Bring Me the Horizon

I samband med att Bring Me The Horizon spelade på Arenan Fryshuset fick Kulturbloggen träffa deras gitarrist Jona Weinhofen som gick med i bandet 2009.

Vilka var dina ambitioner när du gick med i bandet?

Jag är ingen superambitiös person men jag är glad över att ha gått med i ett etablerat band som jag redan var kompis med.

Hur gammal var du när du först blev intresserad av musik?

Jag började lyssna på musik när jag var fyra år. Då dansade jag runt till Dire Straits Walk of Life på familjefester. Sedan gick jag från att lyssna på Michael Jackson och popmusik till grunge men idag kan jag lyssna på vad som helst.

När jag var tolv år började jag ta gitarrlektioner men jag gick bara i två år. Sedan dess är jag självlärd och jag är tjugoåtta år nu.

Kan du beskriva ert senaste album?

Textmässigt så behandlas teman som himlen och helvetet, eller gott och ont, fast på ett personligt plan. Det är framför allt Oliver som skriver texterna så det är bara ibland det handlar om saker som hela bandet varit med om.

Musikaliskt sett så är det vår bredaste skiva hittills för vi vågade testa nya saker.

Hade ni några speciella influenser på nya skivan?

Vi lyssnar alla i bandet på en massa olika saker från dag till dag. Det är bara en del band som vi försökt efterlikna, exempelvis Crystal Castles, Pink Floyd och Dinoaur Jr. Vi gillar även en del skandinaviska band som In Flames och Soilwork.

Era två senaste skivor är inspelade i Sverige – vad fick er att vilja spela in i Sverige?

Förut spelade jag i ett band som hette I Killed the Prom Queen och de spelade in en av sina skivor i Fredrik Nordströms studio i Göteborg. När vi skulle spela in Suicide Season med Bring Me the Horizon ville vi ha samma ljudbild, så istället för att leta efter en ny producent valde vi att arbeta med Fredrik Nordström.

Vilka är dina tankar om Sverige generellt?

Jag är ett fan av Sverige. Första gången jag var här var 2005 och sedan dess har jag varit här fem gånger med tre olika band men jag har även varit här på semester en gång. Än så länge har jag besökt Linköping, Landskrona, Malmö, Lund, Göteborg och Stockholm. Det jag gillat mest med Sverige är kulturen, befolkningen och de svenska tjejerna.

Kan du beskriva er låtskrivarprocess?

Den är ganska standard – jag tror alla band mer eller mindre skriver låtar på samma sätt. Vi hade turen att få hyra härgården Ardhru House i Skottland. Vi var helt isolerade från omvärlden. Vanligtvis brukade vi vara på våra egna rum och skriva riff fram tills lunch då hela bandet träffades och finslipade låtarna. Det kunde ta flera dagar att bli klara med en låt. Ibland hände det att vi fastnade och då återvände vi till någon gammal låt.

Hur har det påverkat din livsstil att vara med i bandet?

Åtminstone turnerandet har påverkat mig i rätt så stor utsträckning. Även om utveckling har skett långsamt så har turnélivet och min livsstil smält samman – jag har vant mig med att bara äta hemma två gånger om året. I början turnerade jag tre månader om året och nu ska vi spela över 200 konserter på en nio månader lång turné.

Vad gör du för att fördriva tiden mellan konserterna?

Antingen så är jag inne på facebook och tumblr eller så spelar jag Call of Duty på xbox.

Jag brukar ta med mig en cykel på turnén så om det är möjligt så försöker jag cykla runt i staden.

Sedan så håller jag och Lee på med ett sidoprojekt så vi sitter ofta i turnébussen och försöker skriva saker till det.

Vad tycker du har varit höjdpunkten under din tid i bandet?

Det är antagligen den två månader långa Warped-turnén i USA. Upplägget liknade en kringresande festival och scenerna var ofta placerade på stora fält bredvid en sjö. Vi brukade bada och på kvällarna hade vi grillfester. Det var som en enda lång sommarsemester.

Vad har ni för planer för framtiden?

Vi kommer turnera mer än någonsin och på platser vi aldrig besökt tidigare. Som Indonesien, Sydostasien och Sydamerika. Därefter ska vi ta en kort paus innan vi börjar arbetet med nästa skiva.

Så här har 520 och Aftonbladet skrivit om konserten.

Foto: Sara Ghazanfari