara med.

Föreställningen sändes ju till minne av Jussi Björlings jubileumsår och det var mycket bra, men än bättre hade det varit om operaledningen hade satsat på några svenska sångsolister av vilka det finns ganska många att välja på och det hade inte heller varit helt fel om man hade sjungit på svenska.

Avslutningsvis vill jag ändå uppmana alla som kan att ta tillfället i akt att se föreställningen inte minst för den svenska ensemblens skull, de gjorde genomgående ett mycket bra jobb, men också för att det är viktigt att vi får behålla Opera på Skäret som en fast sommarscen.

DD

DN

SvD

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om La Boheme, opera på Skäret