Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Dramalabbet

Fisken på Dramalabbet – en stark skildring av mobbingens väsen

by

Fisken
Dramalabbet, i samarbete med Unga Tur
Premiär den 11 maj 2012

Mobbing är ett ämne som ofta tas upp i litteratur, film och på scen. Vanligtvis handlar det om högstadieelever. Högstadiet är nog den tid som vi människor är som mest utsatta, då vi söker vår identitet samtidigt som vi själva har små chanser att påverka vår vardag.

I den nyskrivna pjäsen Fisken tror Algot att han fått en ny chans till ett värdigt liv i sin nya skola. Han blir kompis med klasskamraterna Anna och Leo och allt flyter på bra. Ända tills Thomas, Algots plågoande från hans gamla skola, dyker upp tillsammans med hans gamla öknamn Fisken. Algot blir sviken av Anna och Leo och på hemmaplan blir hans mamma allt mer deprimerad. Algot håller sig borta från skolan och umgås i stället med grannkillen som visar krigsbilder på internet, har tillgång till vapen och planer på hämnd.

De två skådespelarna Olle Jernberg och Ruben Lopez gör starka och trovärdiga skildringar av de två huvudpersonerna; den sköra Algot och klasskompisen Leo – som är självsäker på ytan, men innerst inne kanske lika osäker som Algot. Båda längtar de efter gemenskap och bekräftelse och båda påverkas de av en frånvarande pappa och en mamma som uppslukas av sina egna problem.

Båda skådespelarna får också glimtvis gestalta mobbaren Thomas. Bakom hans aggressivitet och förtryckarmentalitet ligger förstås också osäkerhet och längtan efter att bli accepterad och älskad. Thomas har myntat skolgårdens motto ”den som sig i leken ger, får leken tåla”, ett uttryck som slår tillbaka på dem alla när Algot nått sin smärtgräns.

Pjäsförfattaren Gunnar Eriksson ställer i ett pressmeddelande den angelägna frågan:

– Det som gör fisken relevant är att den skildrar bägge sidorna av myntet i en mobbingssituation samt ställer två viktiga frågor: Kan vem som helst bli en mobbare? Kan du? kan jag? Och kan vem som helst begå en våldsgärning? Kan du? kan jag?

Och om det är så – hur kan vi motverka vårt handlande? Alla förstår nog att mobbing är fel, men ändå är det få som tar avstånd från det i verkliga livet. Är det möjligt att genom att belysa frågan få människor att kliva ut ur sin egen situation och se klart på vad som händer? Att få den mobbade att se att plågoandarna är lika rädda som han eller hon själv? Och att få mobbarna att få syn på hur den som mobbas har det?

I Fisken läggs en stor del av ansvaret för mobbingen på de vuxna. På föräldrar som inte ser sina barn och på lärare som inte bryr sig om vad som händer innanför skolans väggar. Pjäsen kommer att spelas för skolklasser och jag hoppas att den även kommer att diskuteras i klass- och lärarrummen. Det bästa vore förstås om även föräldrar – som Thomas pappa – kunde få sig en tankeställare.

Manus: Gunnar Eriksson
Regi: Erik Magnusson
Skådespelare: Olle Jernberg, Ruben Lopez
Scenografi: Jenny André, Erik Magnusson
Kostym: Sofi Gregersdotter
Mask: Daniela Krestelica
Ljus: Jenny André
Ljud: Tobias Hylander
Grafisk form: Mattias Abrahamsson
Producent: Frida Amnow
Produktionsassistent: Caroline Taracci

Foto: Jonas Jörneberg

Relaterat: Teatermagasinet

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Oväntad komik från Robert Gustavsson – I huvudet på Robert på Dramalabbet

by

 

Pjäs: I huvudet på Robert

Scen: Dramalabbet

Regi: Camilla van der Meer Söderberg

Skådespelare: Agneta Wallin, Bianca Kronlöf och Liv Elf Karlén

 

År 2009 sade Robert Gustavsson i en intervju med Sydsvenska Dagbladet att han var så trött på feminism att han kunde kräkas. Att män är roligare än kvinnor är inte konstigare än att det finns en tanke bakom att män befruktar och kvinnan ska ha ett ägg när det ska bli barn, fortsatte han. Jaha. Ok. Eller… En kaka till, någon? Lite påfyllning på kaffet?

Tre år senare är denna Gustavssonska oändliga dumhet föremål för det vackraste karaktärsmord jag sett på riktigt länge. Tillsammans med skådespelartrion Agneta Wallin, Bianca Kronlöf och Liv Elf Karlén har regissören Camilla van der Meer Söderberg satt samman en föreställning som rör sig i gränslandet mellan stand-up comedy och klassisk teater.

Under den dryga, men mycket korta, timmen (för en gång skull en föreställning som känns för kort!) plockas Robert Gustavssons fåniga resonemang sönder i sina beståndsdelar, för att sedan sättas samman till karaktärer som med all önskvärd tydlighet blottar den osäkerhet som till och med en så framgångsrik komiker som Gustavsson uppenbarligen känner inför genusfrågor. Karaktärer som är övertygade om sin öppenhet och tolerans, men har baserat allt på samma skruvade logik som Gustavsson, eller män som bara är trötta på allt feministiskt som bortser från uppenbara FAKTA som att män oftare håller i skruvdragare och därför måste vara menade att skruva oftare och bättre än icke-män, de andra, minoriteterna.

Vid mer än ett tillfälle kommer jag på mig själv med att applådera ett uppträdande utan att veta om det är karaktären eller skådespelaren som får, eller för den sakens skull förtjänar, applåden. Hur ofta händer det?

I van der Meer Söderbergs regi blir detta underbar komedi. Komedi för att det föds många skratt (även om jag gärna sluppit de utplacerade publikstartarna som skrattar alldeles för högt för att vi andra ska känna att vi också vågar skratta – förekomsten av dem är onekligen en blinkning till den livsfarliga krocken mellan ”seriös” teater och stand-up comedy), och underbar för att I huvudet på Robert från början till slut är ruskigt angelägen.

Text: Johan Ranstam

Dramalabbets Den stora efterfesten visar på obalansen i Sverige och världen

by

Den stora efterfesten
Dramalabbet, Stockholm
Premiär den 3 februari 2012

Dramalabbets scen är fylld av fyrkantiga burar. På golvet ligger Gertrude (Kudzai Chimbaira) och sover när Mirjam (Sannamari Patjas) kommer tillbaka från en sväng ut i kylrummet. Mirjam blir upprörd över att Gertrude låtit de andra som arbetar i köket gå hem för kvällen. Nu är de bara de två kvinnorna som måste stanna kvar och städa upp efter den stora festen.

I bakgrunden hörs festsorlet. Där ute festar alla de betydelsefulla; politikerna, affärsmännen, kändisarna. Under kvinnornas samtal i köket får vi glimtar från deras oglamorösa liv. Gertrude, som läser svenska för invandrare och har en astmasjuk son som väntar på henne därhemma, läser i migrationsverkets broschyrer där hon uppmanas att samarbeta. Mirjam kommer från Finland och har ett äktenskap med en alkoholist bakom sig. Den kända sångerskan Judit (Ann-Charlotte Franzén), som får scenskräck och lämnar festen, dyker också upp i köket.

Den stora efterfesten handlar om den nya underklassen – de som diskar rent och städar undan efter dem som klättrar på framgångsstegen. Klasskamp är ett tema som är hett just nu, med överklassafari till Solsidan och uppmärksammade romaner med klasstema, som Tomas Bannerheds Korparna och Susanna Alakoskis Svinalängorna. Klasskampstanken bygger på att det alltid är någon måste betala för den ekonomiska framgången. När tårtan är uppäten och Mirjam och Gertrud tror att festen äntligen är slut och de ska få gå hem fortsätter efterfesten. Snart övergår festsorlet till krigsljud.

Den unga prisbelönta pjäsförfattaren Johanna Emanuelsson säger i programmet:

Det handlar inte om själva festen. Det handlar om efterfesten, om det som följer när festen är över och resurserna börjar ta slut. Någon måste alltid städa upp, och för det mesta är det kvinnorna. Den stora frågan är om vi kommer att hinna förändra något, innan resurserna oåterkalleligen är slut.

Den stora efterfesten ger en tydlig bild av detta, både i lokalt och globalt perspektiv. Lika mycket som pjäsen visar på ojämlikhet mellan olika samhällsklasser visar den på obalansen mellan rika och fattiga delar av världen. Och kanske också mellan dagens generationer och de kommande. Festen är över, naturtillgångarna börjar tryta, men vi fortsätter att festa. Vem är det som får betala?

Samtidigt får vi lära känna tre kvinnor, som alla på ett personligt sätt drabbas av den stora efterfesten. Sannamari Patjas som den karga Mirjam, Kudzai Chimbaira som den uttrycksfulla Gertrude och Ann-Charlotte Franzén som den neurotiska Judit presenterar den mänskliga sidan av de samhälleliga problemen. Något som de gör med humor och värme för sina rollpersoner.

Foto: José Figueroa

Läs mer på Dramalabbet, Integrationsteatern och i Teatermagasinet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Den största av dom största: underhållande om teaterns maktstrukturer

by

Den största av dom största
Dramalabbet
Premiär 13 december 2011

Den största av dom största är en av två föreställningar på Dramalabbet som undersöker inarbetade maktstrukturer inom scenkonsten och humorbranschen. Så här skriver Dramalabbet om pjäsen:

En regissör och en skådespelare. Två stora män möts i ett spel om kärlek, gemenskap, status och makt. Dramalabbet bjuder in till ett möte med scenkonstens mäktiga män där vi ser dem som de inte är vana vid att bli sedda.

Eva Johansson och Louise Löwenberg har efter publik- och kritikersuccén Kusiner skapat en ny föreställning om relationer, maskuliniteter och makt.

I min recension i Teatermagasinet skriver jag bland annat:

Eva Johansson och Louise Löwenberg är lysande i sina roller. Att skådespelarna är kvinnor gör maktspelet och machomaneren ännu tydligare. Samtidigt lyser de båda stora männens sårbarhet och osäkerhet igenom.

Läs vidare i Teatermagasinet.

Scenografi Jenny André
Kostym Åsa Norman
Regiöga Fijona Jonuzi
Mask Angelica Ekeberg
Ljus Sanna Strokirk-Lilja
Musik/ljud Tobias Hylander
Affisch Matilda Flodmark
Producent Sara Bergsmark

Foto José Figueroa

Läs även andra bloggares åsikter om ,

Dagens goda kulturnyhet, eller inte?: Stadsteaterns Bryggan blir scen åt fria grupper

by

Stadsteaterns Bryggan blir scen åt fria grupper, berättar Dagens Nyheter:

Med start scensommaren 2012 kommer Stockholms stadsteater att erbjuda det fria scenkonstlivet i Stockholm att spela på Bryggan i Kulturhuset. Erbjudandet gäller ickeetablerade grupper utan egna spellokaler. Bryggan blir alltså en gästspelsscen där färdiga produktioner kan tas emot.

Idén kommer från Stockholms stadsteaters chef Benny Fredriksson, som på det här sättet vill stärka den fria konsten.

Det står inte om det är något pris för att få tillgång till lokalen, men det verkar som om priset är att dela på biljettintäkterna. DN berättar att biljettintäkternaska delas lika mellan den gästande gruppen och Stadsteatern.

De gästspelande grupperna får använda inte bara teaterlokalen utan får tillgång till hela stadsteaterns infrastruktur med biljettförsäljning, marknadsföring och teknik och parkteaterns tf chef Olof Hansson som konstnärlig ledare.

Idag hyr många fria teatergrupper utan egen lokal in sig i hos Dramalabbet. Martin Odh, verksamhetsledare på Dramalabbet, säger till DN:
– Det är schysst att det görs plats för de som inte har egna scener, men det finns redan scener att spela på. Får de som spelar på Bryggan tillgång till Stadsteaterns marknadsföringsapparat hittar folk säkert dit lättare än till oss. Gör Stadsteatern det här kommer de att konkurrera med de fria grupperna.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,