• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmkritik

Filmrecension: The Dance Club – politiskt och klasskritiskt på bästa snyggaste sätt utan att på något sätt bli alltför plakatpolitiskt

10 augusti, 2025 by Linou Gertz

The Dance Club
Betyg 4
Visas under Way Out West, ordinarie biopremiär 19 September 2025
Regi Lisa Langseth

Efter två säsonger av Netflix-serien Kärlek & Anarki är nu Lisa Langseth tillbaka med en ny långfilm. Den kretsar kring vårdföretaget Care som drivs av läkaren tillika VD:n spelad av Pernilla August som är inte alltför noggrann med att slänga sig med diagnoser och läkemedel till besökande patienter. Med sig i bakgrunden har hon internen spelad av Nils Wetterholm som kommer från akademiskt håll och tror starkt på att förstå trasiga människors själar och att läka dem. Det tycker chefen är lite flummigt och slänger sig med ”om patienterna har själar begår vi övergrepp på dem, alltså har de inte det” och bryr sig bara om big business snarare än läkande av människor. Det är en klar känga mot läkemedelsföretag och vårdgivare som mest vill diagnosera och medicinera för vinsternas skull snarare än samtala och förstå människor på djupet och därefter läka dem. I ett allt mer sjukt samhälle där allt fler blir deprimerade och sjuka är det rätt talande om fullsatta psykiatrimottagningar i stort sett hela landet som inte har tid att riktigt vårda människor utan bara det mest akuta för att sedan slänga ut dem så nästa kull kan akutbehandlas.

Trots att han bara är intern och inte riktigt legitimerad psykolog råkar han hamna i en situation där han framstår som en – vilket leder till samtal med Matias Varelas karaktär som är en fräsig mäklare med både fru och barn men ändå inte är riktigt lycklig. Det visar sig att han blivit mobbad och få utstå både nedsättande ord – en våldsam handling i sig som sätter sig hela livet – samt slag och sparkar. Men av en händelse möter de en ung kvinna, spelad av Alva Bratt, som också varit kund hos Care men inte riktigt blivit nöjd med deras behandling. Hon agerar nu som konst-anarkisk och får sin lilla nyfunna grupp att bära in högtalare på en konsthall där hon sedan dansar för besökarna som inte riktigt förstår vad som händer då det absolut inte stod på agendan. Och dansen är inte ens speciellt bra – vilket senare visar sig vara själva poängen. Att skita i vad andra tycker och göra vad som känns bra för en själv och stå upp för sig själv snarare än vika sig för andras nedsättande åsikter om en. Det hela kommer att påminna om den danska Dogme-filmen ”Idioterna” av Lars von Trier där de går runt i olika sammanhang och beter sig upprörande för att störa samhällsordningen och det lugna normaliserade lugnet vi kan känna igen här i lugna Skandinavien. Men istället för att främst störa samhällets normalitet beter de sig främst omstörtande för att förstå och uttrycka sig själva och kunna läka utifrån det. Och ur det föds då alltså ”The Dance Club” som också blir till en roadmovie då att göra upp med samhället inte riktigt räcker utan flera av deltagarna vill också kunna använda dansen på ett mer personligt plan för att göra upp med gamla oförrätter. Och visst blir det fysiskt, långt från dansens gränser, och ibland känns det lite flummigt då det kanske inte är så tydligt vad de vill framföra alla gånger.

Filmen är snyggt filmad, om än ibland lite rörig med handkamera som svajar, men kanske är även det inspirerat av de enklare dogme-filmerna (som i år fick en slags återfödelse på årets upplaga av Cannes-festivalen) och den fladdrar kraftigt mellan drama och komedi och behärskar båda delarna väldigt väl. Ibland känns det tungt, ibland skrattar en som i ett utbrott, och det är passande temat och uttrycket. Och det allmänmänskliga – så är ju ändå livet för det mesta. Danssällskapet hjälper dem både att möta varandra, sina känslor och vad de upplever är samhällets förväntningar på dem. Men när de befinner sig på Care och den cyniska chefen ska sälja det till några amerikaner går det illa och gruppen blir gripen av polis. Den fräsiga mäklaren låtsas om att han är där för att värdera byggnaden och att han jobbat mycket i närområdet och lämnar de andra sedan i sticket – en perfekt liknelse hur de rika oftast landar på alla fyra och sen går vidare som ingenting har hänt medan de under får ta konsekvenserna. Det gör filmen både politiskt och klasskritiskt på bästa snyggaste sätt utan att på något sätt bli alltför plakatpolitiskt. Och att affären på grund av detta går i gruset gör det ändå svårt att känna med den cyniska chefen som antagligen förlorar väldigt mycket på att affären går om stöpet då hon ändå inte är i branschen för att hjälpa människor utan bara tjäna pengar på dem och att diagnostisera dem så mycket som möjligt. Då känns det desto bättre att en viss romantisk connection kan hittas och frodas, samt att dansgruppen senare lever vidare och när de intar en butik för att kritisera människor som är mer närvarande i sina mobiler än verkliga liv så är samhället inte nedvärderande mot dem utan välkomnande och applåderande. Ett väldigt lyckligt slut för dem alla. Och tittarna.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Lisa Langseth, The Dance Club

Filmrecension: Toxic Avenger – behållningen ligger i samhällskritiken och humorn

9 augusti, 2025 by Linou Gertz

Toxic Avenger
Betyg 3
Visas under Way Out West, ordinarie biopremiär 26 September 2025
Regi Macon Blair

När Lloyd Kaufman (som även varit med och skrivit detta manus) och Michael Herz etablerade Troma Entertainment i början av 1970-talet var det med målet att göra billiga skräckkomedier med fantastiska praktiska effekter med politiska poänger – och göra det på sina egna villkor i egenproducerade verk. Resultatet blev framförallt ett väldigt framgångsrikt och färgstarkt 1980-tal när de släppte ifrån sig filmer som ”Class of Nuke ’Em High”, ”Tromeo and Juliet” och innan dess The Toxic Avanger-filmerna (som numera finns restaurerade och släppta på såväl blu-ray som 4k UHD via deras hemsida) som ofta bar på antikorporativa budskap som anti-utsläpp och kritik mot atomenergi. Billiga, enkla och resurssnåla blev de ett framgångsrikt koncept som resulterat i det längst levande och verksamma indie-label för film i världshistorien. Och nu är de alltså åter aktuella med en ny film, inte en direkt remake av The Toxic Avanger (trots sin titel) men mer en respektfull omstart av franchisen som både bjuder på igenkänning, humor men också en del nytt.

Med skådespelare som Peter Dinklage, Kevin Bacon och Elijah Wood (som ironiskt nog ser ut som en nedgången Gollum i heavy metal-skrud) och även Julia Davis samt självaste Lloyd Kaufman himself är det en riktigt stor satsning som lever lika mycket på sitt kultiga arv som nya tiders modernisering. Resultatet är ett humoristiskt upplyftande actionkomedi som visserligen hittar sin ton och format men tappar bort sig lite i det moderniserade. Från b-films-estetik till lite väl överproducerat och väl tillrättalagt känns det som mycket av seriens och bolagets själ och stil går förlorad och kvar finns mest ett komiskt skal av väletablerad samhällskritik vi hört mycket om de senaste 51 åren sedan bolaget grundades. Dock är det i många länder och delar av världen fortfarande ett problem, så absolut fortfarande värt att ta upp, men när det estetiska blir alltför tillsnoffsad och uppstyrd går inte bara själen förlorad utan även många av de scener som ska verka slafsiga och komiskt billiga. De ser för bra ut för att kännas som b-film-komedi-skräck vilket gör att många scener skaver i mig. Det känns lite som när de gjorde remake på I Spit on Your Grave, som från början var en billig men sensualistisk skräckfilm, och de filmade den alldeles för snyggt, fint och tillrättalagt för att bibehålla grundfilmens karaktär och estetik. Däri går mycket av upplevelsen och poängen förlorad, precis som här och nu. Tyvärr. Dock fungerar det på sina håll, speciellt när något år ur fokus och svårt att riktigt se, då kommer de ändå undan med det faktiskt.

Sin vana trogen har de ändå antikapitalistisk och integrerad samhällskritik i sina filmer. Som nu, när Dinklage karaktär Winston städar på ett företag och blir sjuk, men företagets sjukförsäkring inte täcker hans sjukhuskostnader. När han letar upp sin chef på en middag, Kevin Bacons karaktär Bob Garbinger, blir han lovad att de ska ta hand om kostnaderna och allting. Tacksam luras han ut från evenemanget av Kissy, Bobs assistent (Julia Davis karaktär) och hela poängen med arbetande amerikaner som måste förlita sig på företagens sjukförsäkringar då många riskerar bli utfattiga och grovt skuldsatta utan dem och ändå täcker de inte många av de sjukdomar och fysiska problem som kan uppstå. Och cheferna sopar det under mattan för att kunna ta ut högre vinster och löner själva. Och sen har vi såklart problemen med utsläpp som Winston också blir lidande utav – eller kanske frälst? Gängvåld och köpt våldskapital ristas också in i filmens karaktär och ger den både spänning och underhållning därefter. Dramat blir aldrig så personligt och drabbande som skaparna tycks önska, men det är i sådan liten dos att det heller inte spelar någon riktig roll. Speciellt inte som det är i humorn och samhällskritiken den stora behållningen ligger.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Peter Dinklage, Toxic Avenger

Filmrecension: Sentimental Value – väl värd sitt pris i Cannes

9 augusti, 2025 by Linou Gertz

Sentimental Value
Betyg 4
Visas under Way Out West, ordinarie biopremiär 26 september 2025
Regi Joachim Trier

I ”Världens värsta människa” tog Joachim Trier och sin manusförfattande vän Eskil Vogt strypgrepp på filmvärlden med sin emotionellt utmanande och helt unika rom-com som inte liknade något annat ur genren – samtidigt som den make-it-or-brake-it skådespelaren Renate Reinsve fick skjuts ut till storhetens minnesböcker med sitt skådespelarpris i Cannes för sin roll som titelkaraktären. Så när samma trio, samt Anders Danielsen Lie i en mindre roll, återvänder för ett nytt samarbete är det klart att det väcker uppmärksamhet och intresse. Nyfikenhet, rentutav. Renate spelar Nora Borg som också är skådespelare, en emotionellt laddad diva som nästan inte kan ta sig ut på teaterscenen när filmen börjar. Hennes syster, Agnes (spelad av Inga Ibsdotter Lilleaas som må vara ett namn i Norge men nu antagligen får mer internationell uppmärksamhet), har en gång varit barnskådespelare i deras faders, Gustav Borg (spelad av en eminent Stellan Skarsgård som i vanlig ordning är on top of his game) tidigare filmer som visas under en fransk retrospektiv. Där träffar Gustav den amerikanska skådespelaren Rachel Kemp (spelad av Elle Fanning) som han i brist på samarbete med sin egen dotter vill erbjuda rollen till istället.

Huset de båda systrarna växte upp i, tillsammans med de alla saker som står kvar som i ett museum, är på både gott och ont vad som binder dem samman själsligen. Gott för att de växte upp med varandra, mindre bra för att pappan på grund av trauma, sorg och begravning i sitt arbete flydde familjen när det blev tufft. Gustav återvänder med ett filmmanus och vill att Nora ska filma det med honom, men då hon misstar inviten för ett vanligt jobberbjudande istället för dem att dels connecta med varandra igen och dessutom kunna jobba igenom sina känslor och minnen tillsammans så tackar hon nej. Historien tycks väga för tungt för henne för att ens överväga erbjudandet. Dessutom har hon all sin tid och kraft på teatern där hennes jobb främst är nu. Rachel som blivit så väldigt känslomässigt träffad av Gustavs tidigare filmer tackar istället ja till rollen och manuset börjar omarbetas till engelska – men frågan är om minnen, känslor och trauman som måste jobbas på verkligen kan översättas? Eller blir de ”lost in translation”?

Handlingen, eller snarare dess tema, påminner till viss del om Olivier Assayas ”Summer Hours” från 2008 där tre syskon samlas för att bestämma vad de ska göra med familjevillan och alla sakerna däri som de nu ärvt. Mycket historia och känslor att gå igenom i dem. Det är en väldigt vackert skör film vars känslighet går igen även i Sentimental Value – men av någon anledning känner jag aldrig att det lyfter lika mycket som i deras föregående film. Bitvis underhållande och skrattretande visst, men känslomässigt förstoppad på något sätt som stoppar mig från att känna något djupare för någon av systrarna eller deras pappa. Han försöker, men ändå inte, och deras oförmåga att riktigt nå fram till varandra blir mer sökt än drabbande av någon anledning. Men de har ändå sina krig att bekämpa och det blir ändå känsloladdat och personligt, men kanske för jordnära för att verkligen utforska deras känslor, sinnen och uppfattningar av varandra. Det är ändå starkt skildrat men lyckas aldrig riktigt lyfta och bli någonting extraordinärt som sist.

Filmen vann ändå Grand Prix i Cannes tidigare i år, festivalens näst finaste pris, och det kan jag ändå skriva under på att det är den värd. Minnen filmade som en stram Tarkovsky-dröm och en familj som försöker göra upp med sin historia och intrikata känslomässiga fridriveri ger ändå ett starkt slutresultat som ändå landar i någonting vackert och försonande. Det i sig gör detta samarbete nästan lika lyckat som sist. Att de är så pass olika och inte riktigt besläktade är väldigt intressant i sig. Komiken, känslomässiga whiplashen, är kvar men annat är inte mycket sig likt. Vilket mestadels är bra. Det starka systraskapet, där en är i en familj och Nora lite evigt ensam skapar ändå helt andra ingångar till deras skådespeleri och artisteri som berör. Lena Endre syns i en roll som Ingrid som försöker pusha Gustav och hans skådespelare till sina bästa gränser. Kanske hade hon behövt sitta med när filmen skrevs också för att låsa upp något mer. Eller nåt.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Cannes, Filmkritik, Filmrecension, Joachim Trier, Sentimental Value, TriArt

Filmrecension: Kevlarsjäl – känns i hela kroppen och skakar om en

8 augusti, 2025 by Linou Gertz

Kevlarsjäl
Betyg 4
Visas under Way Out West 2025, ordinarie biopremiär 22 augusti 2025
Regi Maria Eriksson-Hecht

Baserad på den smått kultförklarade Hagnesta Hill-låten Kevlarsjäl av Kent, en favorit både på album och live, där en poetisk omskrivning beskriver hur livets hårda kanter längs vägen ibland får oss att behöva gardera våra sköra själar med tålig kevlarväst för att klara av livets utmaningar. Skriven i samarbete med pojkvännen Pelle Rådström som tidigare gjort Skolstartssorg tillsammans – en kortfilm som även den handlar om unga bröder som tvingas agera vuxna och ta hand om varandra och bli varandras förälder. När vi nu landar i Eskilstuna-förorten åker bröderna Alex och Robin moped och den senare har sårat huvud och tappar nästan medvetandet. De får tag på en ambulans och tar honom till sjukhus. Där träffar de fentanyl-testaren Ines som Robin fattar tycke för i ett väldigt kort möte. De tre kommer senare bygga relationer till varandra, men inte på ett sätt som någon av dem, eller publiken, riktigt kan ana. Det är smart skrivet och testar gränserna för hur ungdomlig kärlek kan starta – och urarta – på film. Men det är ändå inte den relationen som testar bröderna mest, utan det är fadern Bo (spelad av veteranen inom svensk film Torkel Petersson) som är alkoholiserad och misslyckad hemmasittare som i blandning av berusning och bitterhet hur hans liv urartat och inte alls blivit som han hoppats skadar och slår sina barn. När han är nykter minns han ingenting utan är väldigt empatisk och omhändertagande. Det är någonting vackert i att karaktärerna bär på smärta, inte är perfekta på något sätt, men aldrig porträtteras som antingen genomgoda eller helt devil on Earth. Men att han säljer av familjeägodelar för att finansiera sin alkoholism gör att mycket talar emot honom – vilket senare vägs upp av redeemande stunder av ömhet, uppgivenhet och försök till att gå vidare och i någon slags nostalgisk rit av att minnas tillbaka sin tid i det militära då han hade ordning på sitt liv och sig själv. Men innan dess måste Alex mycket noggrant navigera sin kommunikation med pappan och väga varje ord på ett högst diplomatiskt vis – men Robin som redan råkat ut för faderns ilska piskar på och provocerar istället. Ändå är det Alex som får ta på sig både mamma- och pappa-rollen och ständigt se till att Robin har det bra och klarar sig. Vilket visar sig vara uttröttande då han är väldigt impulsiv och ofta handlar långt innan han tänker efter. Han har helt enkelt en skjut först fråga sen-orienterad livssyn, vilket ställer till det för dem båda och Alex får städa upp. Oftast.

Ines, spelad av Adja Sise i sin första stora roll (även om hon har en credit i SVT-serien Eagles också), blev övergiven som barn på ett tåg – en besvikelse hon tar ut både på sig själv och sina adoptivföräldrar som hon lever helvete för. Hon är brokig och impulsiv, men tar ändå fördel av de ekonomiska och materiella förutsättningarna de medför för att göra livet spännande och uthärdligt. Hon stjäl för att finansiera resor och bryr sig inte nämnvärt av materiell förstörelse trots personlig koppling och affektivt värde. Helt enkelt en ungdom som vet priset på det mesta men inte riktigt värdet av någonting. Men när Alex har det svårt och hon lyfter ur honom sin situation med en resa blir det ändå någonting vackert och någonting som bygger band dem emellan – ända tills Robin är i knipa och behöver ”räddas” igen – eller bara Alex får känslan av att det är så. Då kommer han till undsättning, oavsett var i världen han befinner sig. Det kan tyckas impulsivt och irrationellt men som uppväxt under knapra förhållanden och ständigt behöva babysitta sin broder istället för att bara växa upp jämte hen under två närvarande föräldrar så blir det deras normala och vad som styr dem såväl intellektuellt som impulsivt. Och som uppväxt i fosterfamilj själv där jag sett många unga i liknande situationer så har jag väldigt god förståelse för dem ändå.

Som om det inte vore kaos-aktigt nog har vi även en annan aktör mitt bland allt detta; Dennis, spelad av den som av de unga kanske har mest erfarenhet i bagaget i såväl serierna Ruset och Vinterviken som Taelgia, Jonay Pineda Skallak, en väldigt hård och våldsam person som inte tycks ha några andra intressen än att slåss och bedriva dogfights där han har sin hund och andras som eggas mot varandra in i det sista. Robin är inte lika hårdhänt utan vill leka och ta hand om hunden som Dennis mest ser som ett verktyg att leva ut sina våldsamma fantasier med. Det är tufft i hans ögon att skada och döda. Ända tills de försöker gå på fest men blir nekade inträde och istället ställer till med förödande skadegörelse. Vi får se dem gå ned genom spiraltrappor ned ut ur huset men det ser ut som en metafor för en spiral ned i Dantes helvetesringar. Vackert och oroväckande alltså. Han försöker rationalisera sina händelser och vad han tvingat Robin att göra. Robin går sönder. Då får även Dennis ett moment av känslighet när han tar hand om sin kompis utan att döma. Återigen är det där paret skiner som manusförfattare; i det allmänmänskliga och personligt sköra, där ingenting är enkelt eller endimensionellt. Eller som Jocke Berg sjunger i titellåten ”I socialstyrelsens folder är allting svart, eller vitt” vilket tycks ha inspirerat det raka motsatta i såväl manusförfattande som regisserandet. Resultatet är inte bara en av årets bästa svenska filmer (antagligen DEN bästa!) utan även den bästa svenska regidebuten sedan ”Fucking Åmål” av Lukas Modysson. Att båda är coming-of-age I svensk småstad är kanske ingen tillfällighet. De båda erbjuder skratt och känslighet, men jag tror faktiskt Kevlarsjäl för mig närmare till tänkandet och tårarna, som när Alex av skam och skuld för någonting han egentligen inte gjort inte vill gå in i kyrkan under begravning, utan inväntar att alla andra lämnar innan han vill gå in och lämna sin blomma till sin avlidna vän. Det känns i hela kroppen och skakar om en, som många andra scener också gör. Det är så vackert och hjärtskärande att det värker i hela kroppen, långt under min kevlarsjäl jag också byggt upp under livets alla motgångar och utmaningar. Därför blir jag så glad när filmen avrundas med titellåten så jag i smyg kan torka tårarna och förbereda mig att återgå till regntunga verkligheten utan att någon annan behövas ta notis.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Kevlarsjäl, TriArt

Filmrecension: Freakier Friday – en charmig bagatell

8 augusti, 2025 by Elis Holmström

Freakier Friday
Betyg 3
Svensk biopremiär 8 augusti 2025
Regi Nisha Ganatra

Att se uppföljaren till den numera tjugotvå år gamla Freaky Friday är en enda lång påminnelse om att vissa saker aldrig förändras, detta på gott och ont. Frågan om det ens var nödvändigt att erbjuda en del två till en film – som bäst kan beskrivs som en charmig bagatell, kan ställas både en eller två gånger. Med tanke på att Freaky Friday filmatiserades redan 1976 – då med Jodie Foster i rollen som den upproriska dottern, har idén med ett kroppsbyte mellan två vitt skilda personer utforskats i otaliga berättelser.

Att se tillbaka, gräva fram saker ur det förflutna har varit en återkommande filmtrend i årtionden. De senaste åren har dock uppföljare eller rena nyversioner kunnat delats upp i två läger, framförallt de som Disney stått bakom. Antingen i det katastrofala och monstruösa, där inspiration och omtanke är obefintlig – se Marc Webbs Snövit från i år. Alternativ två är dock något mer imponerande och uppmuntrande, detta exemplifieras bäst genom monstersuccén Lilo Och Stitch, där regissören Dean Fleischer Camp tycktes ha studerat men också förälskat sig i originalfilmen till den graden att han hade modet och förståndet att förändra ett par nyckelelement och därmed skapa en film som överträffade sitt original.

Freakier Friday ligger – tack och lov, närmare Lilo Och Stitch vad gäller existensberättigande än Snövit, även om den inte når samma sprudlande toppar som Fleischer Camps kioskvältare. Nisha Ganatra som tar över regissörsstolen från Mark Waters visar sig vara rätt person för jobbet då det är uppenbart att det finns entusiasm och glädje för källmaterialet. Originalets glada och pillemariska attityd finner vi även här och mer eller mindre allt som var minnesvärt av sekvenser och karaktärer från 2003 återkommer.

Dock går det inte att undkomma det faktum att hela Freakier Friday också ger en seriös påminnelse kring problemet med favoriter i repris. För precis som med en akt som The Rolling Stones är det uppenbart att de bästa redan är långt bak i historien. Allt som presenteras här är snarare en trevlig påminnelse och inte en uppenbarelse om vad vi varit utan under två årtionden. Förväxlingskomiken är fortfarande lika kaotiskt härlig och hysterisk som då, även om den nu är aningen för rörig för sitt eget bästa, detta då två ytterligare karaktärer adderats. Detta är – för att fortsätta associationerna med gamla musikakter, som de gånger då nytt material ska presenteras för sakens skull och majoriteten av publiken bestämmer sig för att uppsöka toaletten. Andra ’’nya’’ tillägg är inte heller något som kommer att skriva in sig i filmhistorien. De karaktärsförändringar som skett är lika traditionella som de är klyschiga, där den tidigare rebelliska dottern Anna i vuxen ålder blivit alltmer lik sin mor vad gäller ett mer strikt och återhållsamt beteende. I mångt och mycket är det hela en kärleksfull men ofta – feg, upprepning.

Detta innebär dock att Jamie Lee Curtis – precis som då, är fullkomligt lyssnade. Ännu en gång är Curtis energi, hysteriska mimik och outtömliga karisma omöjlig att inte applådera. För det är i Curtis som repetitionen och förutsägbarheten tappar sina negativa attribut, just då är det precis lika komiskt lysande som för mer än två årtionden sedan. Men där Curtis inte har tappat ett enda steg är motspelaren Lindsay Lohan – om möjligt, än sämre än sist med ett skådespel lika stelt och pinsamt som hennes grundlöst pinsamma privata eskapader. Nytillskotten Sophia Hammons och Julia Butters är dock båda ytterst kompetenta och erbjuder båda ett skådespel som – i kontrast till Lohans, kan beskrivas som talangfullt.

Freakier Friday är farligt nära att vara menlöst nostalgisk men det oerhörda tidsrummet gör att repetitionen blir mer acceptabel. Originalets charmerande och varma kärna är svår att värja sig ifrån även om den inte har samma vitalitet som då. Och då Jamie Lee Curtis lever loss och bjuder på en snillrik fysisk komik som får desperata stå upp-komiker att framstå som totala fån, går det att ursäkta bristen på fantasi och någon egentlig kreativitet.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Betyg 3, Disney, Filmkritik, Filmrecension, Freakier Friday

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 21
  • Sida 22
  • Sida 23
  • Sida 24
  • Sida 25
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 81
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in