En natt i den svenska sommaren
Av: Erland Josephson
Regi: Eirik Stubø
Scenografi: Erlend Birkeland
Ljusdesign: Ellen Ruge
Ljuddesign: Björn Lönnroos
Videodesign: Annie Tådne och Emi Stahl
Peruk och mask: EvaMaria Holm
Premiär den 25 augusti 2918 på Elverket, Dramaten
Föreställning som recenseras: 26 augusti 2018
Vackert, filosofiskt, drömskt, vemodigt, ömsint … Erland Josephsons drama i regi av Dramatenchefen Eirik Stubø är omkring en timme och tjugo minuter – men dess innehåll är så fokuserat att dramat på denna korta tid hinner säga mycket mer än många betydligt längre dramer.
Föreställningen beskrivs på Dramatens hemsida: En natt i den svenska sommaren av Erland Josephson handlar om inspelningen av Andrej Tarkovskijs sista film Offret, som spelades in på Gotland 1985. Det är en pjäs om ett möte mellan svenska skådespelare och filmarbetare, och en kompromisslös rysk regissör.
Jovisst, det är ett sätt att beskriva den. Visst handlar den om film, kultur, skådespelare och regissörer, men den handlar om mycket mer. Vad är att vara en människa? Vad är att mötas? Vad är att vara vänner? Vad är att respektera varandra? Frågor som berör oss alla formuleras och vem kan uppleva denna föreställning utan att bli alldeles tagen? Dess atmosfär sitter kvar i mig.
Handlingen utspelar sig under en sommarnatt där några skådespelare och en producent väntar och väntar på att Tarkovskij ska ge besked om vad som ska filmas. Tiden går och samtal och ibland hårda ord pendlar fram och tillbaka, regissören kommer in ibland men försvinner strax igen. Av och till ser vi Erland Josephson (Thomas Hanzon) och Tarkovskij (Erik Ehn) i drömlika samtal. På bakre fonden ser visas delar ur filmen Offret och filmklipp med Tarkovskij.
För att vara ett drama som handlar om en unik regissör är den ovanligt väl anpassad till skådespelare. Det är en pjäs som upplagd för skådespelare. Så är den ju också skriven av Erland Josephson, en av Sveriges stora skådespelare. Thomas Hanzon har rollen som Erland Josephson. Han är helt självklar i den rollen. Helt enastående. Med skägg och hår anpassat så han dessutom får viss likhet med Erland Josephson.
Ensemblen är uppenbart noga utvald, var och en är perfekt i sin roll. Erik Ehn som Tarkovskij, pojkaktigt charmig och samtidigt undflyende som en konstnär fokuserad på sitt skapande. Torkel Petersson som den mer yvige Victor vars tankar är upptagna av en roll som den nazistiske bödeln Eichmann. Victor ska spela Eichmann i en kommande teaterföreställning och har många olika känslor inför att gestalta en sådan massmördare. Nina Fex som tolken som blir en förlängning av Tarkovskij och Lena Endre är skådespelerskan som är kär i Tarkovskij men vill helst vara det på avstånd och som splittras mellan hurdan hon vill vara som kvinna. Tova Magnusson är en bitter producent som slits mellan de ekonomiska kraven som är hennes uppdrag att ansvara för och samtidigt har mer respekt för konstnärssjälen än hon vill erkänna.
Före föreställningen var det ett samtal i foajén om Tarkovskij, filmen Offret och teaterföreställningen En natt i den svenska sommaren. Layla Alexander-Garrett, tolk under inspelningen av Offret, berättade att Ingmar Bergman vid flera tillfällen vägrade att hälsa på Tarkovskij. Han lär ha tyckt att Tarkovskij var för stor regissör, var förklaringen vi fick. I Laterna Magica skriver Ingmar Bergman:
– När film inte är dokument är den dröm. Därför är Tarkovskij den störste av alla. Han rör sig med självklarhet i drömmarnas rum, han förklarar inte, vad skulle han för resten förklara? Jag har hela mitt liv bultat på dörrarna till de rum där han rör sig så självklart.
Att alla som älskar Tarkovskijs filmer vill se detta drama, det är väl självklart. Men föreställningen ger lika mycket för den som aldrig fastnat för Tarkovskijs filmspråk. Samtalen mellan skådespelarna och regissör och producent handlar om vad det är att möta varandra, hur hittar vi oss själva och vårt inre och vad är vi själva och vad är vår anpassning till förväntningar, vad är vänskap? Frågor som berör alla, var och en. Föreställningen är knappt en och en halv timme lång och det enda som händer är att några skådespelare, en regissör och en producent sitter ned och pratar medan de väntar – ändå är det som sägs och det som inte sägs men känns så träffande.
Medverkande: Erik Ehn, Lena Endre, Nina Fex, Thomas Hanzon, Torkel Petersson, Tova Magnusson
Det som gör SAFE till en uppsättning i särklass, en enastående scenkonst-uppsättning, går inte att beskriva. För mig slår den allt jag sett av Ingmar Bergman med hästlängder. Den ångest som Bergmans medelklasskvinnor som aldrig känts angelägen skildras nu mycket mer nära, mer berörande och den går ner på djupet på ett sätt som Bergmans ångestfyllda kvinnor aldrig gjorde och det viktigaste: Richter sätter in människors ångest i ett politiskt samhälleligt sammanhang. Den gör ångesten på många sätt begriplig.
Det är inget vanligt drama där vi följer en bestämd handling, det är snarare ett resonemangs-drama där karaktärerna delvis är desamma men samtidigt byter karaktär och position och de möts i olika sammanhang.
