Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Dramaten

Teaterkritik: [BLANK] – känns ända in i märgen

by

[BLANK]
Av Alice Birch
Översättning Amanda Svensson
Regi Maria Åberg
Scenografi och kostym Rosanna Vize
Ljus James Farncombe
Peruk och mask Melanie Åberg, Sofia Ranow Boix-Vives
I rollerna Julia Dufvenius, Ana Gil de Melo Nascimento, Electra Hallman, Ellen Jelinek, Melinda Kinnaman, Tanja Lorentzon, Livia Millhagen, Ingela Olsson, Nancy Ofori och Lotta Tejle
Svensk premiär på stora scenen på Dramaten 8 maj 2025

En lång rad kvinnor står iförda blommiga sommarklänningar i föreställningens början. Men gulligt, sött och sommar-romantiskt är det långt ifrån. Snabbt brakar det loss och vi får följa starka scener om våld mot kvinnor, scener som känns ända in i märgen och av och till är det alldeles knäpptyst i salongen. Ingen kan se detta utan att bli berörd på djupet.

Det är en föreställning av Alice Birch, som är en av Storbritanniens mest uppmärksammade dramatiker som skrivit för succéserier som Succession och Normal People. [BLANK] sätts upp i Sverige för första gången. I rollerna: tio skickliga svenska skådespelare som gestaltar kvinnor som utsatts för våld – offer, överlevare och förövare.

Små puzzel-bitar ur olika kvinnoöden gestaltas. Kvinnor som brottsoffer och i några fall också som förövare. Alla scener belyser våld på olika sätt – fysiskt, psykiskt, strukturellt och känslomässigt. Männen som ofta är förövare är frånvarande på scen men deras handlingars följder och konsekvenser är tydliga. En del scener är som att uppleva ett domstolsförhör, i någon scen får vi se en polis som försöker övertala en kvinna att anmäla våld.

Det är hög kvalitet hela vägen, i varje scen, med genomgående duktiga skådespelare samlade på samma scen. Alla skådespelare var på scenen hela tiden, en del i förgrunden och andra i bakgrunden. Scenografin är spännande med en snurrscen som snurrade på, hela tiden i rörelse där vi i bakgrunden ser olika kvinnor i olika vardagssituationer, ofta en illustration av hur kvinnor alltid är sysselsatta i kök och någon gång utomhus.

Jag känner stor tacksamhet för att en föreställning som denna sätts upp på Dramaten. Samma vecka som föreställningen har premiär släpper polisen en rapport om våld mot kvinnor som fick stor uppmärksamhet i medier. I polisrapporten tas det upp att tre kvinnor skulle kunna levt om polisen hade gjort sitt jobb.

Kanske en del ur publiken kan uppleva att föreställningen tar upp ett alltför ”tung ochnsvårt ämne”, men det är trots allt många kvinnors verklighet och vardag som gestaltas. Det kan inte bli för mycket uppmärksamhet på våldet mot kvinnor och barn. Detta våld fortsätter i oförminskad styrka. Det är viktigt att det blir synliggjort. Våldet utspelas dagligen runt om i samhället även om många inte ser det. Det ges inga svar i föreställningen och inga frågeställningar formuleras. Det är istället olika händelser som spelas upp, vilket fungerar mycket bra och säkert är starkare och tydligare än om några svar skulle getts, vilket inte heller är en teaters uppgift att ge. Jag rekommenderar alla att se den.

Om regissören:
Regisserar gör Maria Åberg, som även regisserade det hyllade uruppförandet på Donmar Warehouse i London. Hon har varit verksam som regissör på Royal Shakespeare Company och andra teatrar i Storbritannien, men har också satt upp flera pjäser på Malmö Stadsteater. På Dramaten har hon tidigare satt upp Gustav III på Stora scenen 2008.
Maria Åberg säger i ett pressmeddelande:
– Alice Birchs engelska titel anspelar på ett blanksteg där man kan fylla sin egen titel beroende på vilket urval av scener man gör, men den belyser också det faktum att kvinnorna vi möter på scen skulle kunna vara vilka kvinnor som helst.

Fakta om Alice Birch och[BLANK]
Alice Birch skrev [BLANK] på beställning från National Theatre och Clean Break – ett brittiskt teaterkompani som grundades i ett kvinnofängelse 1979. Målet var att ge röst åt kvinnor som på något sätt kommit i kontakt med det straffrättsliga systemet, vilket också förklarar pjäsens tematik. Pjäsen består av 100 fristående scener, av vilka varje regissör som sätter upp pjäsen får välja fritt. Ingen uppsättning av pjäsen blir därför den andra lik. Denna version av [BLANK] består av 28 scener.

Teaterkritik: ”Papporna” där man skrattade vid fel tillfällen på Dramatens Lilla scen

by


Foto Sören Vilks

Papporna
Bok av Alexandra Pascalidou
Regi och koreografi Alexander Salzberger (delar av ensemblen har vid bearbetningen bidragit till material till vissa berättelser)
Kostym Jasminda Asplund Blanco
Peruk och mask Moa Hedberg
Dramaturg Anna Kölén
Regiassistent Lovisa Bergenstråhle mfl.
Urpremiär Skärtorsdagen den 17 april 2025, Dramatens Lilla scen

Det är alltid spännande och nervkittlande vid urpremiärer. Förutom den självklara dramatiken, att något uppförs för allra första gången, blev vi alla tvungna att lämna teatern i närmare 30 minuter eftersom brandlarmet gick. Kanske bidrog detta till mer energi på scen, eller till en nervösare publik när vi till sist fick gå in i teatersalen igen?

Jag tror att många av oss åtminstone hade hört talas om Pascalidous bok, med samma namn dvs. en högaktuell bok om hur manlighet ärvs, förvaltas och påverkar den yngre generationen män i vårt land.

Det som var mycket spännande med föreställningen var hur man ville påvisa hur frånvaron av en god manlig förebild kan göra att unga män blir splittrade och lockas in av andra män som kanske enbart ge dem en gnutta uppskattning, lockelser av fel anledning. Man inser hur lätt det är att manipuleras som barn, och det enda som krävs är en frånvarande eller självupptagen förälder som inte vill vara vuxen i rummet.


Foto Elisabeth Toll / Studio Bon
Föreställningen hade inte en självklar ordningsform och inledningsvis var det väldigt svårt att förstå syftena med visa enskilda scener och dess ordning. Med tiden förstod man några mönster, men fortfarande frågade jag mig, ”varför har man valt det här perspektivet på frågan?”. På detta vis blev det naturligtvis väldigt spännande med jämna mellanrum. Det mest hoppfulla i föreställningen var hur den dansande barnstatisten, trots allt, oavsett vad som förväntades av honom, rörde sig efter sina egna regler och inte lät sig påverkas av varken sitt arv eller fördomar kring vad han skulle kunna få lov att vara. Det kändes hoppfullt och är så vi alla behöver växa upp, kanske våga vara den vuxna i rummet, även om det är för tidigt.

Om man ska vara ironisk kring något på scen, i det här fallet män och deras ursäkter kring våld, livsval, faderskap, krav på villkorslös respekt och deras respektlöshet mot kvinnor, måste man göra det på sådant vis att publiken inte tror att det är komik. Jag blev mycket illa berör av att man hånskrattade med/åt karaktärerna som överdrev svenska från förorten och som beskrev kvinnor som f*ttor och h*ror i varannan mening. Några upplevde detta tydligen som enormt roligt och inte som den satir det borde vara.

Det börjar mer och mer bli vanligt i samband med premiärer att ensemblen bjuder in sina nära och kära i samband med premiärer. Den här kvällen var inget undantag. Känslan av att vi andra enbart är nödvändig utfyllning och är med på förfesten, tror jag är något man ska försöka undvika. Det blir aldrig riktigt bra om muren mellan publik och skådespelare helt rivs ned och känslan av inbördes beundrar infinner sig redan före föreställningen. Jag hoppas dock att ni hade en underbar efterfest – det förtjänar man alltid när man slitit hårt. Skål!

Medverkande David Fukamachi, John Njie, Razmus Nyström, Jonay Pineda Skallak, Magnus Roosmann, Nemanja Strojanović, Christoffer Svensson, Francisco Sobrado, Leonard Terfelt och barnstatisten Zizou Reinholdsson (andra framträdanden Ian Hammarbäck alt. Levi Widén)

Världspremiär för specialskriven text av syriska Samar Yazbek på Dramaten

by


Samar Yazbek Foto: Astrid-di-Crollalanza

https://kulturbloggen.com/wp-content/uploads/2025/04/unnamed-4-2.jpg
Efter al-Asad regimens fall i Syrien påbörjade författaren Samar Yazbek en process som hon beskriver som ”början av en återkomst från exilen”. Några fragment ur denna återkomst presenteras nu som gestaltad läsning inom ramen för Dramaten.Doc. Teaterscen som kallas Helvetet ges på Lilla scenen den 29 april 2025.

Ett pressmeddelande berättar:
Nyhetsrapporteringen från Syrien efter al-Asad regimens fall är ganska knapphändig och experternas utlåtande motsägelsefulla. Dramaten.Doc tar hjälp av den konstnärliga blicken på situationen och presenterar en specialskriven text av den kanske mest internationellt kända syriska författaren och journalisten Samar Yazbek.

Samar Yazbek, född 1970 i Jable i Syrien, har även ett förflutet som manusförfattare för syrisk film och tv. Hon tvingades lämna Syrien 2011 men har åkt tillbaka i hemlighet flera gånger. Resa in i tomheten (2015) handlar om tre av dessa resor. Hösten 2012 fick hon Svenska PEN:s Tucholskypris för Woman in the Crossfire, en rapport från Syrienkriget. Hennes reportagebok Nitton kvinnor – berättelser om syriskt motstånd (2019) – där hon samlat in vittnesmål från de tysta, eller tystade blev vida uppmärksammad och översattes till flera språk.

Översättning: Jonathan Morén. Bearbetning och regi: Dmitri Plax. Medverkar gör: Victor Morell, Natalie Sundelin och Kristina Törnqvist.

Hösten på Dramaten: En ospelbar komedi av William Shakespeare, Das Kapital som dansteaterföreställning, uppmärksammat gästspel från Ungern

by


Hamlet Foto: Thomas Cooksey/Studio Bon

Dramaten har presenterat sin repertoar för hösten 2025 och berättar i ett pressmeddelande:
En ospelbar komedi av William Shakespeare, Das Kapital som dansteaterföreställning, uppmärksammat gästspel från Ungern och en scenisk installation av nobelpristippad ungersk författare. Den kroatiske regissören Oliver Frljić är tillbaka med en fransk klassiker och Unga Dramaten presenterar nyskriven monolog av Sandra Beijer. Pjäsernas pjäs med Gustav Lindh och Gizem Erdogan blir sista produktionen på scenen Elverket. Detta och mycket mer på Dramaten i höst.

Skådespelarna Melinda Kinnaman och David Fukamachi Regnfors presenterade höstens repertoar tillsammans med Dramatens teaterchef och konstnärlige ledare Mattias Andersson, Unga Dramatens konstnärlige ledare Carl Johan Karlson och aktuella skådespelare och regissörer.

–I en samtid som globalt befinner sig i närmast fritt fall och där utsagorna och premisserna nästan dagligen skiftar betydelser och ordning fortsätter vi att skapa teater för publiken – att kollektivt reflektera och beröras i olika känslolägen av det absoluta nuet och historiens gång, säger Mattias Andersson.

Så här ser hösten på Dramaten ut:

Så tuktas en argbigga av William Shakespeare/ Farnaz Arbabi, regi Farnaz Arbabi
Premiär 5 september, Stora scenen
Komedin Så tuktas en argbigga är älskad av många, men också kritiserad för att vara misogyn och egentligen ospelbar på den här sidan om kvinnlig rösträtt. Nu sätts den upp ändå, i regi och bearbetning av regissören Farnaz Arbabi. I huvudrollen syns dramatendebutanten Sara Shirpey, känd från bland annat den hyllade tv-serien Taelgia. Medverkar gör: David Book, Maia Hansson Bergqvist, Hannes Meidal, John Njie, Andreas Rothlin Svensson, Sara Shirpey, Alexander de Sousa, Kristina Törnqvist, Elisabeth Wernesjö och Pierre Wilkner.

Motståndets melankoli av László Krasznahorkai, regi och bearbetning av Ulla Kassius
Premiär 13 september, Målarsalen
En solförmörkelse och ett samhälle som slås i spillror och skådespelare som ger var sitt perspektiv på en pågående katastrof. László Krasznahorkais apokalyptiska roman blir i händerna på Ulla Kassius, som själv har ungerskt påbrå, en scenisk installation i ett unikt universum. Krasznahorkai är en av Ungerns främsta författare, med på listan av nobelpriskandidater. Motståndets melankoli utkom 1989 och belönades med Man Booker International Prize 2015. Flera av hans romaner har översatts till svenska av Daniel Gustafsson, och de två fick tillsammans Kulturhuset Stadsteaterns internationella litteraturpris 2024. Medverkar gör: Astrid Assefa, Danilo Bejarano, Eva Rexed och Marcus Vögeli.

Hamlet av William Shakespeare, fri bearbetning och regi av Mattias Andersson
Premiär 27 september, Elverket
Mattias Andersson har gjort en koncentrerad bearbetning av Shakespeares klassiker – här med undertiteln The death of theatre. Gizem Erdogan, känd från tv-serier som Tunna blå linjen och Kalifat debuterar på Dramaten som Ofelia. Som Hamlet ses Gustav Lindh, nyligen aktuell med serien Trolösa, som återvänder till Dramaten efter succén Brott och straff. Den sista teateruppsättningen någonsin på scenen Elverket. Medverkar gör: Anna Björk, Gizem Erdogan, Gustav Lindh, Shanti Roney, Nemanja Stojanovic m.fl.


Foto: Robin Berglund/Studio Bon
Madame Bovary av Gustave Flaubert, regi och dramatisering Oliver Frljić
Urpremiär 16 oktober, Stora scenen
Emma Bovarys tragiska liv, där drömmen om ett spännande liv krossas av ett otillfredsställande och trist äktenskap. Madame Bovary gavs ut 1857 och ansågs som osedlig men blev en bästsäljare och hamnar fortfarande högt på listor över historiens bästa romaner. Den kroatiske regissören Oliver Frljić återvänder till Dramaten efter succén med Brott och straff 2022, och tar sig nu an en annan klassisk roman. Medverkar gör: David Fukamachi Regnfors, Electra Hallman, Rebecka Hemse, Hamadi Khemiri, Melinda Kinnaman, Razmus Nyström, Joel Valois m.fl.

Svindel av Sara Stridsberg, regi Rebecka Hemse.
Nypremiär 15 november, Målarsalen
Den hyllade uppsättningen Svindel, som bygger på Sara Stridsbergs roman Kärlekens Antarktis, återkommer med nya föreställningar i höst. Medverkar gör: Rakel Benér Gajdusek, Thomas Hanzon, Doreen Ndagire, Ingela Olsson, Elias Salonen, Kristina Törnqvist, Marcus Vögeli.

Das Kapital av Karl Marx, regi och koreografi av Örjan Andersson, bearbetning av Magnus Lindman
Premiär 6 december, Stora scenen
I dansteaterföreställningen Das Kapital speglas vår allra vanligaste vardag i Karl Marx analys av kapitalismen – den osynliga allomfattande kraft vi själva skapat. 2500 sidor på 1 timme och 45 minuter. En drastisk uppsättning om våra liv och vad som faktiskt styr dem, av regissören och koreografen Örjan Andersson och dramatikern Magnus Lindman. Örjan Andersson har på Dramaten tidigare satt upp Werther och Exit Parkour och flera uppmärksammade uppsättningar som Hamlet och Ett drömspel på Folkteatern i Göteborg, Antigone och Drottningens juvelsmycke på Helsingborgs Stadsteater och Orfeus & Eurydike på Unga på Operan.
Medverkar gör 15 skådespelare och dansare.

BERGMANFESTIVALEN
Bergmanfestivalen är Dramatens internationella teaterfestival, som sedan 2021 erbjuder internationella gästspel spritt under spelåret. Inom ramen för festivalen gästar Proton Theatre i Budapest med föreställningen Parallax av Kata Wéber i regi av Kornél Mundruczó. Ett hyllat och uppmärksammat familjedrama om en judisk familj och om HBTQ+ personers situation i dagens Ungern, som är både humoristiskt och djupt berörande. Spelar på Stora scenen 25-26 oktober. Ges på ungerska, översätts till engelska

DÄMON – El funeral de Bergman är ett nyskapat scenkonstverk av den spanska författaren, regissören och skådespelaren Angélica Liddell. Föreställningen, som öppnade 2024 års teaterfestival i Avignon, är ett samarbete med bland annat Dramaten. Från Dramaten medverkar Electra Hallman, Elin Klinga, Joel Valois och påklädare Erika Hagberg. Spelar på Stora scenen 13–14 och 20–21 september. Ges på spanska och svenska och textas till franska och engelska.


Ill: Studio Bon
UNGA DRAMATEN
Glow up av Sandra Beijer, regi Carl Johan Karlson
Urpremiär 11 september, Tornrummet
Bloggaren och författaren Sandra Beijer har skrivit en fartfylld, rolig och vild monolog om vänskap och avundsjuka, om sminktips och slagsmål, om hångeldrömmar och ensamhet och om perfekta influencers och verkliga, trasiga liv. Medverkar gör: Klara Enervik.

Nemesis av och regi Hanna Nygren och Helle Rossing
Urpremiär 28 november, Lejonkulan
Hur ska barn egentligen hantera en oförrätt när de alltid ska leka med alla och acceptera ett framtvingat förlåt? Nemesis är en nyskriven pjäs för mellanstadieåldern om hämnd där barnen konfronteras med sina egna känslor och impulser. Ges vardagar för skolklasser och helger för allmänheten. Medverkar gör fyra skådespelare.

Lilla scenen är i höst stängd för renovering och öppnar i november med familjeföreställningen Jefferson. Från vårens repertoar fortsätter [Blank] och Juloratoriet att spela på Stora scenen i höst, Dramaten.Doc återkommer med gestaltade läsningar om aktuella händelser i världen.

Teaterkritik: Gertrude Stein, Gertrude Stein, Gertrude Stein – scenmagi på Dramaten

by


Foto: Sören Vilks

Gertrude Stein, Gertrude Stein, Gertrude Stein
Av Marty Martin
Översättning Lotta Olsson
Regi Carl Johan Karlson
Scenografi Ernst Billgren
Kostymdesighner Camilla Thulin
Mask Sofia Ranow Boix-Vives
Dramaturg Anna Kölén
Ljusdesign Patrik Angestav
Premiär på Dramatens stora scen 18 mars 2025

Scenmagi, scenmagi, scenmagi – siffran tre är magisk i Gertrude Stein, Gertrude Stein, Gertrude Stein på Dramaten. Denna uppsättning är ett ”måste ses” för alla konstintresserade, för alla litteraturintresserade och för den delen alla som har intresse av kultur och språk och hur vi kan kommunicera med vårt inre. Med Johan Rabaeus som Gertrude Stein i denna två timmars monolog rinner tiden undan. Jag satt som naglad med fullt fokus på scenen. Johan Rabaeus visar än en gång vilken enastående skådespelare han är. Trots att han är den ende människan på scen får han liv i allt han talar om och jag ser framför mig de olika karaktärerna han pratar om eller pratar med.

Gertrude Stein sitter i sin lägenhet i Paris och hon vet att hon borde börja packa eftersom flyttlasset ska gå i morgon. Hon och hennes livspartner Alice B Toklas har blivit uppsagda för att husägaren vill ge lägenheten till sin son. Men hur det än är börjar Gertrude Stein istället tänka tillbaka på sin livet och hur hon, en amerikansk judinna, hamnade i Paris. Tillsammans med sin bror Leon samlade hon sin tids mest spännande blivande världsnamn inom konst och litteratur. Picasso, Matisse, Cézanne, Renoir – är alla konstnärer som Gertrude och hennes bror upptäckte och gjorde kända. En del var också nära vänner med Gertrude Stein. Det är spännande att höra henne berätta om hur hon upptäcke deras konst och hur de var som personer, hon samlade dem både kring matbordet och på väggarna (konsten på väggarna förstås). En mycket spännande och tankeväckande del i hennes berättelse är hur hon försökte skapa litteratur som också följde kubismens form och idéer. Gertrude och hennes bror var viktiga för det som då kallades modern konst under första halvan av 1900-talet.

Johan Rabaeus strålar på scenen. Han är ensam men fyller scenupplevelsen med en mängd olika karaktärer då han gestaltar Gertrude. Monologen är drygt två timmar med en paus, men jag tänkte inte på tiden och jag skulle kunna sitta där och suga in allt Rabaeus/Gertrude pratar om i ett par timmar till. Marty Martin som skrivit monologen har lyckats göra så den känns som om det var Gertrude Stein själv som skrivit och som pratar – och Johan Rabaeus förvaltar detta mästerligt. Gertrude Stein var nyfiken och öppen för den nya konsten och hon var öppen med vem hon var och vad hon stod för. Hon var frispråkig och säkert rätt envis att ha att göra med. Hon stiger fram som en levande trovärdig personlighet i Johan Rabaeus framförande. Det är fascinerande hur tankar och idéer om konst och litteratur kan förmedlas tillsammans med en skildring av en människa, som delar av samma helhet.

Ett stort plus också för scenografin, skapad av konstnären Ernst Billgren. Möbler, bokhylla, tavlor står runt om på scenen, som en lägenhet vars invånare är på väg att flytta men inte orkat packa klart. Tidstrogna möbler och tavlor som signalerar tiden och deras liv. På scenväggen finns en långsmal glipa där olika stillbilder projiceras med video. Varje bild hänger kvar rätt länge, det är skönt med videoprojektioner som ger oss tid att ta in dem.

Ofta kan jag inte engagera mig i kultur som handlar om människor som är ordentligt välbeställda och inte behöver oroa sig för sin försörjning, som inte behöver sköta ett arbete för att få mat och bostad. Gertrude Stein borde därför inte locka fram mitt engagemang eller intresse. Hon levde ekonomiskt tryggt. Men hon var en banbrytare och stod upp för sig själv och vem hon var på ett imponerade sätt och denna skildring av henne ger mycket att förstå och tänka på.

Regissören Carl Johan Karlson har tidigare på Dramaten bland mycket annat satt upp publik- och kritikersuccén Arv. Carl Johan Karlson om varför pjäsen är viktig idag:
För att den handlar om att sätta konsten främst. Förutom det extravaganta karaktärsporträttet så för Stein fram en mission, hon presenterar ideal som tyvärr vår samtid råder en chockerande brist på. Ideal som handlar om integritet, att rakryggat stå för något och stöta sina idéer mot andras. Möta och utmana den andre med en intellektuell hederlighet. Ideal som handlar om konsten, att konsten kan förändra världen och kan få människan att få en fördjupad förståelse om sig själv.

Johan Rabaeus är i stort ensam på scen hela föreställningen, fast med ett uppskattat undantag: i andra delens inledning har han sällskap av en helt underbar vacker och duktig vit pudel som fick motta välförtjänta applåder.

Mycket bra och talande musik också. Här är låtlistan:
”Undertow” (Per Störby Jutbring),
”Gnossienne No.1” (Erik Satie)
”Picassopiano” (Johan Adling)
”Four saints in three acts / Intermezzo” (Virgil Thomson)
”A kiss to build a dream on” (Louis Armstrong)
”Bolero” (Ravel)
”Susuwatari” (Per Störby Jutbring / New Tide Orquesta)
”Leaving home” (Johan Adling)

Johan Rabaeus och Ernst Billgren om Gertrude Stein: