Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmkritik

Filmrecension: Hacking Hate – djupt engagerande, relevant och upprörande dokumentering

by

Hacking Hate
Betyg 4
Svensk biopremiär 17 januari 2025
Regi Simon Klose

I en tid då journalistiken alltmer förvrängs till att försöka normalisera det onormala och mer än gärna är villig att sälja sin integritet och trovärdighet för tillgång till ytliga scoop, är det arbete som presenteras i Hacking Hate ett mikroskopiskt hopp om journalistikens makt att belysa samhällets mest akuta situationer.

Hacking Hate anländer i en tid av närmast dystopiskt mörker, flera europeiska regeringar kollapsar och högerextrema regeringsalternativ står redo att ta över. I USA inleds snart Donald Trumps nya mandatperiod som president, detta medan amerikansk media tävlar om att knäböja för en regim som utlovat massdeportering och att utkräva hämnd mot politiska motståndare. Den grävande journalisten My Vingren må vara – som filmens affisch uttrycker det, huvudperson, men filmens sanna fokus är det subjekt som Vingren önskar belysa och exponera för världen. Genom sitt samarbete med tidningen EXPO får vi följa Vingrens arbete då hon wallraffar digitalt genom flera oerhört genomarbetade falska konton med högerextrema sympatier.

Granskningen blir en kolsvart djupdykning i det värsta mänskligheten har att erbjuda, där rasism, hat och förakt bara är början. Ämnet kunde inte vara mer relevant och regissören Simon Klose lyckas genom obehaglig musik och ett nedtonat foto skapa en dokumentär som i mångt och mycket påminner om en thriller. De olika avslöjandena kring personerna bakom hatiska nätverk visar sig vara kolsvarta kaninhål med global täckning. Filmen presenterar lugnt och sansat alla pusselbitar och Vingrens pusslande och gedigna arbete är både intressant och lätt att följa. Förutom det oerhörda omfång Vingrens undersökning demonstrerar vill filmen också gå längre än att bara se till de individer som sprider hat på nätet. Snart inleds en betydligt mer komplex diskussion kring rollen som jätteföretag som Facebook och Google har i att distribuera och sprida desinformation. För den som följt debatten kring extremism på nätet är avslöjandena inte banbrytande, men sättet de presenteras på här är oväntat effektivt, framförallt då vi får ser hur den nätbaserade extremismen manifesterar sig i groteska bilder och ord som snart blir till aktiv handling i och med massakrer i Buffalo eller Christchurch. Kloses relativt kyliga och sakliga sätt att presentera allt lämnar inte heller något utrymme för oseriösa motargument. Detta är en ypperlig presentation av internets radikalisering och hur den drabbar alla på den socioekonomiska stegen, ensam tonåring såväl som världens rikaste man.

Filmens bredd är massiv och viljan att presentera allt som en intensiv thriller innebär dock problem vad gäller att verkligen göra djupdykningar. Diskussionen kring IT-bolag och deras aktiva roll i att sprida och förenkla radikaliseringen hade gärna fått vara än mer närvarande. Andra sektioner, som att presentera Vingren som person, blir inte heller fullt så lyckade och insiktsfulla som man kunde ha önskat. Förutom ett par hastiga bilder från ungdomsåren och ett par lika kvicka uttalanden kring hennes värderingar förblir Vingren bara en aktör som vi aldrig kommer riktigt nära. Filmen slutar också alltför hastigt och hela avslutningen känns onödigt forcerad.

Dessa missar till trots är Hacking Tate en djupt engagerande, relevant och upprörande dokumentering av en värld som ingen vill veta av men som alla måste öppna ögonen för om demokrati, jämställdhet och anständighet mot våra medmänniskor skall ha en chans att överleva.

Filmrecension: Garbo: Where did you go? – en gedigen dokumentär som ger en inblick i ett fascinerande liv

by

Garbo: Where did you go?
Betyg 4
Svensk biopremiär 17 januari 2025
Regi Lorna Tucker

En fascinerande djupdykning i Greta Garbos liv. Hon föddes under enkla omständigheter i Stockholm och blev en av världens mest hyllade filmskådespelerskor – men drog sig tillbaka när hon stod på toppen av sin karriär. Varför? Jag är inte säker på att vi får något svar i dokumentären, jag är inte ens säker på att någon kan hitta svaret. Det finns inga enkla svar till vad människor gör. Men denna dokumentär bjuder in oss på en fascinerande resa genom delar av hennes liv.

Greta Garbo, född som Greta Gustafsson, var en av världens allra mest kända och hyllade filmskådespelare när hon på toppen av sin karriär drog sig undan. Hon slutade som skådespelare, hon drog sig undan från uppmärksamhet och försökte leva i skymundan. Det gick inte så bra att bli en anonym person, fotografer och journalister och allmänheten fortsätta att jaga henne. Varför drog hon sig undan?

Går det egentligen att få något svar på vad som drev henne till att ta sina beslut? I denna dokumentär berättar barn och barnbarn till vänner till henne. Men kan någon egentligen veta? Mycket material i filmen är fängslande och gripande, som brev hon skrev till bästa vännen Mimi Pollack när Greta Garbo som ung följde med filmregissören Mauritz Stiller till Hollywood för att göra karriär. Greta Garbo skrev brev där hon berättade hur hon längtade hem till Sverige.

Dokumentären har många berättelser om hennes ungdom och många foton och små filmklipp, bland annat från den första reklamfilmen hon deltog i för varuhuset PUB då hon bara var 15 år. Hon började arbeta på PUB som försäljare någon vecka innan hon fyllde 15 år.

Det är mycket som berättas i filmen som helt fångade min uppmärksamhet. Dokumentärens unika arkivmaterial är enastående. Men det finns delar av filmen som jag tycker inte hade behövts, som snarare sänker filmen något: bland annat flera scener med en ung vacker skådespelare med blond peruk som utstrålar hur konstgjord den är agerar som en form av nyhetsuppläsare eller undersökande journalist – det känns lite överflödigt och hade inte behövts. En annan överdrivet tydlig bild är kvinnan bakom en mask som ger känslan av att Edvard Munchs tavla skriet blandats med ansikten från en åldrad Garbo. Det är alltför övertydligt. Vi tittare torde vara uppmärksamma nog att förstå att Greta Garbo, liksom varenda människa, alltid mer eller mindre bär en mask och inte visade vem hon är eller var.

Jag hoppas och tror att denna dokumentär ska locka både ung och gammal, både den som har stort intresse för Greta Garbo och den som inte vet som mycket om henne. Hennes liv och hennes öde har mycket att säga och ger mycket att fundera på, inte minst i dagens värld där många unga kan få en stor publik snabbt genom sociala medier.

Jag tycker inte att vi fick något svar på varför hon drog sig undan. Men det tror jag ingen kan ge ett helt sant svar på och det är är nog inte regissörens ambition. Vad döljer sig inom människor? Dokumentären ger en djup inblick i hennes uppväxt och det är många foton och filmklipp både från henne som barn och tonåring och sedan i Hollywood som jag inte sett tidigare i andra sammanhang där hon porträtterats. Det är en gedigen dokumentär som ger en inblick i ett fascinerande liv. Samtidigt berättar filmen om hur pressande det kan vara att bli världskänd. Det är också en skrämmande berättelse om hur filmindustrin utnyttjar förmågor som den unga Greta Garbo.

Filmrecension: En oslipad diamant – en smart genomförd skildring av kampen för att bli rik på sitt utseende

by

En Oslipad Diamant
Betyg 3
Svensk biopremiär 10 januari 2025
Regi och manus Agathe Riedinger

Skönhet är det viktigaste. Det är 19-åriga Liane helt övertygad om. Hennes mantra för livet lydar: ”Den som är vacker har makt. Makt ger pengar.” Hennes liv och syfte och mål med livet är domineras av drömmen om det perfekta utseendet där smink, kläder och modifiering av den egna kroppen har blivit meningen med livet.

Liane bor i landsortshåla i södra Frankrike och hon lever under fattiga förhållande. Hon bor med sin mamma och sin lillasyster och de kan kategoriseras som ”white trash”. Mamman är arbetslös och har inte betalat hyran på fyra månader så de kommer att bli utslängda och bostadslösa vilken dag som helst. Hela Lianes liv har varit utsatt och fattigt. Ett par år har hon till och med varit bortlämnad hos en fosterfamilj för att hennes mamma inte kunnat försörja henne. Men kan ändå hålla sig med dyrt smink och dyra hudvårdskrämer och glittrande högklackade skor och kortkortkorta kjolar. Hon stjäl nämligen. Liane är ganska duktig på att stjäla. På något sätt har hon till och med lyckats skaffa pengar för plastikoperationer. Hennes bröst är opererade för att vara större och att läpparna får fillers syns lång väg.

Det viktigaste för Liane är att få så många följare som möjligt på sociala medier. Hon har 10.000 följare så hon är inte riktigt den influencer hon vill vara. Men så kommer ett telefonsamtal. Liane har kanske fått en väg bort från småstadstillvaron och kanske kan hon bli berömd och rik. Hon har kallats till en första intervju för att få provspela för dokusåpan ”Miracle Island”. Om hon blir utvald kommer hon att få många fler följare på sina sociala medier och hon kan bli välbärgad och få den framgång hon drömmer om.

För mig är det obehagligt att se en människa som så totalt hyllar tanken och idéen att utseendet är det viktigaste, ja till och med det enda viktiga. Det är obehagligt att se hur människor inte kan acceptera sig själva utan måste operera sin kropp efter skönhetsideal från sociala medier. Att det som ger människor deras värde är märkeskläder och ett sexigt, snyggt utseende.

Det är skickligt berättat och vi får en osminkad socialrealistisk skildring av en tonårsverklighet. Det är bra gjort men jag är kluven. Liane lurar sig själv och har mycket ilska och ångest i sitt undermedvetna som bubblar och pressar på. Det finns inte mycket som är äkta på henne. Bröst och läppar har förstorade genom inplantat och hon går klädd för att på alla sätt stryka under att hon är sexig med shorts eller kjol som är så kort att hon nästan inte döljer något. Men samtidigt är hon inte alls intresserad av att ha sex, så hon är rätt stark ändå.

När beskedet från dokusåpan dröjer och Liane redan har spridit det överallt att hon varit på intervju är hon på bristningsgränsen att explodera.

Handlingen följs av dramatisk musik med stränginstrument. Många scener är filmade på ett medvetet skakigt sätt och med bildsnitt som om det vore filmade med mobiltelefon vilket förstärker intrycket av en amatörmässig tonårig som vill vara influencer men inte har råd med proffsig utrustning. En oslipad diamant är filmmässigt annorlunda, intressant och ger mycket att prata om och fundera kring. Utseendefixering, vad som är värt mest i livet, vad som uppmärksammas, influensers och traditionella mediers samverkar och beroende av varandra.

Vill inte berätta slutet för det förstör nog något av upplevelsen för den som ser filmen. Men slutet finns det mycket att diskutera kring. Att jag inte ger den högre betyg än 3 beror på att den samtidigt gör mig ledsen och deprimerad över att ett liv så totalt inriktat på ytliga värderingar härskar runt om i världen.

Det är en väldigt smart och konsekvent utförd filmberättelse och den utmanar fördomar. Det finns många filmer där unga män tränar stenhårt för att bli vinnare i boxning eller löpning eller någon annan sportslig kraftmätning. Det finns filmer om små pojkar som älskar att dansa och som inte ger sig trots omgivningens motstånd. Nu är det en ung tonårskvinna som envist hänger fast vid sin dröm: att bli berömd och rik för sin skönhet. Och för att vara snygg och vacker formar hon sin kropp efter de ideal som uppenbarligen styr världens skönhetsideal.

I Cannes 2024 visades EN OSLIPAD DIAMANT som del av festivalens huvudsektion och tävlade om en guldpalm. Under Stockholms filmfestival fick huvudrollsinnehavaren Malou Khébizi pris som bästa kvinnliga skådespelare.

Filmrecension: Wallace & Gromit – Hämden har vingar – äntligen en ny långfilm om detta underbara par

by

Wallace & Gromit – Hämden har vingar
Betyg 4
Global premiär på Netflix 3 januari 2025
Regi Nick Park and Merlin Crossingham
Originaltitel: Wallace & Gromit: Vengeance Most Fowl

Underbara Wallace och Gromit är tillbaka. Det var ett par år sedan en långfilm med Wallace och Gromit kom, Varkaninens förbannelse som gick upp på bio 20025.

Den här gången för lergubben och den ständige uppfinnaren Wallace och hans kloka hund Gromit möta utmaningen av AI. Är AI, artificiell intelligens som byggs in i robotar, hjälpredor som gör livet lättare eller kan de bli våra fiender när en ondsint programmering tar över?

En riktig familjefilm, precis som en sådan ska vara: underhållande, spännande, engagerande för barnen och samtidigt ger den en del att tänka på för den vuxne. Denna nya långfilm med Wallace och Gromit är helt underbar: äventyrlig, komisk, varm, välgjord, rafflande.

Wallace bor, tillsammans med sin hund Gromit, på 62 West Wallaby Street som ligger i en del av Wigan i Lancashire. Att Wallace tycker om att uppfinna, det vet alla som sett någon av kortfilmerna eller långfilmen. Han har uppfunnit en metod åt sig själv som tar honom ur sängen på morgon, placerar honom i ett skönt bad och sedan för honom vidare till frukostbordet där brödskivorna serveras nyrustade med marmelad. Allt sköts genom att Gromit får trycka på en knapp eller två.

Gromit däremot är lite trött på all teknik och söker sig gärna ut i trädgården för att få en fridfull stund där han kan sitta ned och njuta av grönskan och i lugn och klippa gräs eller ansa en häck eller bara njuta av blommorna. Wallace förstår inte att för Gromit är det helt underbart att få sitta där och göra saker i den takt han själv vill. Gromit har inget behov av att åstadkomma något stort arbete i trädgården. Det förstår Wallace inte alls utan skapar en tomte-robot åt Gromit. Roboten Norbot ser ut som en liten tomte och sätter igång och klipper häck och gräsmatta och jobbar i full fart i trädgården. Stackars Gromit förlorar sin enda lugna vrå.

Samtidigt sitter stortjuven Fjädern, Feathers McGraw, inlåst i fängelse på livstid för stöld en av blå jättediamant. Feathers McGraw är minst lika smart och påhittig som Wallace och i fängelser smider han planer för att försöka fly.

På polisstationen i Wigan i Lancashire planerar polischefen Mackintosh sin pension. Han är stolt över att tillsammans med Wallace kunnat gripa tjuven Feathers McGraw som stal en blå diamanten. Diamanten har polischefen tryggt inlåst i en liten skattkista, berättar han för den unga nya polisen, PC Mukherjee som verkar vara smartare än polischefen och smart nog att inte visa honom det. Ett sista uppdrag ska polischefen utföra innan han äntligen ska njuta av sin pension. Den blå diamanten ska visas på en utställning och han, polischefen, ska föra den dit och visa upp den.

Att allt inte blir som polischefen eller Wallace tänkt sig, det är inte svårt att lista ut. Och frågan är hur smart det är att använda sig av AI-robotar. Ja det blir både spännande och roligt och tankeväckande, precis som en bra familjefilm ska vara.

Filmerna om Wallace & Gromit har nått ut stort och fått en hel del priser. Den första kortfilmen, A Grand Day Out , nominerades till Oscar för bästa animerade kortfilm 1991. Kortfilmerna The Wrong Trousers och A Close Shave följde. Fullängdsfilmen The Curse of the Were-Rabbit släpptes 2005. De tre sistnämnda fick varsin Oscar.

Wikipedia berättar om tekniken Wallace & Gromit-filmerna är skapade med:
Wallace & Gromit – filmerna är inspelade med stop motion-animationsteknik. Efter detaljerad storyboarding, uppsättning och modellering av plasticine , spelas filmerna in en bildruta i taget och flyttar karaktärernas modeller något för att ge intrycket av rörelse i den slutliga filmen. Som är vanligt med andra animationstekniker, kan stop motion-animeringen i Wallace & Gromit duplicera bildrutor om det är lite rörelse, och i actionscener används ibland flera exponeringar per bildruta för att producera en falsk rörelseoskärpa . Eftersom en sekund film utgör 24 separata bildrutor, tar även en kort halvtimmesfilm som A Close Shave mycket tid att animera. Allmänna citat om animeringshastigheten för en Wallace & Gromit -film visar att inspelningshastigheten vanligtvis ligger på cirka 30 bilder per dag per animatör.

Filmrecension: Mufasa: Lejonkungen

by

Mufasa: Lejonkungen
Betyg 3
Svensk biopremiär 18 december 2024
Regi Barry Jenkins

Det har höjts en hel del ögonbryn över att Barry Jenkins, regissören bakom den eminenta Moonlight och If Beale Street Could Talk nu ger sig in i ett samarbete med Disney. Frågetecknen var än fler då det gällde en prequel-film till Jon Favreaus fotorealistiska nyversion av Lejonkungen från 2019, en film – som av många, anses representera det sämsta av den moderna filmindustrin, i och med att projektet som inte gjorde något att för differentiera sig från den animerade superklassikern från 1994.

Jenkins har rakryggat försvarat beslutet och menat att detta är en originell film som inte alls är del av något själlöst maskineri. Mufasa är måhända inte lika omvälvande eller emotionellt perfekt som Jenkins Moonlight men är en avsevärt mer vågad film än sin föregångare, även om den är långtifrån fläckfri. Oavsett vem som hade regisserat projektet går det inte att undkomma den jättelika skugga som vilar över allt som associeras med Lejonkungen. Det är en film som är kopplad otaliga barndomsminnen och som skakat om, framkallat skratt och som bosatt sig permanent i hjärtan jorden runt. Och inte ens en så finkänslig och självsäker regissör som Jenkins kan helt kringgå att framstå marginaliserad då han försöker placera sin film bredvid detta jättelika monument. Introduktionen som kärleksfullt vill iscensätta den episka öppningen med den afrikanska solnedgången känns mest trevande och skygg.

Jenkins vill också rama in sin berättelse med oväntat mycket metareferenser och komik, något som endast funkar halvt om halvt. Filmen drar åt alltför många håll, det är teatral dramatik som trängs med enkla skämt om kroppsodörer och postmodern ironi kring den oerhörda kommersialism som Lejonkungen fått representera genom otaliga uppföljare och scenproduktioner. Och ännu kvarstår problemet med den fotorealistiska presentationen. Där ett traditionellt animerat lejon kan tilldelas ansiktsuttryck och mimik är det nästan omöjligt att göra detsamma för ett vanligt lejon, något som gör att flera dramatiska scener blir otydliga och diffusa då karaktärerna inte har tillräckligt med kapacitet att uttrycka sig.

Filmen skiftar också mellan en rad olika skepnader, i ena läget barnslig, i andra oerhört vuxen, med ett inte alltför subtilt budskap om vikten av tolerans och sammanhållning. De otaliga tillfällen då filmen vill leka musikal är inte heller någon större succé. Trots att den bejublade upphovsmannen bakom Hamilton – Lin-Manuel Miranda, står för flera av sångnumren är de som bäst anonyma och i värsta fall plågsamt juvenila. Och som en rad prequel-filmer är flera sekvenser forcerade vad gäller att ge klassiska saker och ting ett ursprung och förklaring. De många kostymbytena gör att filmen många gånger känns ojämn och spretig. Men denna berg- och dalbana har också fantastiska stunder. Då Jenkins bestämmer sig för att göra en mer renodlad äventyrsfilm med dundrande actionscener och bred komik är det omöjligt att inte underhållas. Porträtteringen samt personregin, eller rättare sagt lejonregin, vad gäller Mufasa själv är strålande, här skapar Jenkins en av årets mest sympatiska och magnetiska karaktärer.

Sedan går det inte att undkomma – trots problemen med möjligheterna till uttrycksfullhet, att Mufasa är en av de tekniskt mest imponerande filmerna som skådats. Detaljrikedomen och miljonerna är bortom det spektakulära. Färgsättning och allmän presentation är av sådan hög kvalitet att det tangerar det rent hedonistiska. Att Disneys enorma krigskista tillåter filmskapare att tänja på gränserna vad gäller det filmtekniska är ingen nyhet, men Mufasa går utöver det vanliga vad gäller att visa upp digitalteknik i sin bästa form.

Och mot slutet av filmen lyckas Jenkins ta andan ur publiken med en hårresande kraftfull sekvens som kombinerar Lejonkungens bästa kvalitéer, exceptionell dramatik, emotionellt engagemang och Hans Zimmers euforiska musik. I den stunden är det mesta ursäktat då ögonen vattnas och gåshuden är total, då är Mufasa en av årets mest drabbande filmupplevelser, olyckligt nog är resan dit rejält skakig.