Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmkritik

Filmrecension: Biru Unjárga – hjärtevärmande, komisk filmpärla

by

Biru Unjárga
Betyg 4
Svensk biopremiär 7 februari 2025 och smygpremiärer på samiska nationaldagen 6 februari
Regi Egil Pedersen

Den bästa och mysigaste coming-to-age-film jag sett på länge. Huvudpersonen är 15-åriga Elvira och även om en filmens främsta målgrupp torde vara barn från tioårs-åldern och tonåringar så är det en film vuxna har lika stor glädje av. Den är varm och rolig och det går att känna igen sig i många karaktärer, på olika sätt. En mänsklig film. Jag satt som klistrad framför filmen.

Elvira bor i Unjárga, en liten samisk ny i Norge. Naturen är vacker där med stora vidder. Men för Elvira känns platsen instängd. Hon bor med sin mamma som nyligen kommit ut som lesbisk. Mammans flickvän Rita håller på att flytta in hos dem. Elvira har inga problem med att mamman är lesbisk fast att flickvännen ska bo hos dem är hon inte så förtjust i.

Elvira vet inte vem hennes pappa är. Hennes mamma säger att Elvira blev till genom en konstgjord befruktning på en infertilitets-klinik i Köpenhamn, i Danmark. Elvira ser det som något mycket positivt. Det betyder att hon inte är hundra procent samisk utan hälften dansk. Det ger henne hopp om att en dags kunna ge sig iväg från byn och flytta till Danmark. Elvira är inte alls förtjust i det samiska. Hon tycker det samiska livet är instängt och gammaldags.

I sina tankar och drömmar umgås Elvira med sin danska pappa. Hon har bestämt sig för att skådespelaren Nikolaj Coster-Waldau som slog igenom internationellt i rollen som Jaime Lannister i Game of Thrones. Vi får se scener där hon möter och pratar med sin pappa Nikolaj Coster-Waldau, i sin fantasi. Egentligen förstår hon ju att han inte är hennes pappa men det henne hopp och glädje att låtsas för sig själv.

Sarah Olaussen Eira som spelar Elvira är en pärla. Hon är enastående bra i rollen och jag tror vi kommer att få se henne framöver i fler filmer och tv-serier. Hon är en stor talang. Ett annat plus i filmen är förstås Nikolaj Coster-Waldau som gör en rolig roll som hennes fantastiskt perfekta dröm-pappa.

Men verkligheten bankar på ibland och gör att drömmar kan krackelera. En dag, strax före Elviras födelsedag, dyker en samisk man upp. Han smäller upp ett tält 150 meter från deras hus och påstår att han är hennes pappa. Inte nog med att Elvira vill ha kvar sin fantasi-pappa så betyder ju den tältande pappan att Elvira inte är hälften dansk.

Ovanpå trasslet hemma har Elvira det krångligt i skolan. En av skolkamraterna, Margrethe, har vunnit skolans gunst och är en favorit. Margrethe är influencer med många följare och hon lägger sig i Elviras situation på ett utnyttjande och påträngande sätt. Det blir bara för mycket för Elvira där allt hon gör ska lyftas upp och förvridas i Margrethes videoklipp.

Filmen går upp på biografer i februari, den månad då skolor runt om i landet har februarilov. Ett tips inför lovet är: se denna film för sin varma berättelse som är både komisk och hjärteknipande med vackra naturvyer och en berättelse där vi kan känna igen mycket av det mänskliga.

Filmrecension: Maria – mycket, mycket bra

by

Maria
Betyg 5
Svensk biopremiär 31 januari 2025
Regi Pablo Larrain
Rollerna : Angelina Jolie som Maria Callas, Pierfrancesco Favio som butlern Ferruccio, Alba Rohrwacher som hushållerskan Bruna och Haluk Bilginer som skeppsredaren Aristotele Onassis

Filmen handlar om Maria Callas sista tid i livet vid mitten av 1970-talet. Hon var under 1950–1960-talen världen kanske främsta operasångare (sopran). Maria föddes i New York av grekiska föräldrar 1923. När hon var 15 år flyttade hon tillsammans med sin mor och sin syster till Aten. Där debuterade hon redan som artonåring i Puccinis opera Tosca. År 1950 uppträdde hon för första gången på La Scala i Milano. Hennes karriär tog fart och under 1950-talet framträdde hon på flera av världens stora scener exempelvis Metropolitan i New York. Under det tidiga 1960-talet lämnade hon dock operascenen men fortsatte sporadiskt att hålla konserter. Men efter några år återkom hon till operascenen och gjorde en lysande comeback på Metropolitan år 1965 i Tosca. Applåderna ville aldrig sluta. Trots det blev hennes framträdande på scenen alltmer sällsynta under 1960- och 1970-talen. Den allra sista konserten höll hon 1974.

Filmens beskrivning av hennes sista tid i livet vävs samman med återblickar på tidigare episoder i hennes liv. De lyckliga och olyckliga återblickarna ger en bild av hennes komplicerade liv både som privatpersonen Maria och som divornas diva, La Callas. När Divan säger följ mig, följer man helt enkelt enligt La Callas. När hon ber om ursäkt för att hon är sen säger den ackompanjerande pianisten, du är aldrig sen det är de andra som är tidiga.
Jag har inget liv utanför operan säger hon. Hela hennes komplicerade liv framstår som en opera, med alla operans dramer och känslosvängningar. Genom hela karriären kämpar hon med sin historia, sin hälsa, sin självbild men också med musiken. Musiken sveper in mig i ren tortyr säger hon. Ingen fattar vilken plåga det är att pressa fram sången ur magen och ut genom munnen.

Återblickarna handlar om tonårens trauman där mamman tvingade henne att mot betalning sjunga för tyska soldater, kanske tvingades hon också till andra tjänster. Återblickarna handlar också om relationen och kärleken till den grekiske skeppsredaren Aristoteles Onassis. Det började lyckligt men slutade olyckligt eftersom han inte ville gifta sig med henne. Han gifte sig i stället med Jacqueline Kennedy, den mördade presidenten John Kennedys änka.

Under den sista tiden i Paris var Maria beroende av sin hushållerska Bruna och sin butler Ferrucio. De försöker få henne att ta sina hälsoproblem på allvar och försöker förmå henne att äta ordentligt. Samtidigt kämpar Maria med att försöka hitta tillbaka till sin röst, den röst som hennes sköra kropp har förlorat. Efter några försök säger pianisten, nu sjunger du som Maria men om det skall bli något måste du åter börja sjunga som La Callas. Men för Maria handlar inte kampen om att få tillbaka rösten om att kunna uppträda igen. Kampen var enbart för hennes egen skull. Mamman hade tvingat henne att sjunga och Onassis hade hindrat henne från att sjunga. Nu var det äntligen hon själv som skulle bestämma. Kampen för rösten handlar alltså om människan Maria och inte om Divan La Callas. Den sista tidens sista dag orkade hennes sköra kropp inte längre, hon dog 1977.

Filmen är mycket, mycket bra. Musiken, känslighet, Marias liv, La Callas liv, de historiska återblickarna och relationerna mellan människorna. Till det bästa i filmen hör den på en gång varma och samtidigt svala relationen mellan Maria, Bruna och Ferrucio. Hushållerskan och Butlern finns alltid där vad som än sker.

Vilka skådespelarprestationer. Både Angelina Jolie i huvudrollen som Maria och Alba Rohrwacher i birollen som Bruna är helt lysande. Detsamma gäller Pierfrancesco Favio i rollen som Ferruccio. Jag ger den betyg 6 av 5.

Filmrecension: Paddington i Peru – ett välbeprövat koncept nyttjas till fullo

by

Paddington i Peru
Betyg 3
Svensk biopremiär 17 januari 2025
Regi Dougal Wilson

Paddington har sedan första filmen 2014 varit en unik framgångssaga som lyckats bibehålla sitt brittiska DNA genom att ständigt luta sig mot brittiska klyschor och troper. Detta har skänkt serien en unik identitet som går hand i hand med de gemytliga sagorna som är filmernas berättelse. Utöver detta har filmerna också begåvats med några av de bästa skådespelarna som går att hitta med namn som Ben Whishaw, Hugh Bonneville, Sally Hawkins och Jim Broadbent.

Men som alltid med en framgångsrik filmserie är det svårt att hitta nya vägar då uppföljarna börjar nå alltför höga siffror. Paddingtons tredje äventyr, som tar honom till hemlandet Peru, börjar visa tecken på visst slitage och tristess, men formulan är fortfarande så pass potent att det är svårt att vara alltför upprörd.

För det är fortfarande ett recept som omfamnar och värmer i vintermörkret. Nog för att mycket känns igen, med – numera, klassiskt Paddington-fummel där den lilla björnen inte får ihop vardagsbestyren, eller mer extraordinära kaos-sekvenser. Det må ha setts förut men är – likt mycket annat av god kvalitet, svårt att ifrågasätta. Framförallt då Paddington fortsätter att erbjuda skådespelare i världsklass, denna gång har Olivia Colman och Antonio Banderas anslutit och bidrar med fantastiskt livligt, självmedvetet, överdrivet och mycket förnöjsamt agerande. Hugh Bonneville är fortfarande lika genial som den bortkomne och inte alltför självsäkra Mr. Brown. Traditionernas makt är som alltid stark då ett välbeprövat koncept nyttjas till fullo. De många missförstånden och den snustorra brittiska humorn är lika underhållande som den är klassisk.

Visuellt behåller filmen också en teatral men taktil estetik som får flera av filmens många mekaniska uppfinningar att framstå trovärdiga men också fantastiska, en kvalité som blivit alltmer sällsynt i familjefilmer som numera gärna nyttjar digitalteknik kontra fysisk rekvisita och kulisser.

Dougal Wilson som tar över rollen som regissör efter Paul King vill dock försöka expandera vidderna, detta genom besöket till Peru. En tur som tyvärr leder in Paddington på ett spår som gör om filmen till en mer identitetslös äventyrsfilm med inslag som hade gjort sig bättre i den senaste Indiana Jones-filmen. Det är också i de täta skogarna som filmen tappar spänst och många gånger irrar bort sig i menlösa drömsekvenser, stökiga jakter och rena action-moment som snabbt gör sig ovälkomna.

Det är sannerligen inte lika uppfriskande och energiskt som för tio år sedan då den peruanska björnen gjorde sin stora biodebut, men tillräckligt många kvalitéer återstår för att motivera ett biobesök.

Filmrecension: Hacking Hate – djupt engagerande, relevant och upprörande dokumentering

by

Hacking Hate
Betyg 4
Svensk biopremiär 17 januari 2025
Regi Simon Klose

I en tid då journalistiken alltmer förvrängs till att försöka normalisera det onormala och mer än gärna är villig att sälja sin integritet och trovärdighet för tillgång till ytliga scoop, är det arbete som presenteras i Hacking Hate ett mikroskopiskt hopp om journalistikens makt att belysa samhällets mest akuta situationer.

Hacking Hate anländer i en tid av närmast dystopiskt mörker, flera europeiska regeringar kollapsar och högerextrema regeringsalternativ står redo att ta över. I USA inleds snart Donald Trumps nya mandatperiod som president, detta medan amerikansk media tävlar om att knäböja för en regim som utlovat massdeportering och att utkräva hämnd mot politiska motståndare. Den grävande journalisten My Vingren må vara – som filmens affisch uttrycker det, huvudperson, men filmens sanna fokus är det subjekt som Vingren önskar belysa och exponera för världen. Genom sitt samarbete med tidningen EXPO får vi följa Vingrens arbete då hon wallraffar digitalt genom flera oerhört genomarbetade falska konton med högerextrema sympatier.

Granskningen blir en kolsvart djupdykning i det värsta mänskligheten har att erbjuda, där rasism, hat och förakt bara är början. Ämnet kunde inte vara mer relevant och regissören Simon Klose lyckas genom obehaglig musik och ett nedtonat foto skapa en dokumentär som i mångt och mycket påminner om en thriller. De olika avslöjandena kring personerna bakom hatiska nätverk visar sig vara kolsvarta kaninhål med global täckning. Filmen presenterar lugnt och sansat alla pusselbitar och Vingrens pusslande och gedigna arbete är både intressant och lätt att följa. Förutom det oerhörda omfång Vingrens undersökning demonstrerar vill filmen också gå längre än att bara se till de individer som sprider hat på nätet. Snart inleds en betydligt mer komplex diskussion kring rollen som jätteföretag som Facebook och Google har i att distribuera och sprida desinformation. För den som följt debatten kring extremism på nätet är avslöjandena inte banbrytande, men sättet de presenteras på här är oväntat effektivt, framförallt då vi får ser hur den nätbaserade extremismen manifesterar sig i groteska bilder och ord som snart blir till aktiv handling i och med massakrer i Buffalo eller Christchurch. Kloses relativt kyliga och sakliga sätt att presentera allt lämnar inte heller något utrymme för oseriösa motargument. Detta är en ypperlig presentation av internets radikalisering och hur den drabbar alla på den socioekonomiska stegen, ensam tonåring såväl som världens rikaste man.

Filmens bredd är massiv och viljan att presentera allt som en intensiv thriller innebär dock problem vad gäller att verkligen göra djupdykningar. Diskussionen kring IT-bolag och deras aktiva roll i att sprida och förenkla radikaliseringen hade gärna fått vara än mer närvarande. Andra sektioner, som att presentera Vingren som person, blir inte heller fullt så lyckade och insiktsfulla som man kunde ha önskat. Förutom ett par hastiga bilder från ungdomsåren och ett par lika kvicka uttalanden kring hennes värderingar förblir Vingren bara en aktör som vi aldrig kommer riktigt nära. Filmen slutar också alltför hastigt och hela avslutningen känns onödigt forcerad.

Dessa missar till trots är Hacking Tate en djupt engagerande, relevant och upprörande dokumentering av en värld som ingen vill veta av men som alla måste öppna ögonen för om demokrati, jämställdhet och anständighet mot våra medmänniskor skall ha en chans att överleva.

Filmrecension: Garbo: Where did you go? – en gedigen dokumentär som ger en inblick i ett fascinerande liv

by

Garbo: Where did you go?
Betyg 4
Svensk biopremiär 17 januari 2025
Regi Lorna Tucker

En fascinerande djupdykning i Greta Garbos liv. Hon föddes under enkla omständigheter i Stockholm och blev en av världens mest hyllade filmskådespelerskor – men drog sig tillbaka när hon stod på toppen av sin karriär. Varför? Jag är inte säker på att vi får något svar i dokumentären, jag är inte ens säker på att någon kan hitta svaret. Det finns inga enkla svar till vad människor gör. Men denna dokumentär bjuder in oss på en fascinerande resa genom delar av hennes liv.

Greta Garbo, född som Greta Gustafsson, var en av världens allra mest kända och hyllade filmskådespelare när hon på toppen av sin karriär drog sig undan. Hon slutade som skådespelare, hon drog sig undan från uppmärksamhet och försökte leva i skymundan. Det gick inte så bra att bli en anonym person, fotografer och journalister och allmänheten fortsätta att jaga henne. Varför drog hon sig undan?

Går det egentligen att få något svar på vad som drev henne till att ta sina beslut? I denna dokumentär berättar barn och barnbarn till vänner till henne. Men kan någon egentligen veta? Mycket material i filmen är fängslande och gripande, som brev hon skrev till bästa vännen Mimi Pollack när Greta Garbo som ung följde med filmregissören Mauritz Stiller till Hollywood för att göra karriär. Greta Garbo skrev brev där hon berättade hur hon längtade hem till Sverige.

Dokumentären har många berättelser om hennes ungdom och många foton och små filmklipp, bland annat från den första reklamfilmen hon deltog i för varuhuset PUB då hon bara var 15 år. Hon började arbeta på PUB som försäljare någon vecka innan hon fyllde 15 år.

Det är mycket som berättas i filmen som helt fångade min uppmärksamhet. Dokumentärens unika arkivmaterial är enastående. Men det finns delar av filmen som jag tycker inte hade behövts, som snarare sänker filmen något: bland annat flera scener med en ung vacker skådespelare med blond peruk som utstrålar hur konstgjord den är agerar som en form av nyhetsuppläsare eller undersökande journalist – det känns lite överflödigt och hade inte behövts. En annan överdrivet tydlig bild är kvinnan bakom en mask som ger känslan av att Edvard Munchs tavla skriet blandats med ansikten från en åldrad Garbo. Det är alltför övertydligt. Vi tittare torde vara uppmärksamma nog att förstå att Greta Garbo, liksom varenda människa, alltid mer eller mindre bär en mask och inte visade vem hon är eller var.

Jag hoppas och tror att denna dokumentär ska locka både ung och gammal, både den som har stort intresse för Greta Garbo och den som inte vet som mycket om henne. Hennes liv och hennes öde har mycket att säga och ger mycket att fundera på, inte minst i dagens värld där många unga kan få en stor publik snabbt genom sociala medier.

Jag tycker inte att vi fick något svar på varför hon drog sig undan. Men det tror jag ingen kan ge ett helt sant svar på och det är är nog inte regissörens ambition. Vad döljer sig inom människor? Dokumentären ger en djup inblick i hennes uppväxt och det är många foton och filmklipp både från henne som barn och tonåring och sedan i Hollywood som jag inte sett tidigare i andra sammanhang där hon porträtterats. Det är en gedigen dokumentär som ger en inblick i ett fascinerande liv. Samtidigt berättar filmen om hur pressande det kan vara att bli världskänd. Det är också en skrämmande berättelse om hur filmindustrin utnyttjar förmågor som den unga Greta Garbo.