Andante
Av Lars Norén
Regi Lars Norén
Scenografi Lars Norén, Dick Sandin
Ljusdesign Egil B Hansen
Kostym Lars Norén, Åsa Jonsson
Peruk och mask Mimmi Lindell, Kjell Gustavsson
Urpremiär: 1 mars 2019, Lilla scenen
Speltid: 2 timmar och 50 minuter, med paus
Sex äldre människor är sammanfösta i ett rum, som kan vara ett äldreboende. De har inte själva valt att vara där tillsammans, åldern och de förändringar som åldrandet gjort med deras kroppar och själar har placerat dem där. Delvis realistiskt men också symboliskt och givetvis både ångestfyllt och mörkt – Andante är en av den svenska dramatikern Lars Norén nyskrivna draman om åldrande och minnet.
Var och en som någon gång varit på ett äldreboende kan känna igen karaktärerna och samtalen – men samtidigt är det ett utklipp och en tolkning av tillvaron av Lars Norén. Jag känner att denna klaustrofobiska tillvaro också kan ses som en bild för mänskligheten. Vi är alla fast i tid och rum, fast i åldrandet. Också tjugoåringar åldras varje dag.
Lars Norén har fokuserat på att framför allt lyfta fram sex äldre människor men där finns också två besökare i medelåldern, en dotter och en svärson, som också är fast i sin tillvaro, i kraven på att besöka sina åldrade anförvanter och i sin bitterhet på vad som varit och brustna förhoppningar om vad livet skulle kunna varit. Det är som att Lars Norén skildrat en slags Aniara-färd som vi alla färdas, liksom Harry Martinson i sitt epos om Aniara skildrar människan som är fast i sin färd genom rymden på jorden. På samma sätt upplever jag att de åldrade karaktärerna beter sig precis som människor som inte åldrats lika mycket ännu.
Lars Norén är i mina ögon en av de största svenska dramatikerna, ja en av världens främsta nutida. Hans draman talar till mig och berör mig, de handlar alltid om något jag kan relatera till, oavsett vilken av hans epokers verk jag upplever. Han har ju haft flera olika epoker från mer politiska samhällstillvända pjäser till metafysiska. Han laborerar ofta med teaterns form, som när han 2017 satte upp Stilla liv på Dramaten som framfördes helt utan repliker.
Andante bryter mot traditionell teaterform. Handlingen är inte uppbyggd som i de flesta pjäser med ett skeende som får en slags avgörande klimax mot slutet. Det finns ingen stor drivande huvudhandling utan en mängd små händelser som inte mynnar ut i någon gemensam sluthandling. Det är stämningarna som är dramats fokus. Lars Norén skildrar stämningar i Andante. I programmet till föreställningen säger han i en intervju som görs av Irena Kraus:
– För länge sedan tröttnade jag på pjäser med en handling. Jag bryr mig mer om stämningar nu och det är likadant när jag regisserar. Jag förbereder mig aldrig och vill inte veta vad som skall hända, utan försöker skapa en stämning där det uppstår.
Andante är den första pjäsen i ett nyskriven trilogi, men som ofta med Norén har uppsättningarna inte gjorts efter traditionell mall. Både den andra och den tredje pjäsen har redan satts upp. Den andra, Vintermusik, sattes upp i regi av Sofia Jupither på Stadsteatern i Stockholm 2017 och den tredje delen, Pussière (Stoft) i Paris 2018.
Lars Norén har satt sin tydliga prägel på föreställning. Han har skrivit manus, han regisserar och har haft del i både scenografi och kostym. Föreställningen är helgjuten, den är sparsmakad i scenografi och kostym och det talar både till känsla och förnuft. Det är både realistiskt men symboliskt. Skådespelarna är valda med omsorg och är alla så bra, så rätt i sina karaktärer. Vissa scener avslutas med koreografi där skådespelarna rör sig rituellt. Det är starkt och om jag fick önska skulle det förekomma lite oftare än då.
Föreställningen är nästan tre timmar med en paus, men tiden går väldigt snabbt. Det är både absurt, roligt, komiskt, allvarlig och realistiskt. Däremot kan jag känna att det här är Lars Noréns bild av åldrande och minnen. Den berör och sammanfaller med en del av vad jag upplever och upplevt men skiljer sig också från mina erfarenheter. För min del har jag också mött många som åldrats med visdom. Allt är inte mörker med åldrandet. Och det är väl också precis vad som är meningen med kultur och drama. Vi berör varandra men funderar och reflekterar själva vidare, vi håller med och vi håller int emed.
I rollerna:
Carl Magnus Dellow
Erik Ehn
Nina Fex
Marika Lindström
Per Mattsson
Sten Ljunggren
Monica Stenbeck
Statister: Camilla Rensgård / Siw-Marie Andersson / Nils Eklund
Barnstatister: Alexandra Sahlman / Ella Odenholm
Ett pressmeddelande berättar att Hamlet är det mest spelade Shakespearestycket på Dramaten och har satts upp minst tio gånger under teaterns 230-åriga historia. I mars 1819 gjorde Dramaten succé med Hamlet, teaterns första Shakespearepjäs, med Gustaf Fredrik Åbergsson i titelrollen. Så med årets uppsättning firar Dramaten tvåhundraårsjubileum.
Adam Lundgrens Hamlet har hamnat i en förfärlig situation. Hans pappa har dött och hans mamma har gift om sig redan efter två månader med den döde makens bror. Hamlet har svårt att smälta att hans mamma gift om sig så snabbt och ännu värre blir det när han tillsammans med två vänner möter sin fars vålnad på natten och vålnaden berättar att han mördats av sin bror. Den dödade kungens bror, Claudius, som alltså lyckats både med att få kungakronan och drottningen spelas så bra av Gerhard Hoberstorfer. Claudius är inte helt samvetslös, lite skaver hans brott i hans psyke. Men, frågar han sig, går det att få förlåtelse av Gud när man fortfarande njuter av frukterna av synden?
Den legendariske amerikanske dramatikern Tennessee Williams har i sitt drama låtit en ung man, Val, komma med en gitarr på ryggen till en liten amerikansk håla. Under ytan vibrerar det av rasism och kvinnoförtryck. Uppsättningen fungerar mycket bra, den är stark och snygg scenografi i Elverket som utnyttjar till att skapa djup i scenbilden.
Jag tror ingen kan se föreställningen utan att bli starkt påverkad. Den går in i magen på mig, den är skrämmande och gör mig ledsen och jag går och tänker på den efteråt, länge. Funderar. När dramat skrevs och sattes upp i USA var det i ett samhälle där rasism grodde i ett samhälle med en mångfald av kulturer som levde tillsammans, ofta under gnissel. Idag har tiden hunnit ifatt Sverige och befolkningen är inte lika homogent vit och därför kan tragedin säga oss saker också om vår tid. Men egentligen tycker jag denna uppsättning säger mer om människans eviga ensamhet även om främlingsfientligheten bubblar under ytan. Alla karaktärerna brottas på något sätt med sitt förflutna och ingen verkar ha nått någon känsla av att livet är värt att leva. Alla är olyckliga innerst inne hur mycket de än håller upp en yta av annat. Det kan nog också säga mycket om nutidsmänniskan där så många strävar efter att visa upp sin vackra lyckliga tillvaro i sociala medier allt medan allt fler egentligen mår psykiskt dålig. Det är en svart, mörk och dyster berättelse som inte ger mycket hopp. Men det är snyggt genomfört med duktiga skådespelare i varenda roll.
Medverkande:
Premiär-föreställningen fick stående ovationer. Föreställningen är färgstark med en fascinerande blandning av magi och realism. Snyggt regisserad av Lena Endre och med duktiga skådespelare. Föreställningen har flera styrkor: dess många nivåer av vad den berättar, dess drömlika koreografi, dräkterna som får mig att associera till både clowner och sjukvårdspersonal och de kommersiella klädföretagen försök att få oss att sluta med smala byxor. De sista en lustig reaktion från mig, förmodligen, men det visar på föreställningen stora styrka att tala på flera plan och ge oss en mängd associationer och tankar.
Handlingen startat 2015 i Berlin med en ung kvinna, Dana i fokus. Hon är självständig och har en mångårig universitetsexamen. Hon har raggat upp en snygg sexig man på krogen och de har haft en bra natt tillsammans. På morgon börjar de gräla och han kräver att få betala för deras natt tillsammans. Hon avböjer förnärmat och där börjar mardrömmen. Dana är övertygad om att varenda gång hon har chansen att få pengar är det den mannen som ligger bakom och hon flyr tillsammans med sin gravida syster.
En tanke med drömspelet är att visa att vem som helst kan hamna i den situationen att hon eller han måste fly från sitt land och vilket land som helst kan falla samman. Det känns ändå som en dålig jämförelse när den som flyr i det här fallet kanske flyr för att hon inte vill få 45 euro av en man som säger sig vara mäktig. De flesta som flyr gör det för att det är krig, inbördeskrig eller så fattigt att det näst intill omöjligt att försörja sig eller för att de måste fly från förföljelse på grund av sin religion, sin etnicitet eller sexuella läggning.
