Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Göta Källare

Wailers på Göta Källare och hela golvet gungade

by

”Emancipate yourself from mental slavery – only ourselves can free our minds…” Redemption song

Efter Bob Marleys död har Wailers fortsatt sin musikaliska karriär med Aston ”Family Man” Barrett i spetsen.

På Göta Källare fick vi en rejäl reggaefest och inga sånger lämnades osjungna. Vi fick lyssna på Bob Marley-klassiker som One love, Exodus och No woman, no cry. Publiken sjöng med uppmuntrade av artisterna och hela publiken gungade.

Visst saknar jag som andra Bob Marley men Wailers för hans musik vidare däarför att det är lika mycket deras musik. Medlemmar har kommit och gått men Bob Marleys trogne vapendragare Aston Barrett står för en musikalisk kontinuitet som låter musiken leva vidare. Till glädje för alla fans.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Dinosaur Jr på Göta Källare, recension och bilder

by

Vad: Dinosaur Jr
Var: Göta Källare
När: 8 juli 2011

Sedan Dinosaur Jr återförenades för sex år sedan har de, utöver att ha spelat in två fantastiska album, hunnit besöka Sverige ett antal gånger. Den här gången hade turen kommit till Göta Källare i Stockholm där de dammade av sitt över tjugo år gamla mästerverk Bug, men det är inte det minsta nostalgiskt. Låtmaterialet må vara ålderstiget men råheten och frustationen i låtarna är fortfarande lika aktuell.

Nere i källaren var det hett, svetten rann längs pannan och decibelmätaren gick sönder redan under förbandet. Den lika tystlåtne som inflytelserika frontmannen J Mascis, som hade odlat ett mysigt skägg, lät gitarren tala.

Efter inledningen med Forget the Swan och The Wagon rev de av Bug i sin helhet. De fartfyllda låtarna som Freak Scene och Budge gör sig bra men det är Don’t som är konsertens höjdpunkt. Bandets basist Lou Barlow, som började hosta blod i studion när han sjung låten på skivan, kastade ut mikrofonen till publiken. Det dröjde inte länge tills den både ene och den andre från publikhavet tog sig upp på scenen för att yla med i texten ”why don’t you like me?”.

Snart kommer jag på mig själv att undra hur ett band med så många år på nacken och som numera ser ut att vara i en sådan harmoni med varandra kan låta mer frustrerade än någonsin. De distinkta, manglande gitarriffen som alltjämt är melodiska i sin kompromisslöshet gör Dinosaur Jr till ett av alternativrockens mest inflytelserika band, och en stor anledning till att det även finns gitarrsolon i indievärlden.

De avslutade konserten med en cover på Just Like Heaven av The Cure.

Doctor Midnight & The Mercy Cult – Hans Erik Dyvik Husbys nya band, recension, bilder och filmklipp från spelningen på Göta Källare

by

Doctor Midnight & The Mercy Cult – Nordiska Superbandet Intar Göta Källare

Sedan Hans-Erik Dyvik Husby, bättre känd som Hank von Helvete, hoppade av Turbonegro har han bland annat gestaltat Cornelis Vreeswijk i filmen Cornelis och varit med i den norska uppsättningen av ”Jesus Christ Superstar”, och efter dessa erfarenheter var det inte många som trodde på en så snabb återkomst till den tunga hårdrocken. Men nu står han här framför oss, som frontman i superbandet Doctor Midnight & The Mercy Cult, tillsammans med ett gäng bekanta ansikten från band som Marilyn Manson, Apoptygma Berzerk och Celtic Frost.

Det är kul att se hur alla medlemmar har kvar sin image från tidigare band; med endast en blick skulle det gå att gissa sig fram till vem som spelat i vilket band. Tim Skold med sitt tydliga scenspråk, Audun Stengel med sina svarta converse och jättelugg, Anders Odden med sitt galna skägg och David Husvik med sin läderkeps och stora örhängen.

Bandet möts av ett stort jubel trots en ganska liten publik. De första låtarna lämnar dock inget bestående intryck, de känns inte tillräckligt färgstarka och är i stort sett bara ett högt tempo med lite sång. Trots de tydliga influenserna från olika genrer medlemmarna bär med sig blir resultatet förvånansvärt platt. Inga melodier som fastnar, men det beror nog i största grad på att alla låtar är nya och publiken inte är beredda på vad de kommer att möta. I och med detta är ju även bandet försiktigt medan de iakktar publikens respons. Som tur är verkar responsen vara den bandet hoppats på.

Efter en ganska blek första kvart där alla spår känns lite väl enformiga och aningen halvdana börjar det dock ta sig och nu kommer det mycket intressantare spår. Det vi saknade i början av spelningen får vi nu gott av i form av tre riktigt spännande låtar. ”Ok, We’re Just About To Die” tillägnar Hank till alla kvinnor i publiken som en gemensam ursäkt till för alla gånger ”vi killar” gjort något dumt. Det lite lugnare spåret följs av ett par riktiga tungviktare i ”Revenge” och ”Misconception” som förmodligen är kvällens höjdpunkter.

Extranumret (om man nu kan kalla det så, då bandet inte lämnar scenen efter sista spåret) är titelspåret på den nya skivan, ”I Declare Treason”, som avslutar konserten på ett högtidligt sett och hela spelningen är över efter en dryg timme.

Att bygga upp en hel spelning på endast outgivet material (bortsett från en liten del av öppningsspåret och ”(Don’t) Waste It” som finns med på den nysläppta singeln) är ett riskmoment och det håller Hank med om som kallar det rysk roulette. Men de som vågat sig hit ikväll får igen för vad de betalat för, och trots en blek inledning är det en grym spelning vi fått vittna idag av ett lovande project som med stor sannolikhet kommer att växa sig mycket större när den efterlängtade debuten äntligen släpps.

Doctor Midnight & The Mercy Cult kommer bland annat att gästa Metaltown och Gateway Rock i sommar.

Relaterat:

Hans Erik Dyvik Husby är tillbaka på rockscenen. Med nya supergruppen Doctor Midnight and the Mercy Cult vill han återupprätta rock’n’roll. “Vårt band ska göra skillnad”, säger han. Du känner honom som death punk-ikonen Hank von Helvete, som Jesus på en teaterscen och som Cornelis Vreeswijk från bioduken. Den snart 40-årige Hans Erik Dyvik Husby har gjort en märklig resa. Nu är han tillbaka där han började. I en grupp som vill förändra rock’n’roll.” – Carl Cato,
Från ett pressmeddelande.

Kulturbloggens Calle Andersson har en hel hög av bilder från spelningen på Göta Källare 13 maj 2011.










Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Stor underhållning med Raphael Saadiq på Göta Källare

by

Det spelas klassisk soul när ett närmast fullpackat Göta Källare värme upp inför Raphael Saadiq, en av få stora yngre soulstjärnor. Det är en utmärkt uppvärmning, för när Saadiq kliver på gör han det med en pondus som inte står långt bakom legenderna vi hörde tidigare på kvällen.

Till en början befarar man att det rockiga soundet som dominerar nya skivan Stone Rollin’ ska ta över lokalen, sättningen grunder lite för det. Det är tre gitarrer, trummor, bas och klaviatur. Men för det mesta är svänget större än trycket och balansen hålls.

Men visst är det rockfokus, Saadiq framstår ena stunden, i Heartattack, som arvtagaren till Prince med gitarren och viljan att sjunga ut sitt hjärta, i andra stunden, i Radio, som Little Richard med attacken och charmen. Ena foten står konserten igenom i denna svarta soulrock, den andra står i publikflörtande soulfunkutflykter i Stevie Wonders anda. Jämförelserna kian vara tunga för vem som helst, men ikväll bär Saadiq och hans band upp det. Det är en lysande konsert, från första stund har han publiken i sin hand. Det klappas, dansas och sjungs med en härligt utlevande Saadiq som lekledare.

Visst förlorar konserten lite fart vid några tillfällen då bandet gör några potpurrin, men kanske är det nödvändigt för att tisdagskvällen ska orka. En annan anmärkning är att ljudet är lite skarpt och alltför
diskantstarkt. Många söker sig längre bak i lokalen. Men det är bara anmärkningar som inte ska ta ifrån Saadiq titeln som en av de bättre underhållarna i musikvärlden idag. Det syns att han älskar det han gör,
och kärleken spiller över på publiken som älskar tillbaka.

När publiken efter cirka en timma befarar att konserten är slut efter en fenomenal Good Man blir applåderna närmast stormande för att få ha kvar bandet på scen. Men istället går låten över i en närmast lika fenomenal Don’t Mess With My Man.

I det stora hela en strålande konsert, även om vi får en del onödiga utsvävningar i form av vokala och musikaliska uppvisningar. Man hade vunnit på att hålla liv i det röj och sväng man pumpade upp. Ju längre
konserten gick blev det också mer ofokuserat. Men efter extranumren Over You och Go To Hell går man ändå hem lycklig.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Dinosaur Jr kommer till Stockholm och spelar Bug i sin helhet

by


8 juli – Stockholm, Göta Källare
9 juli – Oslo, Rockefeller
Två datum att lägga på minnet för fans till Dinosaur JR, då spelar de i Stockholm och i Oslo.

Här är pressmeddelandet om de unika spelningarna:

Sedan länge ett av världens etablerade underverk. Konsensus. När ett vilt gitarr-wunderkind blev besatt av punken och Neil Young bildades Dinosaur (som senare fick suffixet ”jr” eftersom en lastgammal supergrupp ville hävda sig), en grupp som i ett virrvarr av influenser skapade sig en egen plats i åttiotalets indiefauna. Och de regerade i mångas sinne.

J Mascis, Lou Barlow och Emmett Jefferson Murphy III (eller Murph) drog med sin självbetitlade debut ”Dinosaur” fram twangy country, noisig punk och fröet till det som blev lo-fi. Ett stycke på vägen till perfektion gjordes med albumet som dök upp runt hörnet, ”You’re Living All Over Me” men det var med ”Bug” (1988) som de klev in i fin/fulrummet på riktigt. ”Freak Scene”, de första tre minuterna och trettiosex sekunderna som mynnar ut ur högtalarna, är värda all kredd de någonsin fått. En orgie i allt som är bra med musik. ”No Bones” är kaos kontrollerad i sirapsfart men ljuvligare än ljuvt. Albumets nummer tre, ”They Always Come”, är som taggtrådsklädda tops införda långt förbi båggångarna i örat. Och så fortsätter det i ytterligare sju dissonanta symfonier.

Så varför orera så hejvilt om ”Bug”, en platta som dök upp för över tjugo år sedan? Det har sin naturliga förklaring i att J, Lou och Murph tänker uppföra verket i sin helhet på en scen i Stockholm och Oslo. Längst fram, utan öronpluggar. Vi ses!

v