• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Dramalabbet

Världens kvinnliga dramatiker träffas i Stockholm i augusti

20 juni, 2012 by Redaktionen

Afghan voices, en grupp unga tjejer från Afghanistan, Guerilla Girls on Tour från USA, skådespelerskorna Shabnam Toulei från Iran och Lana Nasser från Jordanien, den egyptiska journalisten, aktivisten och regissören Sondos Shabayak. Det står på programmet när WPIC, Women Playwrights International Conference, träffas i Stockholm och det är första gången konferensen hålls i norra Europa.

Ett pressmeddelande berättar att 260 deltagare från 46 länder kommer till Stockholm för att mötas, diskutera och utbyta erfarenheter och idéer. Det späckade programmet ger en inblick i teater från hela världen. Arabvärlden, Afghanistan, Baltikum och Afrika är i fokus.

Fem offentliga föreställningar ges, från Amman, Teheran och Berlin. Konferensen är en av årets stora teaterhändelser i Sverige. Den hålls på Södra Teatern och Dramalabbet 15-20 augusti med Riksteatern som värd.

Konferensen har temat ”The Democratic Stage” med tre Key Notes, nyckelteman för olika dagar. De är ”Arabvärlden”, ”Teater för barn och unga” och ”Afrika”. Dessutom workshops, föredrag, readings och föreställningar. Samtliga Key Notes och fem av föreställningarna är offentliga.

Från uppmärksammade Ballhaus Naunynstraße i Berlin kommer Beg your pardon av Marianna Salzmann, en stark berättelse om den unga Thea, som har svårt att finna ro i sin tillvaro. Hon är gravid och barnets pappa gläder sig. Men hon flyr utomlands, för att komma undan det traditionella liv hon vantrivs med. Resan tvingar henne gång på gång att rannsaka sig själv. Föreställningen ingår i teaternätverket Europe Now, som Riksteatern är del av. Föreställningen ges 19 augusti på Södra Teaterns stora scen.

In the Lost and Found: The Red Suitcase är skriven av Lana Nasser, Jordanien, som även spelar föreställningen. Den vann Etel Adnan Award for Women Playwrights 2011 och får nu Skandinavienpremiär. Föreställningen speglar västvärldens syn på kvinnorna i Mellanöstern. Utifrån egna erfarenheter och andra kvinnors berättelser lyfter hon sociala tabun och projiceringar. Föreställningen spelas torsdag 16 och fredag 17 augusti på Dramalabbet. Etel Adnan (f 1925), som är inbjuden till konferensen, är en amerikansk-libanesisk poet, författare och bildkonstnär. Priset finansieras av Riksteatern tillsammans med teatern Al Madina i Beirut och delas ut för tredje gången under konferensen.

Andra föreställningar att se fram mot är Autumn Dance med den iranska skådespelerskan Shabnam Toulei. Sedan 2005 lever hon i exil i Paris eftersom hon inte får utöva sitt yrke i hemlandet. Autumn Dance är berättelsen om tre kvinnor med helt olika bakgrunder. Efter att ha trotsat den iranska regimen möts de i Teherans ökända fängelse ”Evin”. Shabnam Toulei gestaltar alla tre rollerna. Spelas söndag 19 och måndag 20 augusti på Dramalabbet.

Lördagens nyckeltema är barn- och ungdomsteater som diskuteras av Suzanne Osten och Marina Barham från Al Harah i Palestina. Varför är teater viktigt för barn och unga? Sverige har ett gott renommé när det gäller barnteater. Men vad betyder det i Palestina, där Suzanne Osten gästat Al Harah?

Söndagen innehåller afrikanskt tema med samtal mellan Sydafrikas grand old lady, Fatima Dike, och den betydligt yngre Amy Jephta. Hur beskrivs världsdelen Afrika, söder om Sahara, av de kvinnliga dramatikerna? Denna dag presenteras även platsen för nästa konferens, år 2015. Cape Town.

Guerilla Girls on Tour! ger föreställningen Feminists are funny och håller även en workshop med de hitresta dramatikerna. Medlemmarna har tagit sina namn efter döda kvinnliga artister, när de framträder bär de masker för att dölja sina riktiga identiteter. Dom gör det för att belysa frågor om diskriminering och rasism i stället för att lyfta sina egna personligheter. Det är också ett sätt att förhindra att kvinnliga artister förpassas till fotnoter och historieböckernas baksidor.

Förutom föreställningarna medverkar en rad starka personligheter i konferensen. En av dom är den egyptiska journalisten, aktivisten och regissören Sondos Shabayak som deltar i protesterna vid Tahrirtorget och leder gruppen Tahrir Monologues. De arbetar nu med ett material som består av berättelser från revolutionen. I sin föreläsning kommer hon att koppla frågan om skrivande till händelser just nu, om hur storytelling blir ett möjligt sätt att spegla vad som händer när det händer snabbt. Och hur storytelling kan bidra till nytt skrivande. Tillsammans med Nidal Al-Achkar från Al Medina Theatre och Mona Knio, Beirut University, medverkar hon på temadagen om Arabvärlden torsdag den 16 augusti.

Unga dramatiker från Baltikum och Ryssland, som skriver på sex olika språk, presenterar sig i ett uttömmande seminarium. Ett annat seminarium tar upp kvinnors rättigheter och möjligheter att få uttrycka sig konstnärligt med bl a Agneta Pleijel från svenska PEN. Diskussioner förs kring hur minoriteter görs synliga på scenen och hur står det till med den kvinnliga representationen på våra scener i Sverige, England, Australien? Och vad betyder begreppet Community Theatre i olika länder?

Fakta
WPI, Women Playwrights International, är ett nätverk för kvinnliga dramatiker i syfte att stödja utvecklande kontakter över gränserna och skapa internationellt erkännande av kvinnors arbete inom teatern. I riktlinjerna står bland annat att det omfattar alla kvinnor på teatern, oavsett ras, klass, ålder, etnisk eller religiös bakgrund, sexuella preferenser eller funktionshinder. En konferens arrangeras vart tredje år, nu 2012 för nionde gången. Sedan starten 1988 i Buffalo, USA, har konferensen, en kreativ mötesplats, flyttat runt till Canada, Australien, Irland, Grekland, Filippinerna, Indonesien och Indien.
I år, den 15-20 augusti, hålls konferensen på Södra Teatern och Dramalabbet i Stockholm med Riksteatern som värd. Det är första gången den hålls i norra Europa. För att bredda kontaktytorna har särskilt fokus lagts på att nå kvinnliga dramatiker i Mellanöstern och Afrika, bl a genom samarbete med de båda teatrarna Al Madina i Libanon och Al Harah i Palestina. Ca 260 deltagare från 46 länder kommer till Stockholm.

Nätverkets hemsida hittar du här.

Mer om konferensen på Riksteaterns hemsida.

Läs även andra bloggares åsikter om Women Playwrights International Conference, WPIC, dramatiker, scenkonst, teater, Dramalabbet, Södra teatern

Arkiverad under: Scen, Teater Taggad som: Dramalabbet, Dramatiker, Scenkonst, Södra teatern, Teater, Women Playwrights International Conference, WPIC

Fisken på Dramalabbet – en stark skildring av mobbingens väsen

12 maj, 2012 by Redaktionen

Fisken
Dramalabbet, i samarbete med Unga Tur
Premiär den 11 maj 2012

Mobbing är ett ämne som ofta tas upp i litteratur, film och på scen. Vanligtvis handlar det om högstadieelever. Högstadiet är nog den tid som vi människor är som mest utsatta, då vi söker vår identitet samtidigt som vi själva har små chanser att påverka vår vardag.

I den nyskrivna pjäsen Fisken tror Algot att han fått en ny chans till ett värdigt liv i sin nya skola. Han blir kompis med klasskamraterna Anna och Leo och allt flyter på bra. Ända tills Thomas, Algots plågoande från hans gamla skola, dyker upp tillsammans med hans gamla öknamn Fisken. Algot blir sviken av Anna och Leo och på hemmaplan blir hans mamma allt mer deprimerad. Algot håller sig borta från skolan och umgås i stället med grannkillen som visar krigsbilder på internet, har tillgång till vapen och planer på hämnd.

De två skådespelarna Olle Jernberg och Ruben Lopez gör starka och trovärdiga skildringar av de två huvudpersonerna; den sköra Algot och klasskompisen Leo – som är självsäker på ytan, men innerst inne kanske lika osäker som Algot. Båda längtar de efter gemenskap och bekräftelse och båda påverkas de av en frånvarande pappa och en mamma som uppslukas av sina egna problem.

Båda skådespelarna får också glimtvis gestalta mobbaren Thomas. Bakom hans aggressivitet och förtryckarmentalitet ligger förstås också osäkerhet och längtan efter att bli accepterad och älskad. Thomas har myntat skolgårdens motto ”den som sig i leken ger, får leken tåla”, ett uttryck som slår tillbaka på dem alla när Algot nått sin smärtgräns.

Pjäsförfattaren Gunnar Eriksson ställer i ett pressmeddelande den angelägna frågan:

– Det som gör fisken relevant är att den skildrar bägge sidorna av myntet i en mobbingssituation samt ställer två viktiga frågor: Kan vem som helst bli en mobbare? Kan du? kan jag? Och kan vem som helst begå en våldsgärning? Kan du? kan jag?

Och om det är så – hur kan vi motverka vårt handlande? Alla förstår nog att mobbing är fel, men ändå är det få som tar avstånd från det i verkliga livet. Är det möjligt att genom att belysa frågan få människor att kliva ut ur sin egen situation och se klart på vad som händer? Att få den mobbade att se att plågoandarna är lika rädda som han eller hon själv? Och att få mobbarna att få syn på hur den som mobbas har det?

I Fisken läggs en stor del av ansvaret för mobbingen på de vuxna. På föräldrar som inte ser sina barn och på lärare som inte bryr sig om vad som händer innanför skolans väggar. Pjäsen kommer att spelas för skolklasser och jag hoppas att den även kommer att diskuteras i klass- och lärarrummen. Det bästa vore förstås om även föräldrar – som Thomas pappa – kunde få sig en tankeställare.

Manus: Gunnar Eriksson
Regi: Erik Magnusson
Skådespelare: Olle Jernberg, Ruben Lopez
Scenografi: Jenny André, Erik Magnusson
Kostym: Sofi Gregersdotter
Mask: Daniela Krestelica
Ljus: Jenny André
Ljud: Tobias Hylander
Grafisk form: Mattias Abrahamsson
Producent: Frida Amnow
Produktionsassistent: Caroline Taracci

Foto: Jonas Jörneberg

Relaterat: Teatermagasinet

Läs även andra bloggares åsikter om mobbing, skolteater, Dramalabbet, Unga Tur

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Dramalabbet, skola, Unga Tur, ungdomsteater

Oväntad komik från Robert Gustavsson – I huvudet på Robert på Dramalabbet

28 april, 2012 by Redaktionen

 

Pjäs: I huvudet på Robert

Scen: Dramalabbet

Regi: Camilla van der Meer Söderberg

Skådespelare: Agneta Wallin, Bianca Kronlöf och Liv Elf Karlén

 

År 2009 sade Robert Gustavsson i en intervju med Sydsvenska Dagbladet att han var så trött på feminism att han kunde kräkas. Att män är roligare än kvinnor är inte konstigare än att det finns en tanke bakom att män befruktar och kvinnan ska ha ett ägg när det ska bli barn, fortsatte han. Jaha. Ok. Eller… En kaka till, någon? Lite påfyllning på kaffet?

Tre år senare är denna Gustavssonska oändliga dumhet föremål för det vackraste karaktärsmord jag sett på riktigt länge. Tillsammans med skådespelartrion Agneta Wallin, Bianca Kronlöf och Liv Elf Karlén har regissören Camilla van der Meer Söderberg satt samman en föreställning som rör sig i gränslandet mellan stand-up comedy och klassisk teater.

Under den dryga, men mycket korta, timmen (för en gång skull en föreställning som känns för kort!) plockas Robert Gustavssons fåniga resonemang sönder i sina beståndsdelar, för att sedan sättas samman till karaktärer som med all önskvärd tydlighet blottar den osäkerhet som till och med en så framgångsrik komiker som Gustavsson uppenbarligen känner inför genusfrågor. Karaktärer som är övertygade om sin öppenhet och tolerans, men har baserat allt på samma skruvade logik som Gustavsson, eller män som bara är trötta på allt feministiskt som bortser från uppenbara FAKTA som att män oftare håller i skruvdragare och därför måste vara menade att skruva oftare och bättre än icke-män, de andra, minoriteterna.

Vid mer än ett tillfälle kommer jag på mig själv med att applådera ett uppträdande utan att veta om det är karaktären eller skådespelaren som får, eller för den sakens skull förtjänar, applåden. Hur ofta händer det?

I van der Meer Söderbergs regi blir detta underbar komedi. Komedi för att det föds många skratt (även om jag gärna sluppit de utplacerade publikstartarna som skrattar alldeles för högt för att vi andra ska känna att vi också vågar skratta – förekomsten av dem är onekligen en blinkning till den livsfarliga krocken mellan ”seriös” teater och stand-up comedy), och underbar för att I huvudet på Robert från början till slut är ruskigt angelägen.

Text: Johan Ranstam

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Dramalabbet

Dramalabbets Den stora efterfesten visar på obalansen i Sverige och världen

4 februari, 2012 by Redaktionen

Den stora efterfesten
Dramalabbet, Stockholm
Premiär den 3 februari 2012

Dramalabbets scen är fylld av fyrkantiga burar. På golvet ligger Gertrude (Kudzai Chimbaira) och sover när Mirjam (Sannamari Patjas) kommer tillbaka från en sväng ut i kylrummet. Mirjam blir upprörd över att Gertrude låtit de andra som arbetar i köket gå hem för kvällen. Nu är de bara de två kvinnorna som måste stanna kvar och städa upp efter den stora festen.

I bakgrunden hörs festsorlet. Där ute festar alla de betydelsefulla; politikerna, affärsmännen, kändisarna. Under kvinnornas samtal i köket får vi glimtar från deras oglamorösa liv. Gertrude, som läser svenska för invandrare och har en astmasjuk son som väntar på henne därhemma, läser i migrationsverkets broschyrer där hon uppmanas att samarbeta. Mirjam kommer från Finland och har ett äktenskap med en alkoholist bakom sig. Den kända sångerskan Judit (Ann-Charlotte Franzén), som får scenskräck och lämnar festen, dyker också upp i köket.

Den stora efterfesten handlar om den nya underklassen – de som diskar rent och städar undan efter dem som klättrar på framgångsstegen. Klasskamp är ett tema som är hett just nu, med överklassafari till Solsidan och uppmärksammade romaner med klasstema, som Tomas Bannerheds Korparna och Susanna Alakoskis Svinalängorna. Klasskampstanken bygger på att det alltid är någon måste betala för den ekonomiska framgången. När tårtan är uppäten och Mirjam och Gertrud tror att festen äntligen är slut och de ska få gå hem fortsätter efterfesten. Snart övergår festsorlet till krigsljud.

Den unga prisbelönta pjäsförfattaren Johanna Emanuelsson säger i programmet:

Det handlar inte om själva festen. Det handlar om efterfesten, om det som följer när festen är över och resurserna börjar ta slut. Någon måste alltid städa upp, och för det mesta är det kvinnorna. Den stora frågan är om vi kommer att hinna förändra något, innan resurserna oåterkalleligen är slut.

Den stora efterfesten ger en tydlig bild av detta, både i lokalt och globalt perspektiv. Lika mycket som pjäsen visar på ojämlikhet mellan olika samhällsklasser visar den på obalansen mellan rika och fattiga delar av världen. Och kanske också mellan dagens generationer och de kommande. Festen är över, naturtillgångarna börjar tryta, men vi fortsätter att festa. Vem är det som får betala?

Samtidigt får vi lära känna tre kvinnor, som alla på ett personligt sätt drabbas av den stora efterfesten. Sannamari Patjas som den karga Mirjam, Kudzai Chimbaira som den uttrycksfulla Gertrude och Ann-Charlotte Franzén som den neurotiska Judit presenterar den mänskliga sidan av de samhälleliga problemen. Något som de gör med humor och värme för sina rollpersoner.

Foto: José Figueroa

Läs mer på Dramalabbet, Integrationsteatern och i Teatermagasinet.

Läs även andra bloggares åsikter om Dramalabbet, integrationsteatern, Johanna Emanuelsson, klasskamp

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Dramalabbet, Integrationsteatern, Johanna Emanuelsson, klasskamp

Den största av dom största: underhållande om teaterns maktstrukturer

14 december, 2011 by Redaktionen

Den största av dom största
Dramalabbet
Premiär 13 december 2011

Den största av dom största är en av två föreställningar på Dramalabbet som undersöker inarbetade maktstrukturer inom scenkonsten och humorbranschen. Så här skriver Dramalabbet om pjäsen:

En regissör och en skådespelare. Två stora män möts i ett spel om kärlek, gemenskap, status och makt. Dramalabbet bjuder in till ett möte med scenkonstens mäktiga män där vi ser dem som de inte är vana vid att bli sedda.

Eva Johansson och Louise Löwenberg har efter publik- och kritikersuccén Kusiner skapat en ny föreställning om relationer, maskuliniteter och makt.

I min recension i Teatermagasinet skriver jag bland annat:

Eva Johansson och Louise Löwenberg är lysande i sina roller. Att skådespelarna är kvinnor gör maktspelet och machomaneren ännu tydligare. Samtidigt lyser de båda stora männens sårbarhet och osäkerhet igenom.

Läs vidare i Teatermagasinet.

Scenografi Jenny André
Kostym Åsa Norman
Regiöga Fijona Jonuzi
Mask Angelica Ekeberg
Ljus Sanna Strokirk-Lilja
Musik/ljud Tobias Hylander
Affisch Matilda Flodmark
Producent Sara Bergsmark

Foto José Figueroa

Läs även andra bloggares åsikter om Dramalabbet, Mikael Persbrandt

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Dramalabbet, maktmänniskor

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Sida 2
  • Sida 3
  • Sida 4
  • Sida 5
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Stockholm Jazzfestival 2026 – Intryck från sista helgen (lördag)

18/10 Musikvalvet Baggen / Lilla … Läs mer om Stockholm Jazzfestival 2026 – Intryck från sista helgen (lördag)

Danskritik: Alexander Ekmans Cacti sprider glädje med visuell fulländning och vilja till kommunikation

Cacti Koreografi, kostym och visuell … Läs mer om Danskritik: Alexander Ekmans Cacti sprider glädje med visuell fulländning och vilja till kommunikation

Rolig handling, dålig eftersmak i V.E. Schwabs Begrav våra ben i nattens jord 

Titel: Begrav våra ben i nattens … Läs mer om Rolig handling, dålig eftersmak i V.E. Schwabs Begrav våra ben i nattens jord 

Stockholm Jazzfestival 2026 – Intryck från andra helgen (fredagen)

16/10 2026 Fasching + … Läs mer om Stockholm Jazzfestival 2026 – Intryck från andra helgen (fredagen)

Filmrecension: Ocean Dreams – en otroligt vacker film som ger oss vetenskapligt förankrat hopp

Ocean Dreams Betyg 4 Svensk biopremiär … Läs mer om Filmrecension: Ocean Dreams – en otroligt vacker film som ger oss vetenskapligt förankrat hopp

Årets nominerade till Augustpriset

Bakre raden: Simon Sorgenfrei, Johan … Läs mer om Årets nominerade till Augustpriset

Behagligt visuellt vemod präglar ypperlig instrumentalmusik – Polaroids av Emil Ingmar

Polaroids 4 Inspelad i Kingsize … Läs mer om Behagligt visuellt vemod präglar ypperlig instrumentalmusik – Polaroids av Emil Ingmar

Filmrecension: Småstadsliv – mellan himmel och körtburkar – oväntat bra

Småstadsliv - mellan himmel och … Läs mer om Filmrecension: Småstadsliv – mellan himmel och körtburkar – oväntat bra

Robyn på 3Arena – ensamhet, eufori och en utebliven överraskning

Betyg: 4+ 3Arena, 32 124 i publiken. … Läs mer om Robyn på 3Arena – ensamhet, eufori och en utebliven överraskning

Teaterkritik: Här vilar Shima Niavarani i fred – scenkonst med politiskt budskap

Foto Leonard Stenberg Här vilar Shima … Läs mer om Teaterkritik: Här vilar Shima Niavarani i fred – scenkonst med politiskt budskap

Musikalen Legally Blonde – höstens stora lyckopiller, vilken energi, vilken scenglädje

Foto Oscar Törnell Legally Blonde - … Läs mer om Musikalen Legally Blonde – höstens stora lyckopiller, vilken energi, vilken scenglädje

Filmrecension: Whalefall – imponerande sceniska lösningar för att skildra det slemmiga klaustrofiska i valens mage

Whalefall Betyg 3 Svensk biopremiär 16 … Läs mer om Filmrecension: Whalefall – imponerande sceniska lösningar för att skildra det slemmiga klaustrofiska i valens mage

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
På Casinodealen.se hittar ni den senaste informationen om nya casinon, licenser och slots hos casino på nätet.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in