Graveyard

Redan när jag steg av tunnelbanan vid Gullmarsplan insåg jag vilken publikefest som var på gång. Kön för att komma in på Globenområdet, till festivalen Sonisphere 2011, ringlade sedan ändå från Globen till Gullmarsplan, redan vid lunchtid.

När jag vaknade på morgonen hörde jag regnet smattra mot fönstret, men ganska snabbt blåste sommarvindar bort regnmoln och sommarsolen torkade bort nattregnet. Ja, sommarens hårdrockfestival inne i Stockholm hade tur med vädret. Förra året höll festivalen till ute på kungens gamla jaktmarken, Stora Skuggan på Djurgården och regnet bara vällde ner och förvandlade gräsmattorna till gyttja. Om inte Sonisphere varit utsålt i förväg förra året hade kanske en och annan tvekat att ta sig dit, trots den enorma uppställningen av artister ifjol: Iron Maiden, Slayer, Iggy Pop, Mötley Crüe …
Årets band är inte alls lika stora dragplåster när det gäller att dra en jättepublik.

Först ut var Seventribe, bandet som förra året vann Released, Live and Unsigned och sedan dess spelat både på Sweden Rock och Metaltown och nu alltså fick inviga Sonisphere.

Seventribe spelade på den något mindre scenen, Saturn, utanför Hovet. Den scenen fick en något lustigt fördelad yta för publiken. Längst fram ryms bara något hundratal, sedan får övriga breda ut sig åt sidorna. Inte helt optimalt.

Jag tycker att Globenområdet verkar vara ett bra val att placera en stadsfestival på. Söderstadion fungerade utmärkt som stor scen – och det fanns en hel del plats att hänga på under tak. En het dag som årets festivaldag blev fanns det lite svalka och skugga att hitta inomhus – och hade det varit typiskt svenskt festivalregnväder hade inomhuskorridorerna gett skydd mot regnet.

Några recensioner från första delen av dagen:

Dead By April
Scen: Apollo på Söderstadion
Betyg 3
Det är en utmaning att vara hårdrockband och skapa en show strax efter lunch, mitt på ljusa julisommardagen. Dead By April

Det är många metalband som kommer från Göteborg. Dead by April är ett av de nyaste, bandet bilades är ei februari 2007 och slog igenom stort med det självbetitlade debutalbumet som gavs ut i maj 2009.
Tråkigt nog lämnade båda gitarristerna, Pontus Hjelm och Johan Olsson, bandet 2010.
Det känns som att bandet inte riktigt hittat tillbaka till sitt vinnande koncept helt.
De fick dock sin publik att börja hoppa med redan från andra låten och när de mot slutet spelade sin stora hit ”Losing you” då sjöng publiken med, förstås.
De avslutade med senaste singeln ”Within my heart”. Så klart.

Jag såg att Aftonbladets hårdrockbloggare gnällde som bara den över Dead By Aprils spelning.
Å andra sidan får man leta efter gnälligare och surare bloggare.

Kvelertak
Scen: Saturn utanför Hovet
Betyg 2
Det har surrats en del kring norska Kvelertak. Norge slår till då och då och ger världen ett riktigt bra hårdrockband. Kvelertak spås bli nästa rockiga norska produkt.
Sex norrmän som spelar typiskt metal med viss melodi och med growlare, för övrigt med bar överkropp i värmen.
Flera gitarrister, en trummis och en bas. Klassiskt.
Jag vet inte om bandet haussats för mycket eller om det var för tidigt på dagen för dem, riktigt fart på publiken fick de inte.
Den överironiska Aftonbladetbloggaren beskriver dem så här:
Norsk melodiös metal med Shagrath-growl. Tänk Finntroll möter In Flames och skaffar barn med Mustasch. Okej, kanske inte riktigt så. Men nästan.

Graveyard
Scen: Apollo på Söderstadion
Betyg: 4
Sköna Graveyard är ännu ett hårdrockande Göteborgsband, fast de sticker ut en del på Sonisphere.
Graveyard började blev bluesiga gitarrslinogr och blueshes sång i inledningen på första låten och de höll den stilen i hela spelningen.
Det drällde ju av kids på festivlaen med t-shirt där det står Slipknot. Jag kan tänka mig att den som gillar ansiktslös metal utan melodier kanske inte är rätt målgrupp för hårdrock med mycket blues och åttiotalsrock.

Graveyard ska nog allra helst upplevas i en konsertlokal där de är huvudbandet och där vi kan lyssna utan att bli störda av småglin som springer fram och tillbaka. Nästa gång jag ser Graveyard hoppas jag blir i en konsert, jag nöjer mig inte med 45 minuter av dem på en festivalscen.

Arch Enemy
Scen: Apollo på Söderstadion
Betyg: 4
Vilken stämning. Det märktes att bandet har många fans som var där. Publiken klappade händerna och ropade.
Scenframträdandet började med slingor med gitarr och trummor.
En bra metafor för Arch Enemys musik: melodisk death metal.
Bandet grundades i Halmstad 1996 av gitarristen Michael Amott. Hans bror Christopher Amott spelar också med i bandet. Sitt stora genombrott fick Arch Enemy då bandets nuvarande tyska sångerska Angela Gossow tog sin plats i bandet i samband med albumet Wages of Sin (2001).
Hon är helskön, tuff och kan growla som vilken man som helst.

Hela bandet uppträdde med mörka tuffa scenkläder med mycket rockattityd, det måste ha varit varmt och svettigt i sommarvämen.

Snacka om att Arch Enemy tände publiken. En stor del av publikhavet viftade i takt med vänster arm redan från första låten och konserten igenom. Det gör inget om det blir lite felspelat ibland när ett band kan få upp en sådan stämning.

Lite uppgifter om bandet från Wikipedia:

Arch Enemy är ett av Sveriges större death metal-band och har sedan starten gett ut åtta studioalbum, två livealbum/videor samt tre EP-skivor (dock aldrig några singlar). Bandet spelar klassisk melodisk dödsmetall, men blandar också in en hel del element från thrash metal-scenen, och även en gnutta 80-talshårdrock, vilket hörs genom att bandet lägger stor vikt vid gitarrsolon. Ett relativt originellt drag med Arch Enemy är det faktum att de har en kvinnlig sångare, som framför growl lika starkt och dovt som en mansröst.
Efter inspelningen av bandets sjätte album Doomsday Machine (2005) hoppade gitarristen Christopher Amott av bandet för att koncentrera sig på sina studier. Han ersattes av Fredrik Åkesson. I mars 2007 återförenades Christopher Amott med bandet.
Arch Enemys nionde studioalbum, Khaos Legions, släpptes den 30 maj 2011.

Än en gång ska jag citera den sura festivalbloggaren i Aftonbladet:
Har aldrig hört Amott-bröderna spela så mycket fel. Låter ibland som att en nybörjare lirar ”Guitar hero” på högsta svårighetsgraden. Inte okej.

Men när spelningen blev en sådan fest för publiken tycker jag inte det gör något om de spelar fel någon gång. Det är annat som räknas på en festival.

Airbourne
Scen: Saturn utanför Hovet
Betyg: 3
Det australienska Airbourne är ett av de få banden som inte var svenska på årets svenska version av Sonisphere.
Spelningen ingår i deras ”No guts, no gloro world tour” som bygger på albumet det släppte 2010.
De brukar beskrivas som en något aggressivare och något yngre version av AC/DC.
Jo, det har full fart på scen och de är rätt roliga när sångaren skuttar fram längs scenen och basisten och gitarristen skakar på sina långa mörka hår i takt samtidigt.

Det var full fart på scenen, fast något enformigt.
Saturn-scenen stod lite dumt till så till vida att publiken blev utspridd åt sidorna, det var nog svårt för banden att få publikkontakt.

Fler recensioner från Sonisphere kommer:
Mastodon, In Flames och Slipknot kommer det recensioner om senare, av en annan av Kulturbloggens medarbetare.

Relaterat:
Expressen

Läs även andra bloggares åsikter om metal, Sonisphere, hårdrock, musikfestivaler, Graveyard, Dead by april, Arch enemy