Första omgången av den svenska uttagningen till Melodifestivalen får väl godtjänst.
De tre programledarna, Helena Bergström, Sarah Dawn Finer och Gina Dirawi, var prestigelösa och överansträngde sig inte för att vara lustiga och lyfta fram sig själva. Skönt att slippa Filip och Fredrik-syndromet i ett svenskt underhållningsprogram.
Det var bra bredd på de åtta tävlande bidragen, från discodunk till discorap och hårdrock och konstpop och teatermanér. Skönt att vi slapp sådana där bidrag som låter som schlagersånger lät för tjugo år sedan. Annars brukar det alltid vara något sådant, som brukar vara mest pinsamt.
Att låta Soundtrack of our Lives spela Dilbas låt under pausen höjde också kvaliteten.
Kändes bra att de två vinnande bidragen som gick direkt till final höll så pass bra kvalitet och inte var så anpassade till gammalt schlagerformat. Dead by Aprils låt ”Mystery” lät ganska likt deras vanliga repertoar, även om låten inte kom upp i samma klass som deras genombrottshits. Loreen som också gick direkt till final stod väl för kvällens allra bästa kvalitet.
Många av mina vänner och bekanta på Facebook uppdaterade sina statusrader med kommentarer kring Melodifestivalen och jag märkte att många gillade Torsten Flinck och Revolutionsorkestern som stod för ett av de bättre bidragen i år. Själv blev jag överförtjust i sången, ”Jag reser mig igen” och röstade fyra gånger på den.
En av mina vänner på Facebook kommenterade:
Vad häftigt, här sitter 70-talets hela alternativrörelsen och tittar på Melodifestivalen en lördag kväll!
Mina tankar under själva programmet
Sean Banan med låten ”Sean Den Förste Banan”: Okey medryckande, men ändå ganska intelligensbefriad flirt med landets dagisbarn. Skönt att inte småbarnen fick bestämma allt denna kväll.
Abalone dots är ett underbart bluegrassband och deras sång var en fin, lugn, vacker och melankolisk sång men ingen elodifestivalsvinnare.
The Moniker alias Daniel Karlsson är rätt speciell med sinklädstil men det räckte inte. Den långsamma låten som var en hyllning till Chris Isaac och Bryan Adams med flera hade inget som riktigt fastnade och därför hamnade den också sist.
Afrodite med ”The boy can dance” har avgjort haft bättre låtar. Det här var en discodunklåt som låter som något vi hört många gånger förut. Definitivt inget som skulle sticka ut på stora Europafinalen.
Dead by april med låten ”Mystery” följde göteborgshårdrocksbandets vanliga repertoar: Growl och spröda klocktoner.
OK, men bandet når inte upp till samma nivå som med genombrottsalbumet. De åkte nog snålskjuts på att hårdrockare och göteborgare röstade av solidaritet med dem.
Marie Serneholts ”Salt and pepper” var överraskande bra, men föll tydligen inte de röstande folket i smaken.
Thorsten Flinck och Revolutionsorkestern med ”Jag reser mig igen” hade allt som en vinnarlåt ska ha: känslosam, stark och med en skön höjning av låten i slutet. Det blev andra chansen och det är inte fy skam. En låt som tar sig till andra chansen kan mycket väl slå till och ta sig till final – och då är många vana att rösta på den. Det kan vara en fördel. I vilket fall var det kul att Thorsten Flinck hade en riktigt bra låt med mycket dramatik i.
Jag reser mig igen
Loreen med ”Euforia” var konstfylld och läcker. Tyvärr var jag så fylld av känslan efter Thorsten Flincks låt att jag inte lyssnade så noga första gången. Men eftersom den gick till finalen fick vi höra den igen och då insåg jag att det var en helt rättvis finalist.
Mer från Melodifestivalen:
Aftonbladet 1, Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet och Expressen.
Läs även andra bloggares åsikter om Melodifestivalen, Dead by April, Loreen, Torsten Flinck