Krönika om ett problematiskt förhållande till melodifestivalen

Jag har ett problematiskt förhållande till Melodifestivalen. Jag gillar den, egentligen. Jag föddes på 1980-talet och växte upp på 1990-talet. Jag har tidiga barndomsminnen av att Carola vinner Eurovision med en stormvind i Rom 1991, och jag kan placera ut schlagerörhängen längs hela min uppväxt: Melodifestivalen 1995 till exempel, där både Cecilia Vennerstens Det vackraste och Jan Johanssens Se på mig var med. Året därefter när Den vilda vann. Prima stycken schlagersvulst som är nog för att påverka en barnhjärna för resten av livet. Egentligen är min förkärlek för Melodifestivalen inte så konstig. Jag gillar den, egentligen. Det är bara det att det inte går att gilla längre. Det är inte längre en trevlig tillställning. Det handlar inte bara om att det var ”bättre förr”. Det handlar om att Melodifestivalen förvandlats till något slags medialt Frankensteinmonster. Man blir rädd.

En gång i tiden var det inte så komplicerat. En gång i tiden hade jag ganska enkelt kunnat försvara Melodifestivalen, mot exempelvis smakfascister och kulturelitister som ju måste ställa sig bakom tesen att schlager är Djävulens påfund. Det fungerar ju så. Människors musikaliska inriktningar fungerar ungefär som religiösa eller politiska övertygelser. Man tillhör en grupp, och man har ett partiprogram som man följer och då ingår vissa regler i paketet. Gillar man creddig indie – vad det nu ens egentligen innebär – avböjer man automatiskt att diskutera Melodifestivalen eftersom det går emot partilinjen. Gillar man Backyard Babies ska man, nu till exempel, vara klar över att Nicke Borg inte längre går att acceptera som mänsklig varelse. Han har svikit, gått över till andra sidan, och så vidare.

Men min musikaliska inriktning verkar inte riktigt fungera lika linjärt. Jag har, till att börja med, en ohejdbar förkärlek för ”skräp”. Banala texter och enkla melodier, töntiga produktioner, förlegat 80-talssvulst eller 60-talsrajtantajtan helt befriat från ironi. Allt som krävs för att musik ska vara bra för mig är egentligen en artist som är ärlig och levererar musiken från hjärtat. Inget tjafs, inga smarta poänger, inget intellektuellt navelskåderi. Bara musiken rakt upp och ner från artisten direkt till lyssnaren och det musikaliska meddelandet: Det här har jag på hjärtat.

Det här vill jag att du ska lyssna på. Nu ska du få höra på något jag vill få fram till dig. Det är inte mer komplicerat än så. Det betyder förstås inte att jag ogillar musik som allmänt anses vara ”bra” – tvärtom. Det var ju just uppriktigheten och det direkta som gjorde att jag blev förälskad i David Bowie och Ebba Grön på högstadiet, det var därför jag föll för The Cure och Joy Division på gymnasiet, för att bara nämna dom stora giganterna i sammanhanget. Men, och det är det viktiga, det är också därför jag kunde lyssna på soundtracket till Rocky IV på repeat för att komma igång med algebrapluggande – och varför jag aldrig riktigt lämnade Orup, Anders Glennmark och Niklas Strömstedt bakom mig när jag väl blev tio.

Här har schlagern, Melodifestivalen och Eurovision en självklar plats i mitt hjärta. För mig är detta smått legendariska spektakel en oändlig källa för allsköns smaklösa utsväningar i den fascinerande, lätt obegripliga, genre som kallas schlager. I takt med att Internet brett ut sig längs sina YouTube-landskap har Eurovisions historia kunnat kartläggas av dom som inte kan få nog. Och det är ett vackert landskap minsann. När jag säger att jag gillar schlager och Eurovision menar jag att jag gillar Ding A Dong med Teach in från Nederländerna 1975. När jag säger att jag gillar schlager och Eurovision menar jag att jag gillar den fjortonåriga Hanne Kroghs norska glädjespruta Lykken er från 1971. Jag menar att jag gillar alltifrån att det börjar värka kärlek banne mig till, låt säga lettiska Brainstorms hejdlösa My Star som kom fyra år 2000. Det var en av dom sista gångerna som Eurovision lät som en europeisk schlagerfestival.

Men okej. Eurovision är kanske fortfarande till någon mån Eurovision. Jag tillhör inte dom purister som blev upprörda när Lordi vann hela spektaklet 2006. Tvärtom tyckte jag det var vansinnigt kul. Och kul är just precis vad det här ståhejet ska vara. Det är därför jag ser på den svenska Melodifestivalen – och nu menar jag själva finalen – med allt större förskräckelse varje år. Och det är därför det blir allt svårare. Varje år blir det faktiskt allt mer frestande att bestämma sig för att aldrig mer bry sig.

Är det för att låtarna, och artisterna, har blivit mer mekaniska? Är det för att det kommersiella skiner igenom på ett vulgärt sett det inte gjort tidigare? Är det för att Danny (trademark) och Brolle (copyright) i första hand är produkter och inte artister? Ja, givetvis, men det är inte det främsta problemet. Man kan alltid argumentera att det alltid varit så – även om jag skulle säga att det vore okunnigt – och i vilket fall som helst så finns det något lite lätt befängt i att anklaga Melodifestivalen för att ha för dåliga låtar.

Det främsta problemet för min del är snarare att Melodifestivalen nuförtiden finns ÖVERALLT. Den lägger sig som ett duntäcke över allt annat och hela första kvartalet är den mediala bevakningen i det närmaste bisarr. Det enda man kan jämföra den mediala uppmärksamhet som Melodifestivalen får är riksdagsvalet vart fjärde år. Och det är inte bara det att det är delfinaler hit och dit, eller att mindre lyckligt lottade artister får lägga om hela sin verksamhet dessa månader. Nej, det DISKUTERAS ju också. Man spänner ögonen på Christer Björkman som om han vore Socialdemokraternas nya partikandidat. Jag har hört det på bussen, vid barer, i köer till korvkiosker och såväl på facebook som ute i verkliga världen. Ständigt dessa viktiga samtal: Vad ska vi göra åt att vi inte vinner i Eurovision? Hur ska rösterna fördelas? Vems är problemet? Vad ska vi göra åt denna kris?

Angelägenheten är skrämmande. Bara inför riksdagsvalet verkar svenska folket engagera sig lika mycket och bli lika angelägna om att göra sin röst hörd. Vill man protestera orättvisor ute i världen kan man gå med i en digital protestmarsch på facebook genom ett enkelt klick, sen kan man gå och göra lite mer kaffe. Men Melodifestivalen kräver diskussioner, engagemang, att vi samlas i verkligheten fokuserar på det här viktiga valet och själva deltar, aktivt, genom att lägga en demokratisk röst på…. ja, på Danny. Eller Brolle.

Är det bara jag eller skulle vi alla må bättre av att superhjärnorna på våra dags- och kvällstidningars kultur- och nöjesredaktioner – för att inte tala om SVT – bestämde sig för att tona ner överflödet av information som kastas på den här, så kallade, Melodifestivalen? Jag vet flera musikjournalister på DN och Aftonbladet, som tvingas skriva om den, som kommer må mycket bättre då. Och kanske kan (framförallt unga?) människor som borde engagera sig för annat få utrymme att göra det då. Och kanske kan vi som faktiskt, i all enkelhet, faktiskt tycker om den här tävlingen få göra det utan att slita av oss håret av frustration.

Det är bara Melodifestivalen, människor! Inget står på spel! Det är ingen nationell angelägenhet hurivida ”vi” ska vinna Eurovision eller inte. Melodifestivalen och Eurovision handlar bara om ostbågar, sockerdricka, dålig klädsmak och förkärlek för tramsiga melodier. Det är inte viktigare än så! Och det är minsann inte det lättaste, mina vänner, att tycka om något som inte går att tycka om längre. Eller att ogilla något man egentligen älskar. Melodifestivalens stjärna har helt klart fallit, eller åtminstone försvunnit, men jag vet att vi är flera där ute som fortfarande försöker följer efter den. Man kan helt klart bli tokig för mindre.

Relaterat: Senaste nyhetsartiklarna om Melodifestivalen:
Dagens Nyheter
Aftonbladet
Expressen

Läs även andra bloggares åsikter om Melodifestivalen