• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

melodifestivalen

Poptjejer som vågar ta för sig – Kulturbloggen möter Love Generation

15 februari, 2012 by Jonatan Södergren

Kvinnliga trion Cornelia, Melanie och Charly går tillsammans under namnet Love Generation. De träffades via en casting där de noggrant valdes ut till demonproducenten RedOnes handplockade svenska band. På lördag – den 18:e februari – ska de tävla i Melodifestivalen för andra året i rad.

Låten de ska framföra i årets upplaga av Melodifestivalen heter Just a Little Bit och beskrivs av Melanie som ”en glad slap in the face”. Så här lät det när Kulturbloggen mötte upp poptjejerna på deras skivbolag Universals kontor i Stockholm.

Hur träffades ni?

Charly: Vi träffades via en casting där vi plockades ut. Efter två intensiva sommarturnéer och en semestervecka lärde vi känna varandra. Sedan har vi klaffat och blivit bästa vänner.

Ni har varit med i Melodifestivalen en gång tidigare, kommer ni ha nytta av det?

Cornelia: Ja, det tror vi. Vi var så ny förra året. Nu vet vi hur det är när man kommer dit. Vi är mer redo och färdigrepade. Sedan förra året har vi genomgått en stor resa – om det då var en presentation så kan vi nu gå mer på djupet.

Hur skulle ni beskriva låten ni tävlar med i år?

Melanie: Som en glad slap in the face. Låten är drivande, hoppfull och minst lika explosiv som förra årets. Förra året var en presentation, nu är det en musikalisk djupgång.

Charly: Nu finns det större utrymme för våra personligheter, oss som sångerskor och ytterligare lite mer show.

Kan ni beskriva ert samarbete med RedOne?

Cornelia: Vi är RedOnes handplockade tjejgrupp från Sverige så vi arbetar exklusivt med honom. Han står för hela vår musikaliska resa. I studion är han bra på att få ut det bästa av oss som artister utan att försöka att få oss att låta som någon annan artist. Han är positiv, varm och får folk att känna sig bekväma i hans närvaro. Även utöver det musikaliska är han en positiv energikälla – man känner aldrig av hans framgång.

Vad gör ni resten av året när ni inte tävlar i Melodifestivalen?

Charly: Vi jobbar ihjäl oss jämt. Efter turnén så spelade vi in i Paris. Vi har även experimenterat med vad Love Generation är.

Cornelia: Det är en resa som har skett väldigt naturligt. Vi har lärt känna varandra och blivit en mer samlad enhet som grupp utan att ha forcerat något i vårt artistiska letande.

Hur gick det till när ni bestämde er för att tävla i Melodifestivalen i år igen?

Cornelia: Vi spelade in Just a Little Bit i början av sommaren och tänkte ge ut den som singel för att den kändes så mycket ”som oss”. Under resans gång fick vi frågan om vi ville delta i Melodifestivalen igen genom vårt skivbolag Universal. Först var vi tveksamma men sedan ändrade vi oss eftersom vi kände att att det skulle ge oss en chans att designa ett helt dansnummer. Melodifestivalen är ju den största scenen man kan göra någonting sånt på i Sverige så skivbolagen vågar lägga in kapital. Enbart på vårt nummer läggs det ner fyra gånger mer än på en vanlig musikvideo – det är kul med sådana resurser.

Vad är viktigast – musiken eller dansnumret?

Cornelia: För oss är det 50%. Vi tycker det är viktigt att respektera att publiken som är där kommer ha förväntningar på oss och vill bli bjudna på underhållning. På så vis är den visuella upplevelsen lika viktig som musiken.

Charly: Vi är stolta över att representera något nytt i Sverige – poptjejer som vågar ta för sig. I utlandet finns det många starka kvinnor och vi hoppas kunna ta in det i Sverige. Det är kul att vara med i den här vågen. Innan har det varit vanligt med tjejer som är lite timida men många som kommer nu representerar någonting annat.

Vilka är era ambitioner?

Cornelia: Vi har funderat mycket på vad Love Generation står för. Även om det var ett namn som fanns på projektet redan innan vi hade castats så känns det som att det passar in väldigt bra på oss. Vi är tre tjejer med en kärlek för varandra och vi försöker sprida den kärleken vidare. Det finns så många förvrängda ideal som gör att folk mår dåligt i sig själva. Vi vill att folk ska sluta svälta sig själva bara för att Kissie gör det. Vi försöker sprida en ny hippie-våg 2012.

Charly: Det finns så många artister idag som är allvarliga och melankoliska. Ambitionen för oss är att man ska känna att det är kul att leva och få kraft av det. Så länge vi lyckas med det är jag mer än nöjd. Med Melodifestivalen är ambitionen att åter en gång få köra på med gasen i botten. Vi vill göra vår grej utan att ursäkta oss för det.

Hur stor sannolikhet är det att ni vinner den europeiska tävlingen sedan?

Charly: Vi bygger vårt nummer internationellt ur perspektivet att det ska fungera på stora scener. Är det bra så är det bra – det är upp till vad svenska folket tycker. Jag tror att vår låt hade uppskattats i Eurovision. Det brukar ju gå bra för poppiga låtar med en påkostad show. Vi måste bara dit först.

Arkiverad under: Intervju, Musik Taggad som: Love Generation, melodifestivalen

Väl godkänt för första omgången av Svenska Melodifestivalen

4 februari, 2012 by Rosemari Södergren

Första omgången av den svenska uttagningen till Melodifestivalen får väl godtjänst.
De tre programledarna, Helena Bergström, Sarah Dawn Finer och Gina Dirawi, var prestigelösa och överansträngde sig inte för att vara lustiga och lyfta fram sig själva. Skönt att slippa Filip och Fredrik-syndromet i ett svenskt underhållningsprogram.

Det var bra bredd på de åtta tävlande bidragen, från discodunk till discorap och hårdrock och konstpop och teatermanér. Skönt att vi slapp sådana där bidrag som låter som schlagersånger lät för tjugo år sedan. Annars brukar det alltid vara något sådant, som brukar vara mest pinsamt.

Att låta Soundtrack of our Lives spela Dilbas låt under pausen höjde också kvaliteten.

Kändes bra att de två vinnande bidragen som gick direkt till final höll så pass bra kvalitet och inte var så anpassade till gammalt schlagerformat. Dead by Aprils låt ”Mystery” lät ganska likt deras vanliga repertoar, även om låten inte kom upp i samma klass som deras genombrottshits. Loreen som också gick direkt till final stod väl för kvällens allra bästa kvalitet.

Många av mina vänner och bekanta på Facebook uppdaterade sina statusrader med kommentarer kring Melodifestivalen och jag märkte att många gillade Torsten Flinck och Revolutionsorkestern som stod för ett av de bättre bidragen i år. Själv blev jag överförtjust i sången, ”Jag reser mig igen” och röstade fyra gånger på den.

En av mina vänner på Facebook kommenterade:
Vad häftigt, här sitter 70-talets hela alternativrörelsen och tittar på Melodifestivalen en lördag kväll!

Mina tankar under själva programmet
Sean Banan med låten ”Sean Den Förste Banan”: Okey medryckande, men ändå ganska intelligensbefriad flirt med landets dagisbarn. Skönt att inte småbarnen fick bestämma allt denna kväll.

Abalone dots är ett underbart bluegrassband och deras sång var en fin, lugn, vacker och melankolisk sång men ingen elodifestivalsvinnare.

The Moniker alias Daniel Karlsson är rätt speciell med sinklädstil men det räckte inte. Den långsamma låten som var en hyllning till Chris Isaac och Bryan Adams med flera hade inget som riktigt fastnade och därför hamnade den också sist.

Afrodite med ”The boy can dance” har avgjort haft bättre låtar. Det här var en discodunklåt som låter som något vi hört många gånger förut. Definitivt inget som skulle sticka ut på stora Europafinalen.

Dead by april med låten ”Mystery” följde göteborgshårdrocksbandets vanliga repertoar: Growl och spröda klocktoner.
OK, men bandet når inte upp till samma nivå som med genombrottsalbumet. De åkte nog snålskjuts på att hårdrockare och göteborgare röstade av solidaritet med dem.

Marie Serneholts ”Salt and pepper” var överraskande bra, men föll tydligen inte de röstande folket i smaken.

Thorsten Flinck och Revolutionsorkestern med ”Jag reser mig igen” hade allt som en vinnarlåt ska ha: känslosam, stark och med en skön höjning av låten i slutet. Det blev andra chansen och det är inte fy skam. En låt som tar sig till andra chansen kan mycket väl slå till och ta sig till final – och då är många vana att rösta på den. Det kan vara en fördel. I vilket fall var det kul att Thorsten Flinck hade en riktigt bra låt med mycket dramatik i.
Jag reser mig igen

Loreen med ”Euforia” var konstfylld och läcker. Tyvärr var jag så fylld av känslan efter Thorsten Flincks låt att jag inte lyssnade så noga första gången. Men eftersom den gick till finalen fick vi höra den igen och då insåg jag att det var en helt rättvis finalist.

Mer från Melodifestivalen:
Aftonbladet 1, Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet och Expressen.

Läs även andra bloggares åsikter om Melodifestivalen, Dead by April, Loreen, Torsten Flinck

Arkiverad under: Scen Taggad som: Dead by April, Loreen, melodifestivalen, Torsten Flinck

Förhandsbiljetter till Melodifestivalen som säljs före 25 oktober är troligen falska

13 september, 2011 by Redaktionen

Biljetter till Melodifestivalen ryktas vara i omlopp och ute till försäljning. Om du köper en sådan biljett kan du inte vara säker på att den är äkta.
Arrangörerna av Melodifestivalen skickar ut en varning:

Med anledning av att flera företag redan nu säljer biljetter till Melodifestivalens turné 2012 vill Live Nation tillsammans med Blixten & Co förtydliga att det officiella biljettsläppet är först den 25 oktober. Samtliga biljetter kommer endast att säljas via den auktoriserade biljettåterförsäljaren Ticnet och ingen förhandsförsäljning sker innan den 25 oktober.

Vi kan inte garantera äktheten på de biljetter som redan nu säljs via andra återförsäljare än Ticnet. Endast kunder med äkta biljetter kommer att släppas in på arenorna.

Läs även andra bloggares åsikter om biljetter, Melodifestivalen, falska

Arkiverad under: Scen Taggad som: biljetter, falska, melodifestivalen

Europe: Riktiga rockband nobbar Allsången och Melodifestivalen

27 juni, 2011 by Redaktionen

Flera av Europes efterföljare i den svenska glamrocken har inte tvekat utan ställt upp i både Melodifestivalen och i Allsången.
Europe kommer vi inte att få se där. Inte om vi ska tro Aftonbladet som pratat med Joey Tempest och John Norum:

Europe vägrar ”Allsång på Skansen” och Melodifestivalen.
Nu uppmanar de andra att nobba tv-succérna.
– Vissa saker gör man inte om man är ett äkta rockband, säger John Norum, gitarrist.

Visst kan en sådan exponering ge en tillfällig ökning av fans, men den berömmelsen är inte värd något i längden, menar John Norum och Joey Tempest.

Joey Tempest säger till Aftonbladet:
– Är man med i Melodifestivalen och det går bra är det bara en kort period med stor exponering och sedan kommer det en backlash. Då ska man hellre tro på det man gör och bygga långsamt.

Tänk om det fanns redaktioner som hade samma ryggrad, som kunde låta bli att bevaka allsången i Liseberg och på Skansen. Hmm? Eller åtminstone inte satsa med så stora resurser.
Tänk om de stora redaktionerna som har så stora resurser kunde använda dessa till viktigare saker än allsångerna?

För nu rustar ju medieredaktionerna för att varje måndag bevaka Lisebergs allsång och varje tisdag Skansen.

Läs även andra bloggares åsikter om Europe, rockmusik, allsång, melodifestivalen

Arkiverad under: Scen Taggad som: Allsång, Europe, melodifestivalen, Rockmusik

Krönika om ett problematiskt förhållande till melodifestivalen

10 mars, 2011 by Redaktionen


Jag har ett problematiskt förhållande till Melodifestivalen. Jag gillar den, egentligen. Jag föddes på 1980-talet och växte upp på 1990-talet. Jag har tidiga barndomsminnen av att Carola vinner Eurovision med en stormvind i Rom 1991, och jag kan placera ut schlagerörhängen längs hela min uppväxt: Melodifestivalen 1995 till exempel, där både Cecilia Vennerstens Det vackraste och Jan Johanssens Se på mig var med. Året därefter när Den vilda vann. Prima stycken schlagersvulst som är nog för att påverka en barnhjärna för resten av livet. Egentligen är min förkärlek för Melodifestivalen inte så konstig. Jag gillar den, egentligen. Det är bara det att det inte går att gilla längre. Det är inte längre en trevlig tillställning. Det handlar inte bara om att det var ”bättre förr”. Det handlar om att Melodifestivalen förvandlats till något slags medialt Frankensteinmonster. Man blir rädd.

En gång i tiden var det inte så komplicerat. En gång i tiden hade jag ganska enkelt kunnat försvara Melodifestivalen, mot exempelvis smakfascister och kulturelitister som ju måste ställa sig bakom tesen att schlager är Djävulens påfund. Det fungerar ju så. Människors musikaliska inriktningar fungerar ungefär som religiösa eller politiska övertygelser. Man tillhör en grupp, och man har ett partiprogram som man följer och då ingår vissa regler i paketet. Gillar man creddig indie – vad det nu ens egentligen innebär – avböjer man automatiskt att diskutera Melodifestivalen eftersom det går emot partilinjen. Gillar man Backyard Babies ska man, nu till exempel, vara klar över att Nicke Borg inte längre går att acceptera som mänsklig varelse. Han har svikit, gått över till andra sidan, och så vidare.

Men min musikaliska inriktning verkar inte riktigt fungera lika linjärt. Jag har, till att börja med, en ohejdbar förkärlek för ”skräp”. Banala texter och enkla melodier, töntiga produktioner, förlegat 80-talssvulst eller 60-talsrajtantajtan helt befriat från ironi. Allt som krävs för att musik ska vara bra för mig är egentligen en artist som är ärlig och levererar musiken från hjärtat. Inget tjafs, inga smarta poänger, inget intellektuellt navelskåderi. Bara musiken rakt upp och ner från artisten direkt till lyssnaren och det musikaliska meddelandet: Det här har jag på hjärtat.

Det här vill jag att du ska lyssna på. Nu ska du få höra på något jag vill få fram till dig. Det är inte mer komplicerat än så. Det betyder förstås inte att jag ogillar musik som allmänt anses vara ”bra” – tvärtom. Det var ju just uppriktigheten och det direkta som gjorde att jag blev förälskad i David Bowie och Ebba Grön på högstadiet, det var därför jag föll för The Cure och Joy Division på gymnasiet, för att bara nämna dom stora giganterna i sammanhanget. Men, och det är det viktiga, det är också därför jag kunde lyssna på soundtracket till Rocky IV på repeat för att komma igång med algebrapluggande – och varför jag aldrig riktigt lämnade Orup, Anders Glennmark och Niklas Strömstedt bakom mig när jag väl blev tio.

Här har schlagern, Melodifestivalen och Eurovision en självklar plats i mitt hjärta. För mig är detta smått legendariska spektakel en oändlig källa för allsköns smaklösa utsväningar i den fascinerande, lätt obegripliga, genre som kallas schlager. I takt med att Internet brett ut sig längs sina YouTube-landskap har Eurovisions historia kunnat kartläggas av dom som inte kan få nog. Och det är ett vackert landskap minsann. När jag säger att jag gillar schlager och Eurovision menar jag att jag gillar Ding A Dong med Teach in från Nederländerna 1975. När jag säger att jag gillar schlager och Eurovision menar jag att jag gillar den fjortonåriga Hanne Kroghs norska glädjespruta Lykken er från 1971. Jag menar att jag gillar alltifrån att det börjar värka kärlek banne mig till, låt säga lettiska Brainstorms hejdlösa My Star som kom fyra år 2000. Det var en av dom sista gångerna som Eurovision lät som en europeisk schlagerfestival.

Men okej. Eurovision är kanske fortfarande till någon mån Eurovision. Jag tillhör inte dom purister som blev upprörda när Lordi vann hela spektaklet 2006. Tvärtom tyckte jag det var vansinnigt kul. Och kul är just precis vad det här ståhejet ska vara. Det är därför jag ser på den svenska Melodifestivalen – och nu menar jag själva finalen – med allt större förskräckelse varje år. Och det är därför det blir allt svårare. Varje år blir det faktiskt allt mer frestande att bestämma sig för att aldrig mer bry sig.

Är det för att låtarna, och artisterna, har blivit mer mekaniska? Är det för att det kommersiella skiner igenom på ett vulgärt sett det inte gjort tidigare? Är det för att Danny (trademark) och Brolle (copyright) i första hand är produkter och inte artister? Ja, givetvis, men det är inte det främsta problemet. Man kan alltid argumentera att det alltid varit så – även om jag skulle säga att det vore okunnigt – och i vilket fall som helst så finns det något lite lätt befängt i att anklaga Melodifestivalen för att ha för dåliga låtar.

Det främsta problemet för min del är snarare att Melodifestivalen nuförtiden finns ÖVERALLT. Den lägger sig som ett duntäcke över allt annat och hela första kvartalet är den mediala bevakningen i det närmaste bisarr. Det enda man kan jämföra den mediala uppmärksamhet som Melodifestivalen får är riksdagsvalet vart fjärde år. Och det är inte bara det att det är delfinaler hit och dit, eller att mindre lyckligt lottade artister får lägga om hela sin verksamhet dessa månader. Nej, det DISKUTERAS ju också. Man spänner ögonen på Christer Björkman som om han vore Socialdemokraternas nya partikandidat. Jag har hört det på bussen, vid barer, i köer till korvkiosker och såväl på facebook som ute i verkliga världen. Ständigt dessa viktiga samtal: Vad ska vi göra åt att vi inte vinner i Eurovision? Hur ska rösterna fördelas? Vems är problemet? Vad ska vi göra åt denna kris?

Angelägenheten är skrämmande. Bara inför riksdagsvalet verkar svenska folket engagera sig lika mycket och bli lika angelägna om att göra sin röst hörd. Vill man protestera orättvisor ute i världen kan man gå med i en digital protestmarsch på facebook genom ett enkelt klick, sen kan man gå och göra lite mer kaffe. Men Melodifestivalen kräver diskussioner, engagemang, att vi samlas i verkligheten fokuserar på det här viktiga valet och själva deltar, aktivt, genom att lägga en demokratisk röst på…. ja, på Danny. Eller Brolle.

Är det bara jag eller skulle vi alla må bättre av att superhjärnorna på våra dags- och kvällstidningars kultur- och nöjesredaktioner – för att inte tala om SVT – bestämde sig för att tona ner överflödet av information som kastas på den här, så kallade, Melodifestivalen? Jag vet flera musikjournalister på DN och Aftonbladet, som tvingas skriva om den, som kommer må mycket bättre då. Och kanske kan (framförallt unga?) människor som borde engagera sig för annat få utrymme att göra det då. Och kanske kan vi som faktiskt, i all enkelhet, faktiskt tycker om den här tävlingen få göra det utan att slita av oss håret av frustration.

Det är bara Melodifestivalen, människor! Inget står på spel! Det är ingen nationell angelägenhet hurivida ”vi” ska vinna Eurovision eller inte. Melodifestivalen och Eurovision handlar bara om ostbågar, sockerdricka, dålig klädsmak och förkärlek för tramsiga melodier. Det är inte viktigare än så! Och det är minsann inte det lättaste, mina vänner, att tycka om något som inte går att tycka om längre. Eller att ogilla något man egentligen älskar. Melodifestivalens stjärna har helt klart fallit, eller åtminstone försvunnit, men jag vet att vi är flera där ute som fortfarande försöker följer efter den. Man kan helt klart bli tokig för mindre.

Relaterat: Senaste nyhetsartiklarna om Melodifestivalen:
Dagens Nyheter
Aftonbladet
Expressen

Läs även andra bloggares åsikter om Melodifestivalen

Arkiverad under: Scen Taggad som: melodifestivalen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Sida 2
  • Sida 3
  • Sida 4
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 8
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Teaterkritik: Galeasens Eurotrash träffar mitt i prick som en aktuell spegel. Våra psykiska besvär i Europa, vår flykt från skuld, men också hur band skadas i en nutida schweizisk överklassfamilj – drabbad av världskrig och nazism – blir kännbara.

Eurotrash (sedd 25 maj 2026) Scen … Läs mer om Teaterkritik: Galeasens Eurotrash träffar mitt i prick som en aktuell spegel. Våra psykiska besvär i Europa, vår flykt från skuld, men också hur band skadas i en nutida schweizisk överklassfamilj – drabbad av världskrig och nazism – blir kännbara.

Drömska förflyttningar med fransk klang – Ship Song på Kinesiska Muren

Manus & regi: Emilie … Läs mer om Drömska förflyttningar med fransk klang – Ship Song på Kinesiska Muren

Kganye på Fotografiska iscensätter folkliga myter och berättelser som fortlever i demokratiprojektets moderna RDP-bostäder i Sydafrika.

/ Lebohang Kganye - Le Sale ka … Läs mer om Kganye på Fotografiska iscensätter folkliga myter och berättelser som fortlever i demokratiprojektets moderna RDP-bostäder i Sydafrika.

Enastående samarbete och uppdatering av sound – Nordan med Lena Willemark & Ale Möller på Stora Teatern

21/5 2026 Stora Teatern i … Läs mer om Enastående samarbete och uppdatering av sound – Nordan med Lena Willemark & Ale Möller på Stora Teatern

Lotta Antonsson på Fotografiska – Vaneseendets trygga objekt för begär biter tillbaka som lockande mysterium

Lotta Antonsson - I Am … Läs mer om Lotta Antonsson på Fotografiska – Vaneseendets trygga objekt för begär biter tillbaka som lockande mysterium

Filmrecension: Viktlös – en tidlös berättelse om mekanismen bakom utnyttjande

Viktlös Betyg 4 Svensk biopremiär 22 maj … Läs mer om Filmrecension: Viktlös – en tidlös berättelse om mekanismen bakom utnyttjande

Opera: Nietzsche kontra Wagner – En triumf för Folkoperan

Foto: Sören Vilks Nietzsche kontra … Läs mer om Opera: Nietzsche kontra Wagner – En triumf för Folkoperan

Filmrecension: Passenger – fantasilösa metaforer

Passenger Betyg 1 Svensk biopremiär 22 … Läs mer om Filmrecension: Passenger – fantasilösa metaforer

Finstämt charmiga visor med variation och originella texter – Plåster av Axel Sondén och Flyttfåglarna

Axel Sondén & … Läs mer om Finstämt charmiga visor med variation och originella texter – Plåster av Axel Sondén och Flyttfåglarna

Recension: Rick Astley rickrollar Gröna Lund – och alla älskar det

Rick Astley Gröna Lunds stora scen, … Läs mer om Recension: Rick Astley rickrollar Gröna Lund – och alla älskar det

Filmrecension: Miroirs nr 3 – En båt på oceanen

Miroirs nr 3 - En båt på oceanen Betyg … Läs mer om Filmrecension: Miroirs nr 3 – En båt på oceanen

Mångmiljondonation bakom nytt centrum för konstnärlig gestaltning

Lunds universitet satsar på teater – nu … Läs mer om Mångmiljondonation bakom nytt centrum för konstnärlig gestaltning

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
För den som letar efter ett casino med 10 euro deposit utan svensk licens så är SpelaCasino.io en riktigt bra resurs. Där listar de och recenserar alla tillgängliga alternativ.

Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
På Casinodealen.se hittar ni den senaste informationen om nya casinon, licenser och slots hos casino på nätet.

PayPal casino utan licens
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in