Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Musik

Skivtips: Kula Shaker – när rocken möter medeltiden

by


Kula Shaker är ett brittisk rockband som först kategoriserads under psykedelisk rock. Bandets frontfigur är Crispian Mills.,

Under senare delen av 1990Talet hade bandet en hel del kommersiell framgång i post-brittpop-eran och låg på brittiska Topp 10-singellistan med låtar som

”Tattva”, ”Hey Dude”, ”Govinda”, ”Hush”, and ”Sound of Drums”.

Bandets debut album åkte med raketfart upp på förstaplatsen på albumlistan och blev den snabbaste mestsäljande debutalbumet sedan Oasis’ Definitely Maybe.

Bandet har idag en annorlunda inriktning, har stort intresse för indisk musik och en del annan folkmusik och turnerar i länder utanför ordinarie rockvärlden som Mogadishu i Somalia och Indonesien.
Så här ser deras turnéplan ut för slutet av juli och i augusti, till exempel:
27 July 2010: Twinkle Rock Festival, Taipei, TAIWAN
31 Jul 2010: Fuji Rock Festival, Niigata, JAPAN
1 Aug 2010: Jisan Valley Rock Festival, Seoul, S.KOREA
5 Aug 2010: KL Live, KUALA LUMPUR
6 Aug 2010: The Dome. Ancol, Jakarta, INDONESIA
7 Aug 2010: AsiaWorld Arena, HONG KONG27 July 2010: Twinkle Rock Festival, Taipei, TAIWAN
31 Jul 2010: Fuji Rock Festival, Niigata, JAPAN
1 Aug 2010: Jisan Valley Rock Festival, Seoul, S.KOREA
5 Aug 2010: KL Live, KUALA LUMPUR
6 Aug 2010: The Dome. Ancol, Jakarta, INDONESIA
7 Aug 2010: AsiaWorld Arena, HONG KONG

Nu har Kula Shaker släppt sitt fjärde studioalbum ”Pilgrim’s Progress” där rockmusik möter medeltida musik.

Det kom till genom att Kula Shaker beslutade att bygga upp en egen studio i den medeltida staden Chimay i Belgien. När de började arbeta med albumet märkte de hur påverkade de blivit av den medeltida musiken som de mötte i olika sammanhang i Chimay.

Om du blir nyfiken på bandet kan du läsa mer om dem på deras hemsida.
Du kan lyssna på dem på deras MySpace också.

Pilgrim’s Progress
Tracklista:
Peter Pan RIP
Ophelia
Modern Blues
Only Love
All Dressed Up
Cavalry
Ruby
Figure It Out
Barbara Ella
When A Brave Meets A Maid
To Wait Till I Come
Winters Call

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Två bra nya skivor med Laurie Anderson och Psykakuten

by


Rakt igenom fascinerande – igen. Skriver Christer Paulstrup i Ystads Allehanda om Laurie Andersons nya album ”Homeland” som släpptes nu i mitten av juni.
Laurie Anderson, gift med Lou Reed, är en av de mest personliga säregna musikerna som alltid gått sin egen väg och vars poprockmusik är mer än musik, det är konst och politik och filosofi samtidigt och talar till många sinnen och väcker tankar inom en som få andra musiker kan.

Popmatters gav albumet mycket högt betyg och skrev bland annat:

However, the true centerpiece of this audio version of Homeland is “Another Day In America”, an 11-minute Kierkegaardian state-of-the-union featuring backing vocals by longtime associate Antony Hegarty and containing a string of vignettes detailing the complacency of everyday Americans in the context of our modern society, punctuated by the unforgettable passage: “Some say our empire is passing. As all empires do. / And others haven’t a clue what time it is or where it goes or even where the clock is.”

Jag har lyssnat på hennes musik i många, många år och efter att ha lyssnat på nya albumet om och om igen kan jag konstatera att hon vd 63 års ålder har samma integritetsfulla och kreativa driv som alltid. Håller helt med Ystads Allehands recensent.

Albumet växer dessutom med lyssningarna. Jag var helt klart att det här är ett album som kommer att göra mig sällskap mycket i sommar.

Här är hennes hemsida där du kan läsa mer om henne och nya albumet.

Anna Höglund berättar i Expressen om en konsert med Laurie Anderson i Göteborg för några år sedan:

Laurie Anderson är av tradition svår att klassificera. Ena stunden spelar hon fiol, den andra rappar hon, den tredje blir det videoprojektioner och den fjärde är hon en Annie Lennox-look alike med Pet shop boys-glasögon och attityd.

Det förvånar mig att varken DN.se eller SVD.se har någon recension av det här fantastiska albumet.

Psykakuten
Ett album som däremot båda tidningarna recenserat och hyllat är Psykakutens debutalbum ”Psykakuten”.
Det är ett debutalbum, men Karolina Stenström är ju bekant från bandet Steso Songs. I Psykakuten bildar hon en popduo tillsammans med Henrik Svensson, som också är trummis i Doktor Kosmos.

Det finns mycket spännande att berätta om det här projektet:
Ulf Lundell har gjort omslaget, som föreställer en stor båt som sjunker. Låtarna är inspelade i flera av världens alla hörn, bland annat Buenos Aires, San Francisco och München, men samtliga låtar är insjungna i ett badkar i Årsta. Engelsmannen James Aparicio, som tidigare jobbat med till exempel Depeche Mode och Mogwai, har varit med och mixat singeln ”If I could love I would”, som nu spelas på P3 och i studentradio. På Psykakutens allra första spelning bestod bandet av 36 av landets finaste elgitarrister. Skivan ges ut på CD och kassett på Karolinas egen label Lyckan.

Dagens Nyheters Johanna Paulsson har fallit pladask och ger albumet betyg 4:

Men Psykakuten gör också musikalisk psykofarmaka för en pillertrillande indiegeneration, där låtarna spänner snyggt från Lushluftig shoegazemelankoli till drömsk och distad Manchesterpop.

Svenska Dagbladet föll lika pladask och gav också betyg 4:

Skivan är inspelad spontant och snabbt. Musiken kom naturligt utan att duon behövde prata om sound eller texter.

– Vi tänkte inte så mycket, det var väldigt kort mellan känslan i kroppen och inspelningen. Jag hade precis gjort klart min första skiva med Steso Songs som tog 500 år att göra så det var skönt att det här bara blev som det blev.

Bandet har onekligen ett namn som inte fungerar på bra på webben. Googla på Psykakuten och det är rätt mycket annat som kommer upp.

Men albumet är ett riktigt indiepopalbum och det kommer också att följa mig i sommar.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Här kan du provlyssna: Snart släpper Tove från Idol sitt debutalbum

by

Många ar väldigt förtjusta i Tove Styrke som blev trea i Idol. Nu kommer snart hennes debutalbum.
Singeln som släpps är förresten skriven av Shout Out Louds sångare.

Ur pressmeddelandet:
Det var få om ens någon som inte noterade den västerbottniska Idoljokern som virvlade in i 2009 års Idolsäsong. Den då blott 16 åriga Tove med sitt unika scenuttryck, lämnade få oberörda, tog sig till bronsplatsen och tackade för sig.

Men då är då och nu är nu.
Det är med största stolthet som Sony Music inleder samarbetet med Tove Styrke.
Tove har under våren skrivit, komponerat, inlett spännande samarbeten och förberett inspelningen av sitt debut album.

– Det viktigaste har varit att jag verkligen älskar musiken. Jag har inte skapat musik som andra förväntar sig eller för att pleasa någon. Detta är musik jag själv står bakom till 100%. Gillar folk därute vad de hör blir jag såklart så fantastiskt glad.

Första singeln ut från Toves album är singeln ”Million Pieces”, producerad av Lotus & 2 Freckles och skriven av Adam Olenius från Shout Out Louds. ”Million Pieces”, går nu rakt in på P3s spellista och senare i höst kan vi vänta oss det färdiga resultatet av albumet.

Lyssna på Million Pieces här

Relaterat: Newsdesk

Wildbirds & Peacedrums förband till Arcade Fire

by

Den 30 juni gör Arcade Fire en unik spelning i Dalhalla, Sveriges mäktigaste och vackraste scen. Nu är det även klart att albumaktuella Wildbirds & Peacedrums värmer upp spelplatsen vid det nedlagda kalkbrottet utanför Rättvik.

Den svenska duon är aktuella med sitt kommande album Rivers som släpps den 25 augusti och tdigare i sommar släppte de två limiterade EP’s på vinyl, “Retina” och “Iris”.

30 Juni – Rättvik, Dalhalla
Du har väl inte missat Kulturbloggens intervju med Wildbirds & Peacedrums?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Pier Pressure: The Sounds, Takida, Pendulum, 30 seconds to Mars och HIM

by

Medan stockholmarna har roat sig med att trängas framför slottet för att se en skymt av kronprinsessan har landets andrastad, Göteborg, haft tre musikfestivaler: först punkfestivalen West Coast Riot, sedan hårdrockfestivalen Metaltown i dagarna två och sedan EMO-festivalen Pier Pressure.

För mig var Pier Pressure allra mest lockade, förstås. Festivalens program hade en skön blandning av lite mer elektronisk emo som austaliska Pendulum och mer meltal som finländska HIM och mer kommersiella storband som Paramore, 30 Seconds to Mars och The Sounds.

Självklart var det kul att få se The Sounds live. Det svenska bandet som slått så stort i USA är inte fullt lika stora i sitt hemland. The Sounds var festivalens popigaste bidrag.

GP:s kritiker menar att The Sounds är ett typiskt one-hit-wonder.
Man drar i sin formel åt alla håll – rockanthems, syntrockrökare, pianoballader – men utan att hamna lika rätt igen.

Jag tycker att bandet till stor del lutar sig på frontkvinnan Maja Ivarsson som showare. Hon uppträder säkert i högklackat och kortkorta åtsittande shorts och skinnjacka med bild på Modesty Blaise på baksinda.
Mörkblå sjömansmilitärmössa som hänger käckt för det fladdrande ljusblonda håret. Hon är utan tvekan både vacker, snygg och sexig och tuff.

Publiken längst fram tände till och viftade i takt med upplyft arm, men längre bak var det mer svalt lyssnakde, kanske i symbios med vädret som också blev svalare. Klockan var 17.00 när bandet började spela och det var en typisk svensk småkall sommarkväll.

The Sounds behöver nog bestämma sig vilket håll de ska gå, de behöver fler kända låtar för att bli ett riktigt bra liveband, det räcker inte med en jättetuff frontkvinna.

Ett band vars frontfigur däremot tände hela publiken, utom en och annan musikkritiker, är Jared Leto i 30 seconds to Mars. Visst märks det att han har ett förflutet som skådespelare. Det är minst lika mycket show som musik.
Han kommer in på scenen i lysande rosa mohikanfrissa, klädd Clark Kent-trechcoat, illröda plastiga sneakers och illröda handskar. Med de stora solglasögonen såg han ut som Leonardo di Caprio utklädd till Stålmannens alter ego Clark Kent, och man undrade: ska han slita av sig det där och blotta sitt superman-märke och flyga upp i luften?
Just det gjorde han inte: men för övrigt gjorde han väl det mesta: hoppade och sprang omkring, klev ner på området för fotografer framför scen och försökte ta sig ut till publiken (fast då fick han vakter efter sig) och plockade upp ett trettiotal personer ur publiken till avslutningslåten.

Eftersom jag dessutom gillar bandets musik var det en av de bästa spelningarna på Pier Pressure.

Två band jag var lite mer besviken på är Takida och Dead by April.
Takida har jag hört ska vara kul att se live, men den spelningen lyfte aldrig riktigt. Göteborgspostens recensent var ännu mer missnöjd

Takida är som England i Fotbolls-VM. Menlösa. Orkeslösa. Helt utan spets. Som om dom överhuvudtaget inte har en aning om vad de är här för att göra.

Dead by April spelade playback – och jag går inte på festival för att se playback. Det är live som gäller på en festival.

För mig var höjdpunkten Pendulum som gjorde sin första spelning i Sverige.

Till skillnad från många andra elektroniska band, som snarare består av musikproducenter än rockstjärnor, så låter Pendulum lika bra live som på skiva trots att de helt och hållet undviker playback

HIM var också en av höjdpunkterna. Det findlänska Lovemetal-bandet spelade tyvärr sist på stora scenen och det verkar som om många tömt sina krafter så det var lite tomt. Största publiken var det på Paramore och 30 Seconds to Mars.

Men de som var kvar på HIM var nog många av bandets fans. Och visst fick bandets magre sångare Ville Valo publiken att sjunga med i många sånger.

HIM har sålt mer än 4,5 miljoner album världen över, har turnerat med Metallica och är säkert större runt om i världen än i grannlandet Sverige. Deras speciella hårdrock som de själva kallar Lovemetal fungerar bra live.

Och ja: de gjorde två covers också. En på Billy Idol och en på Chris Isaac. HIM gör gärna covers – och de gör det ofta bra. De började trots allt sin karriär en gång i tiden i början av 1990-talet som ett coverband, specialiserade på band som KISS, Type O Negative, Danzig, Black Sabbath och Depeche Mode.

Här skrev Kulturbloggen lite om West Coast Riot.

Jag funderar lite på varför de traditionella medierna mest fokuserat på att rapportera från och bevaka Metaltown och punkfestivalen West Coast Riot än från Pier Pressure.
När det gäller redaktioner som Aftonbladet är det väl enbart kommersiella skäl som ligger bakom deras beslut. Hårdrock har en stor publik och genom att fokusera på Metaltown säljer tidningen lösnnummer och lockar klick till sajten.

OBS Missa inte: Kulturbloggen intervjuar Paramore på Pier Pressure

Inte så bra ljudkvalitet, men ni ser lite hur det såg ut då The Sounds spelade på Pier Pressure 20 juni 2010:

Relaterat: Dagens Nyheter om Metaltown och om West Coast Riot.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,