Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

José Gonzalez

Urban Cone, Delorean, Junip och Lykke Li på Popaganda

by

Urban Cone, lilla scenen
Betyg: 4

Stockholms mest talangfulla unga band heter Urban Cone och de inledde andra dagen av årets Popaganda. Strax innan utsatt tid gick kvintetten på Eriksdalsbadets minsta scen. Eftersom de spelade såpass tidigt var det till en början nästintill oförskämt glest i publiken, men allteftersom folk droppade in blev det en riktigt bra start på dagen.

En sak jag gillar med Urban Cone är att de inte har någon utstuderad frontman. Basisten och gitarristen turas om att sjunga och det känns som att alla instrument är lika viktiga för att driva musiken framåt. Som ett kollektiv.

Det märks att de älskar att stå på scen och den glädjen sprider sig även till publiken. Urban Photograph och nästa singel We Should Go to France har potential att bli internationella dansgolvsfyllare så det kommer bli intressant att följa deras utveckling.

”Kul att ha Arcade Fire som förband”. De har i alla fall inga problem med attityden.

Delorean, lilla scenen
Betyg: 4+

Festivalens till synes mest peppade band var spanska Delorean som gjorde alla rätt när de förvandlade Popagandas minsta scen till Hacienda. Redan i den inledande förlängda versionen av Stay Close kände jag att det här kunde gå vägen.

I längden hade låtarna en tendens att bli enformiga men det gjorde inte så mycket. För mig handlar Delorean om att våga släppa kontrollen och låta sig slukas av musiken, att bli ett med musiken, och det lyckades de med idag.

Precis som när Washed Out frälste oss på Hultsfredsfestivalen tidigare i somras har Delorean ett rätt så tillbakadraget och chill sound på skiva som på scen genast får mer tyngd.

Junip, lilla scenen
Betyg: 3

När man pratar om Junip är det ofrånkomligt att komma in på José Gonzalez som, med all rätt, är en av Sveriges mest hyllade låtskrivare. Det faktum att han även har ett etablerat och välfungerande band att tänka på gör honom bara än mer intressant.

Junip grundades för över ett decennium sedan men lades på is till följd av Josés framgångar som soloartist. Deras debutalbum Fields, som kom förra året, var en milstolpe inom progressiv svensk folkrock och senaste spelningen på Strand fick åtminstone mig att tappa hakan. Ändå kändes det idag som att de aldrig riktigt vågade släppa på bromsen. Visst, det var mystiskt och gemytligt men det kändes ändå lite drygt och slentrianmässigt..

Fast det tog sig mot slutet, de tre sista låtarna var lite mer fartfyllda och Always var faktiskt riktigt bra.

Lykke Li, stora scenen
Betyg: 3+

Ett mäktigt intro med bländande epilepsiljus satte prägel på en stundtals något trevande men alltjämt ödesmättad och säker spelning från Sveriges just nu kanske bästa popexport, det känns inte helt taget ur luften att jämföra Lykke Li med Robyn som spelade på samma scen ett år tidigare.

Att skriva klagosånger om obesvarad kärlek är inget banbrytande men att den minimalistiska stilen på Lykke Lis senaste album Wounded Rhymes har gått hem hos de stora massorna är rätt så beundransvärt.

De inledande fem låtarna är överrumplande starka men därefter tappar konserten lite i fart och trots Kanye West-samplingen i Youth Knows No Pain återhämtar hon sig inte förrän avslutande Get Some. Den nedstrippade autoharp-versionen av I Know Places känns mer självömkande än berörande och refrängen i Love Out of Lust blir inte riktigt lika stor som på skiva.

Följande låtar spelades under konserten:

Jerome
I’m Good, I’m Gone
Sadness is a Blessing
I Follow Rivers
Dance, Dance, Dance
Please Stay (Duffy)
I Know Places
Little Bit
Love Out of Lust
Rich Kid Blues
Silent Shout (The Knife)
Youth Knows No Pain
Get Some

Junip på Strand

by

Betyg: 4

Junip som egentligen består av José Gonzalez på sång och gitarr, Tobias Winterkorn på synth och Elias Araya på trummor fick hjälp av ytterligare två musiker när de med en lysande debutskiva i bagaget spelade på Strand.

Inledande Rope and Summit var hypnotiskt suggestiv och när José Gonzalez ekande röst trädde in i den nästan shoegaze-klingande ljudbilden påminde det inte riktigt om något annat band i Sverige. Rent estetiskt tycker jag dock att det finns en viss likhet med brittiska The XX då båda anspelar på minimalism och monotoni i sina låtar.

Trots att debutskivan Fields släpptes bara några dagar inför konserten på Strand så har Junip tolv år på nacken och det märks att de inte är något nybörjarband vi talar om. Lokalen, palmen på scen och José som sitter på en stol genom hela spelningen bidrar dessutom till en intim stämning

Konserten sändes direkt på Gimme Indie och den som vill kan höra hela konserten i efterhand. Det höll på i ungefär en timme och förutom Rope and Summit så tillhörde singeln Always höjdpunkterna.

Här kan du läsa hur det gick när Kulturbloggen träffade bandet.

Kulturbloggen intervjuar Junip

by

Junip grundades för tolv år sedan men först nu (femtonde september) släpps deras debutalbum Fields. En av anledningarna till att det har dröjt så länge är att José Gonzalez haft en så framgångsrik solokarriär.

Förutom José Gonzalez (sång, nylongitarr) består Junip av Tobias Winterkorn (elpiano, Moog-synth) och Elias Araya (trummor).

José: Junip har funnits som band i tolv år men vi har inte varit aktiva hela tiden. Vi har spelat i omgångar. Vi spelade in en sjutummare sedan tog vi en paus i fem år. Skivan tog egentligen ett och ett halvt år att göra och består enbart av nytt material.

Tobias: Det går i perioder och vi har haft andra saker vid sidan om. Elias har ju till exempel gått på konstskola i Finland och Norge.

José beskriver låtarna på Fields som repetitiva och monotona men ändå melodiösa. De kom fram till låtarna genom att sitta ner och improvisera och texterna skrevs av José Gonzalez i efterhand. Improvisationsmomentet är något som gjort att låtarna snarare kan ses som transportsträckor än låtar med klassisk vers-refräng-uppbyggnad.

Har Junip förändrats över åren?

José: Den första EP:n är väldigt olik det vi gör nu. Den får stå lite bortglömd för sig själv.

Tobias: Black Refuge från 2005 påminner om oss nu. Den var morgon och nu är det natt men det är fortfarande samma dygn.

José: Då hade vi ambitionen att spela mörk musik medan Fields är gjord med ambitionen att göra mer lättsam men ändå tung musik. Det är fortfarande meningen att du ska lyssna på oss med högtalare och med mycket bas.

Beror det på att ni är gladare som personer nu?

José: Det har hänt mycket på tolv år men när vi började spela var det inte för att vi var deppiga utan för att vi gillade den stilen.

Tobias: Moll-ackord är alltid grymma på alla instrument. Det är svårare att få det att låta glatt men med visst mått mätt är vi mindre ledsamma.

José och Elias träffades i lågstadiet och spelade i samma hardcore-band när de var i fjortonårsåldern. Det var genom spelningarna med hardcore-bandet de lärde känna Tobias. I slutet av 90-talet föreslog Elias att de skulle prova Josés sololåtar som band. De började med orgel, gitarr och trummor för det kändes som en lockande instrumentation.

Skiljer sig Junip från din solokarriär?

José: Vissa bitar är lika men mycket är annorlunda. Tänk bort sången så är musiken annorlunda. Likheterna är sången och sångidéerna.

Den artonde september spelar ni på Strand, vad kan vi förvänta oss?

Vi har varit ute mycket och spelat. Ni kan förvänta er en gammal låt, en hel del från albumet och lite från EP:n från maj. Förhoppningsvis blir det ösigt. Vi kommer få hjälp av Joel Wästberg på percussion och Johan Grettve på bas.

Vad har ni för planer för framtiden?

Tobias: Vi kommer vara på turné tills vintern och vi har börjat skriva nytt material. Det finns många sätt att släppa låtar idag. José kommer fortsätta med sin solokarriär parallellt.

Här kan du se videon till Junips senaste singel Always:

JUNIP – Always (Official Video) from City Slang on Vimeo.

Pitchfork har också skrivit om videon.
DN har också intervjuat Junip.