Den tjugoförsta oktober besökte skotska rockbandet Biffy Clyro Stockholm för en spelning på Debaser Medis. Bandets sångare Simon Neil var krasslig så Kulturbloggen fick träffa basisten James Johnston istället.
Hur många gånger har ni besökt Sverige?
Nu har det blivit ett antal gånger. Vi har ju dels varit här som förband åt Queens of the Stone Age och Bloc Party men även haft våra egna spelningar.
Gillar ni Sverige?
Vi gillar hela Skandinavien. Första gångerna vi var här var det svårt att uppfatta skillnader från resten av Europa. Gatorna är rena, befolkningen verkar uppskatta livet och vädret får oss att känna oss som hemma.
Hur är det att komma från Skottland?
Jag är stolt över att kunna kalla mig skotsk. Befolkningen är reserverad och tystlåten och det finns en rivalitet mot resten av Storbritannien.
Så ni känner konkurrens mot England?
Inte när det gäller musik men inom vissa andra områden som sport och politik. Människor från Skottland tenderar visserligen att hålla oss och andra skotska band närmare hjärtat.
Hur kom ni på namnet Biffy Clyro?
Vi var unga och dumma antar jag. Det var meningen att namnet inte skulle betyda någonting. Man skulle inte kunna säga om vi spelade black metal eller funk utifrån bandnamnet.
Hur gamla var ni när ni startade bandet?
Vi var i femton-sextonårsåldern. Ben hade känt Simon sedan de var sju år och vi brukade alla spela fotboll tillsammans. Eftersom det alltid är så kallt och regnigt i Skottland började vi stanna inomhus. Vi brukade hänga i varandras garage och lära oss låtar.
Kan du beskriva er senaste skiva Only Revoutions?
Vi är bara tre medlemmar i bandet men vi försökte få det att låta så stort som möjligt. Skivan tar upp en hel del personliga erfarenheter. Hur val gjorda av andra människor kan påverka ens liv. Förhoppningsvis tycker folk att det är vår bästa skiva.
Skiljer den sig från era tidigare skivor?
Vi försöker alltid ta ett steg framåt eller åtminstone ett steg i en ny riktning. Det skulle bli långtråkigt om vi gjorde samma skiva om och om igen. Samtidigt tycker jag att vi i vårt låtskrivande lyckats behålla en viss karaktär.
Många anser att ni på senaste skivan har blivit mer poppiga. Håller du med om det?
Förut fanns det inga begränsningar hur komplexa våra låtar kunde vara. Vi kunde stoppa in över hundra idéer i en och samma låt. Vi nådde en punkt då vi var nöjda med vad vi hade åstadkommit inom en viss stil och ville gå vidare och prova någonting nytt. Ens smak förändras med tiden. Egentligen har vi alltid bara försökt göra musik som vi själva gillar att spela.
Har ni börjat skriva något nytt material?
Ja, så fort vi är hemma skriver vi nya låtar. Tyvärr eller som tur är så har vi varit upptagna med turnerande. Vår plan är att spela in en ny skiva så fort som möjligt. Förhoppningsvis nästa år men det måste hålla tillräckligt hög kvalitet. Jag tror nästa skiva kommer bli en resa genom olika typer av känslor.
Senare på kvällen skakade Biffy Clyro bort all popstämpel de kan ha fått och jag kände knappt igen den blonderade Simon Neil.
Tänk dig att du blandar Coldplay eller Muse med vilket hårdrocksband som helst. Då får du Biffy Clyro. Det är hårt men fortfarande melodiskt med låtar som Bubbles och Many of Horror från senaste skivan.
