Kristina från Duvemåla
Musik: Benny Andersson
Text: Björn Ulvaeus
Regi: Lars Rudolfsson
Manus: Lars Rudolfsson och Jan Mark
Nypremiär på Cirkus i Stockholm 12 september 2015
Nypremiären fick stående ovationer av en publik som var helt begeistrad. I princip allt flöt på perfekt: det är sällan jag upplevt en premiär där musiken varit i sådan samklang, där orkester och sångare varit så samspelta med varandra och med scenbygget, dekoren och ljussättningen. Ett skäl till det är väl att en stor del av de medverkande har varit med i den förra versionen i Göteborg.
Uppsättning kommer närmast från GöteborgsOperan, där den har spelats 100 föreställningar för utsålda hus mellan oktober 2014 och maj 2015. Innan dess spelades musikalen på Svenska teatern i Helsingfors från 2012 till 2013. Huvudrollerna på Cirkus görs av samma kvartett som i Helsingfors och Göteborg som efter drygt tre år känner sina rollfigurer väl. I allra högsta grad märktes det på Oskar Nilsson som har rollen som Robert. Hans framförande av den klassiska ”Guldet blev till sand” var helt i samma klass som Peter Jöbacks framförande.
Lägg namnet Oskar Nilsson på minnet. Han kom till Kristina från Duvemåla direkt från Musikhögskolan i Stockholm. Där har vi en stor musikalstjärna på uppgående. Det samma gäller de tre andra i kvartetten huvudkaraktärer: Maria Ylipää som gör Kristina. Hon har medverkat i flera musikaler, bland annat på Helsingfors stadsteater och även spelat in både musik, tv och film. Robert Noack som gör rollen som Karl Oskar gick däremot också direkt från Teaterhögskolan i Malmö till rollen som Karl Oskar. Birthe Wingren har spelat både på finska och finlandssvenska teaterscener och gör Ulrika i Västergöhl.
Kristina från Duvemåla bygger på vårt svenska utvandrarepos av Vilhelm Moberg. Många av oss kan berättelsen utantill både framlänges och baklänges, vi har läst böckerna, sett filmen av Jan Troell med Max von Sydow i rollen som Karl Oskar och Liv Ullmann som Kristina, kanske sett musikalen från 1995 eller den nya versionen på GöteborgsOperan eller som teaterföreställningen Utvandrarna på Dramaten. Helt klart kommer vi att prata om denna version länge efteråt också och de som medverkar kommer vi helt klart att få se i andra musikalsammanhang framöver.
Det har nu gått nästan 20 år sedan ridån gick upp för första gången för Kristina från Duvemåla. Musikalens berättelse om utvandrarna som lämnade Sverige i mitten av 1800-talet är ständigt aktuell och minst lika aktuell idag. I en av scenerna i slutet lyftes detta fram extra, då människor mot en blodröd bakgrund lämnade sina hem för att de hotades av våld. Det öppnar för många tolkningar. De flydde från indianer som krävde rätten till sitt land, de är flyktingar genom mänskligheten historia och de är de flyktingar som idag anländer till Sverige. På vägen till Cirkus promenerade jag förbi Sergels torg där det var en stor demonstration till förmån för de flyktingar som flyr idag från Syrien och olika delar av Afrikas horn.
För mig handlar föreställningen om flera saker. Den skildrar människor som tvingas lämna den svenska landsbygden under mitten av 1800-talet på grund av svår fattigdom och svält men också en del som tvingades fly av religiösa skäl. Frikyrkligheten växte fram under den tiden och den som ville läsa bibeln själv och tolka den utan att den statliga kyrkans präster var med hotades av stränga straff. Föreställningen går också in på de existentiella frågorna om gud och livets mening. Kristina skriker ut sin förtvivlan och sina tvivel mot gud. Hur kan en gud ta så mycket ifrån henne? Ja, vad har hon för gudsbild? Det finns mycket att prata om efteråt för de som går tillsammans och ser föreställningen. Självklart skildrar den också ett stycke svensk historia som är viktig att komma ihåg, den skildrar ett Sverige som inte var helt lätt att leva i men också hade sina vackra sidor.
Jag är också oerhört fascinerad av scenlösningarna. Det började med en enkel scen med en mängd stora stenbumlingar. Livet för en bonde på den småländska landsbygden var stenig och kärv. Under berättelsen gång samverkade dekoren med projektioner på den bakre scenväggen där vi upplevde skeppet över oceanen, tåget över den amerikanska bygden och björkarna i det nya landet.
Ur programmet läser jag:
Den aktuella uppsättningen har beskrivits som förädlad, tätare och med ett större djup jämfört med den som hade urpremiär för 20 år sedan. Den närmar sig en starkare känsla av utsatthet, rotlöshet och kringflackande liv som lätt kan jämföras med vår tid.
Det kan jag skriva under, också. Nypremiären är stark, fängslande, imponerande och sällan har fyra timmar gått så försvinnande snabbt.
Foto: Mats Bäcker
