Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

skivrecension

Skivrecension: Jonas Schwartz – I Keep My Eyes Wide Open EP

by

Band: Jonas Schwartz
Titel: I Keep My Eyes Wide Open EP
Betyg: 2
Releasedatum: 14 Januari 2011

Tredje och sista delen av Jonas Schwartz EP-trilogi som ska bilda debutskivan är nu utgiven.
Första delen var bra, andra delen var fantastisk, så förväntningarna inför den tredje delen blev ganska höga. Tyvärr besvaras de inte riktigt. Visst, skivan har sina höjdpunkter och det går inte att påstå att den är dålig, men den hamnar i skymundan av föregångarna ”Am I Even Close” och ”Sisiphus” som känns lite mer energiska, lite mer levande.

Som en helhet kommer låtarna från “I Keep My Eyes Wide Open” säkert att smälta in jättebra i den kommande skivan tillsammans med det tidigare materialet, men trots “Tomorrow Belongs to Me”s melankoliska karaktär, upptempot i “I Know You So Well” och den trevliga stämning “A Way To Keep Control” lyckas skapa, får inte den här EP’n samma brädd och uppfyllnad som vi tidigare fått höra.

Om du har hört föregångarna och planerar att komplettera hela skivan lär du inte bli alltför besviken, men annars är det lika bra att vänta på fullängdaren.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Skivrecension: Noah And The Whale med Last Night On Earth

by


Artist: Noah And The Whale
Album: Last Night On Earth
Betyg: 4
Utgivningsdatum: 2011-03-07

Nu är Noah And The Whale aktuella med sitt tredje album – Last Night On Earth.
Trots plattans ganska så deprimerande albumtitel så är låtarna harmoniska och positiva. Jag fylls med mer vårkänsla av den här skivan än år 2009’s The First Days Of Spring, det är nästan så att jag skulle vilja byta namn på dom. Men bara nästan.

För alla som gillar blandade toner av synth, klassiskt piano tillsammans med skönt poppigt rockgung och lite fiolstråk här och var så är det här en alldeles utmärkt skiva. Och för alla som fastnade för First Days Of Spring så är Last Night On Earth en mycket bra fortsättning på Noah and The Whale’s troligtvis långa musikkarriär.

Jag skulle vilja dra vissa liknelser mellan detta albumet och Jay Jay Pistolet’s ”Happy Birthday You” från 2008 och någonstans så får jag känslan av att det skulle kunna vara en skiva med filmmusik. Det känns inte så nytt och spännande men det funkar och framför allt så tror jag att på en stor scen i London med ett väldigt stort publikhav så funkar det nog också, väldigt bra.

Får inte missas: Life Is Life, Life Goes On och Waiting For My Chance To Come.

– L.I.F.E.G.O.E.S.O.N släpptes innan Last Night On Earth som ett smakprov på vad som skulle komma och enligt mig så är den skivans tiopoängare. För er som har hört den så tror jag inte ens att jag behöver förklara varför, för er som inte har hört den: LYSSNA, annars går ni miste om någonting riktigt bra.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Skivrecension: Evergrey med Glorious Collision

by


Band: Evergrey
Titel: Glorious Collision
Betyg: 3
Utgivningsdatum: 23 februari 2011

När besvikelsen efter ”Monday Morning Apocalypse” urartade totalt då Evergrey släppte ”Torn”, fanns inte mycket hopp kvar. Som tur är verkar bandet ha återfått lite förnuft och ”Glorious Collision” är äntligen ett steg i rätt riktning. Den är långt ifrån perfekt, men oerhört mycket bättre än Torn.

Efter att den största delen av bandet lämnade har Englund och Zander själva fått stå för hela musikskapandet, och därmed blir deras egna personliga avtryck i musiken mycket tydligare. Låtarna har bra variation, men trots stora förbättringar sänker låtar som första singeln, Wrong och Frozen ner skivans snittbetyg för mycket.

Så även om du inte borde förvänta dig en ny ”The Inner Circle”, verkar det som om Evergrey äntligen har kommit ur sin (två album långa) formsvacka. Med rätt inställning blir den här skivan underhållande och man kan faktiskt njuta av den.
Albumet växer för varje lyssning och för att uppleva den mörka känslan den gömmer krävs en viss sinnesstämning.

Evergrey lyckas också med en till bedrift i samband med skivan, den har nämligen det sämsta albumomslaget i bandets historia.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Queens of the Stone Age – ett av årets onödigaste skivsläpp

by


Artist: Queens of the stone age
Titel: Queens of the stone age
Betyg: 4
Utgivningsdatum: original 22 september 1998, återutgivet 7 mars 2011

Att QOTSA valt att återigen släppa sin debutskiva från 1998 känns som ett konstigt kasst från deras sida. Jag tycker inte att det har gått tillräckligt lång tid för att skivan ska kunna bli intressant igen.

Det finns få skivor som kan återutgivas. Remastrad musik är inte så jäkla intressant och jag tycker verkligen inte att den nya versionen av skivan är så himla märkvärdig. Låtarna är lika bra som de var 1998, men av alla skivor QOTSA släppt så är inte debuten deras bästa. Om QOTSA var så fruktansvärt kåta på ett nytt skivsläpp, så hade jag hellre nöjt mig med en greatest hits skiva/turné.

Okay, nu känner jag själv att det börjar gå åt fel håll. Det är inte det att skivan är dålig, den är fantastisk, men är en re-release verkligen nödvändig? Man kan ju turnera med gamla skivor, som Håkan Hellström gjord med ”Känn ingen sorg för mig Göteborg” eller som Slayer gjorde med ”Reign in blood” utan att släppa om dem. Klassiska skivor brukar sällan försvinna.
Så, för er som inte lyssnat på skivan, nu ska vi prata om den, nu ska vi låtsas att det är 1998 och att skivan precis släppts.

Queens of the Stone Age är ett stonerband från Kalifornien som till stor del består av grabbar från bandet Kyuss. Frontman i QOTSA är mysige Joshua Hommes som har en pipa som heter duga, minst sagt. Självbetitlade debuten består av 11( 2011 består den dock av 14) spår i klassisk stoneranda. Inledningslåten ”Regular John” är en rivig bildänga, perfekt för en ökenroadtrip i en öppen cabriolet. Skivan rullar på och bandet spottar ur sig låtar i liknande riviga tema, ”Avon”, ”Walking on sidewalks” och ”Mexicola” är alla riktigt bra spår, men jag tycker att QOTSA är ett sådant band som bara blev bättre och bättre med släppen. Inget kommer toppa deras ”Songs for the deaf”(2002) som innehöll klassiska hits som ”No one knows”, ” Go with the flow” och ”Sky is falling”.

Men, nu var det ju faktiskt ”Queens of the stone age” som kom tillbaka och det är egentligen ingenting fel med det. I huvudsak så är det ju en bra skiva, jag kanske bara behöver lyssna på den lite mer för att förstå storheten. Kanske tänkte Josh på sådana som mig när han började remastra. Kanske är detta ett skivsläpp för oss idioter som inte fattade första gången. Aja, jag ser iaf sjukligt mycket fram emot spelningen här i storstaden i maj. Efter att ha missat QOTSA fem-sex gånger så ska jag fan ta mig i kragen denna gång och gå.

Har jag tur så spelar de lite andra låtar utöver debuten. Jag kan definitivt se migsjälv stå där längst fram, face to face med josh och bara vråla, NICOTINE, VALIUM, VICODIN, MARIJUANA, ECSTASY AND ALCOHOL. Men fram tills dess ska jag nöta Queens of the stone age som utav bara helvete. Och det borde nästan alla göra.

Komplettering angående betyget:
Betyg: Skivan i sig får 4, ideen att släppa den igen får 2

Läs även andra bloggares åsikter om ,

Skivrecension: The Cave singers album No Witch

by


Artist: The Cave singers
Titel: No Witch
Betyg: 4
Utgivningsdatum: 2011-02-28

The Cave singers går till rötterna, rötter över flera världsdelar…
Akustiskt, äkta och med massor av värme, det är The Cave singers tredje fullängdare som är här. Bandet kommer från Seattle i USA. Bär på en amerikansk folk-musik-tradition, och bär in den till 2011. Man hör rötterna från både tidiga stones, och Doors när dom var som bäst. Samtidigt finns det uppblandat mycket orientaliska ljud och rytmer.

I vilket fall som helst så är det bra. Gillar den enkla och samtidigt komplexa ljudbilden. En gitarr sätter rytmen, en röst glider in, följs av andra ljud som är svåra att sätta namn på, men allt skapar en ljudbild som jag gillar. Ibland får musiken mig i en sorts meditativ stämning, och jag får lust att börja röra på händerna som en indisk dansare. Några låtar senare, är det nog mest line-dance som passar bäst, men The Cave singers glider snyggt mellan dessa stilar. Gemensamt har de det akustiska inslaget. Faze wave låter som de upptäckt ström och distade ljud för första gången.

The Cave singers är roliga som band, och det närmaste de kommer Sverige under den pågående turnén är Köpenhamn den andra juni, vilket är synd. Jag hade gärna sett dom live, spelandes dessa låtar.

Relaterat:
Betyg 6,5 v 10 möjliga hos Pitchfork.
Betyg 4 av 5 möjliga hos Göteborgsposten.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,