indie

Ry Cooder är inblandad i ett av veckans mest hyllade nysläppta album: The Chieftains featuring Ry Cooder: ”San Patricio”. BBC:s kritiker var så entusiastisk att recensionen fick en oerhört positiv rubrik: A transatlantic musical campaign whose eccentric heart makes it hard to resist.

Som oftast när Ry Cooder är inblandad bygger musiken på en berättelsen. Den här gången jobbar han tillsammans med den irländska folkmusikgruppen The Chieftains. De r
berätta den sanna historien om San Patricios, en liten bataljon, bestående av irländare, som deserterade från den amerikanska armén under amerikansk-mexikanska kriget 1846 för att ansluta sig till fiendesidan. De ville inte skjuta katoliker och de ville inte kriga mot ett folk som var lika fattig som de själva.
Albumet finns på Spotify och är just oemotståndligt, i sin blandning av irländsk och mexikansk musik.

DN gav också högt betyg:
Chieftains har bjudit in en rad kända mexikanska artister för samarbete, och resultatet har både djup och variation. Ry Cooder själv hörs inte så mycket, men hela projektet håller den klass han eftersträvar.

Expressen och Dagens Nyheter har också recenserat och båda är rätt svala.

Mikael Wiehe: Ta det tillbaka!
Mikael Wiehe är tillbaka med ett dubbel-album, som till hälften består av livespelningar av några av hans mest kända politiska sånger och elva nyskrivna sånger. Allt vibrerar att Wiehes samhällsengagemang. Det är mycket politik och tyngden ligger i det politiska budskapet, vilket gör att musiken fått stå tillbaka.
Albumet är inte Wiehes bästa ur musikalisk synvinkel, men textmässigt är det är en slägga mot högerregeringens politik.
Svenska Dagbladet recenserar:

Här efterlyser man den politiska protestsångens återkomst och som ett illrött mejl trillar Mikael Wiehes passionerade svar ner i min inkorg. I teorin är detta djupt otidsenligt, djärvt och nödvändigt. Men det är också musikaliskt svårälskat, texterna säger vad som bör sägas, men retoriken och refrängernas ordval är från ett avlägset förr. Resultatet blir en dogmatisk angelägenhet för de redan övertygade (med den vackra doowop-balladen Strö min kärlek som rörande undantag).

Timo Räisänen: ”The anatomy of Timo ­Räisänen”
Timo har blivit folkkär. Han är med i ”Så ska det låta” och har varit med i ”Körslaget”. Det är inte konstigt att hans pigga utstrålning gör att de flesta faller för hans charm. Det gjorde jag redan när jag för flera år sedan såg honom live på Emmabodafestivalen.
Det kanske inte är enbart positivt att bli folkkär. Nya albumet får ett medelbetyg av DN:s recensent som gnäller över hans utveckling men samtidigt uppskattar ett par av spåren:

Men den här skivan är ett steg tillbaka, och ett fall framåt. Han tar det ganska mycket lugnare, första låten är till och med en stilla pianoballad, och lutar sig mot sina starka poplåtar med ännu bättre refränger. Här och var kan skönjas ett visst släktskap med Loney Dear, framför allt i de självklara sommarfestivalhittarna ”Numbers” och ”Outcast”.

Jag har inte hunnit lyssna på den, men har precis hittat den i Spotify. Det låter absolut intressant att han också går några lugna ballader.

Recension också i Svenska Dagbladet och i Göteborgsposten.

The Chieftains featuring Ry Cooder: ”San Patricio”

MIKAEL WIEHE ”Hej då trevligt att träffas” (från ”Ta det tillbaka”)

Timo Räisänen ”Numbers”

Läs även andra bloggares åsikter om skivnytt, recensioner, indie, musik, Ry Cooder, Timo Räisänen, Mikael Wiehe