Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

skivrecension

Panic! At the disco: Vices & Virtues – kommer att spelas sönder i sommar

by


Panic! At the disco
Artist:Panic! At the disco
Titel: Vices & Virtues
Betyg: 4
Utgivningsdatum: 23/3

Panic at the disco är ett alternativt rockband från Nevada, de slog igenom 2005 med debutskivan ”A fever you can’t sweat out”. Nu är grabbarna tillbaka med tredje studioalbumet, men allt är inte som förrut. Två medlemmar har lämnat gruppen så bandet består nu bara av Brandon Urie(sång, gitarr, keyboard) och Spencer Smith(trummor).
”Vices & Virtues” är en bra skiva om man gillar den lite mer dansanta poppunken. Låtarna svänger och är väldigt lätta att sjunga med i. Att bandet har släppt lite på tyglarna och breddat sina influenser har gjort dem till ett band man kan ta lite mer seriöst.

Och om det känns elakt att säga så verkar Panic ha vunnit på avhoppen, skivan känns mer personlig och genomtänkt än den förra, mer kontrollerad. Alla låtarna har något speciellt, från singeln ”The ballad of Mona Lisa” till superfina balladen ”Always”. Trotts den breda blandningen av musik så passar alla spåren perfekt ihop. Bästa låten på skivan är avslutande ”Nearly Witches(ever since we met)”, en riktig allsångsdänga som jag garanterat kommer spela sönder i sommar!

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Mastodon: Live at the Aragon

by


Artist: Mastodon
Album: Live at the Aragon
Releasedatum: 15 Mars 2011
Betyg: 2

För drygt två år sedan släppte Mastodon sin mest kontroversiella skiva någonsin, ”Crack The Skye”. Den var ytterligare ett steg bort från hårdheten på de första plattorna och thrashinfluenserna är näst intill obefintliga. Däremot välkomnades den med öppna armar av progressive rock-världen och skivan blev bandets globalt mest hyllade någonsin.

Darför kommer det inte som någon förvåning att bandets första liveskiva (bortsett från Workhorse, som endast finns på DVD) inleds med Crack The Skye i sin helhet och kompletteras med ett mindre förutsägbart set låtar från tidigare skivor.

När Oblivion drar igång är det blandade känslor. Allt verkar fungera perfekt tills Brann Dailor börjar sätta första versen. Genast känns det att något är på tok. Min besvikelse når sitt klimax när sista delen, ”Spiral” av min favoritlåt ”The Czar” drar igång. Magin som uppstod i studioinspelningen är helt borta och allt känns riktigt platt. Tyvärr. Mastodon känns inte som rätt band att släppa en liveskiva. Att se och höra är en upplevelse, men när vi sedan bara har ljudspåret kvar är det inte mycket att hurra för.

Trots att jag tillhör publiken som uppskattar Crack The Skye mer än Mastodons tidigare verk känner även jag en lättnad när ”The Last Baron” äntligen tar slut och ”Circle of Cysquatch” startar. Sista delen flörtar lite med fansen av Mastodons äldre material då det bara är tyngre, mindre progressiva låtar. Och det är just den delen som håller en lite högre standard på skivan då den inte är lika krävande musikaliskt. Tycker också det är kul att de får med covern av The Melvins’ ”The Bit” på slutet.

Som slutsats – jag har absolut ingen anledning att välja den här skivan över deras studieversioner. Enda orsaken jag kan tänka mig att någon skulle vilja skaffa den här skivan är om de varit på plats i Chicago när skivan spelats in eller rent av för samlarvärdet. Men då har du säkert redan förbokat den för länge sedan.

PS. Recensionen gäller endast musikspåret. Liveinspelningen i videoformat har jag inte fått för recension och kan därmed inte uttala mig om.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

I´m From Barcelona: Forever Today

by


Artist: I´m From Barcelona
Titel: Forever Today
Betyg: 4
Utgivningsdatum: 2011-03-23

”Let Me Introduce My Friends” hette debutplattan från det gladgalna storbandet ”Im from Barcelona”. Det mottogs med rejält mycket större entusiasm och glädje än vad de 29 medlemmarna i bandet någonsin hade kunnat ana. Nu släpper de sin tredje fullängdare på cd och namnet på albumet är ”Forever Today”.

Det här är musik man blir glad av! Och det är meningen också. Bandledaren Emanuel berättar att de testade göra deppiga låtar men det blev bara… ”för mycket ångest”. Nu blev det istället tio glada storbandsroliga låtar på klassiskt ”Im from Barcelona”-man’er. Det här bandet gör musik med en stor kör som skapar en smittande sing along känsla. Att se bandet uppträda ger en känsla av att detta är en glädjeyr skolklass på resa. Med 29 bandmedlemmar skapar de både känsla och sound av ett riktigt storband.

Bandet startade som ett av bandledaren Emanuel Lundgrens musikprojekt. Han hade tagit semester för att göra det han tycker allra bäst om; spela in musik. Men det blev liksom inte så roligt att göra det själv. Så han tog hjälp av sina vänner. De ställde mer än gärna upp och till slut började förfrågningar om att framföra låtarna live att komma. Ett tu tre hade de skivkontrakt med EMI och bokade spelningar i flera olika länder. 2007 vann de P3 Gulds pris för Bästa Nykomling och var samma år nominerade för en grammis.

Förstaspåret på nya skivan som släpps den 23 mars heter ”Charlie Parker” (döpt efter legenden) och är en humörhöjare. I första sekunden hörs Emanuel skratta innan pigga trumpinnar räknar in. En glad låt med mycket handklapp och sång som fungerar som ett samspel mellan Emanuel och resten av bandet. Singeln ”Get In Line” har redan börjat snurra flitigt på P3. Flera av låtarna har potential att bli vårens mest spelade i etern. Den här plattan kan bli en sommarplåga…

Att se det här bandet live är en rekommendation. Det är mäktigt med så många människor på scen samtidigt. Eftersom bandet har som inställning att varje spelning är den sista de gör ger de allt. Idag den 22 mars släpps nyheten att ”I´m From Barcelona kommer” spela på Popadelica, en festival i Huskvarna den 7 maj. För tillfället är det den enda spelningen för bandet under våren.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Graveyard – lyfter taket med Hisingen blues

by


Artist: Graveyard
Titel: Hisingen Blues
Betyg: 5
Utgivningsdatum: 24/3
Gott folk, jag vet att det är tidigt att säga, men årets skiva är här! Som ett barn som väntar på tomten har jag längtat som en idiot efter denna skiva och nu har den äntligen kommit, och helvete vad den är bra!
Sedan några veckor tillbaka har man kunnat tjuvlyssna på låtarna ”Hisingen blues”, fantastiskt smakprov på hur en fantastisk skiva ska låta.
Graveyard är ett rockband från Göteborg. Med influenser från Cream och Led Zeppelin återupplivar de 70tals rocken med svängiga låtar och en sångare i klass med Robert Plant.
Skivan inleds med låten ”Ain’t fit to live here”, en klassisk blues låt, rivig och hård, som sätter ribban på topp, hur följer man upp en såhär fantastisk introlåt? Jo, med en låt som ”No Good, Mr Holden”, en snäll men lite mysitsk låt, lyssna på texten.

Vi har kommit till spår nummer två på skivan och jag har redan åkt och köpt utsvängda jeans och dragit på mig pojkvännens flanellskjorta. Jag ska låta håret växa långt och om jag har tur så kommer jag ha en redig mustach till sommaren. Kan denna skiva verkligen ha spelats in nu senaste året?Musiken, känslan, allt, det känns som något man hittat i en polares pappas gamla vinylsamling.

Det luktar 70tal och jisses vad jag älskar det.
Låt nummer tre på skivan är ”Hisingen blues” som är skivans titelspår. Låten är som en orgie av ljud, den som inte rycks med i denna låt är döv. I flera veckor har jag stått och vrålat till denna låt i duschen.
OHHHH LUCIFEEER PLEASEEEE TAAAAAKE MY HAAAAND!

Detta är en orgasmisk musikupplevelse som måste införskaffas så fort tillfälle ges, spring till skivbutikerna gott folk! Spring så fort ni kan! Alla låtar är så bra, och sista låten, The Siren, ska vi inte ens tala om. Släck ljusen, tänd några stearinljus, tänd en cigarett, ligg på golvet. Åh eufori, det kanske finns en gud ändå. Rösten, SERIÖST, JOAKIM NILSSON, HUR FAN SJUNGER DU? GULD! SOM GULD SÄGER JAG BARA! Inte för att låta hysterisk och ursäkta capslock, men lyssna på skivan och förstå.
Nu har jag spelat skivan i flera dagar på full volym och ingen granne har klagat, och mina grannar gillar att klaga. SÅ bra är skivan, så bra att du kan börja spela den klockan sex på morgonen utan att någon säger ett skit.
Skivan släpps torsdag den 24e mars, samma kväll håller Graveyard en releasefest/spelning på kägelbanan i stockholm, jag rekomenderar alla att å dit, för visst att Graveyard har släppt två helt fantastiska skivor, emn att se dem live.Wow. Sveriges bästa liveband, Sveriges bästa band. Ja, det är nog så. Härmed är det officiellt, Graveyard, ni är Sveriges bästa band och jag älskar er. Tack.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Skivrecension: Brian Robertson – Diamonds And Dirt

by

Artist: Brian Robertson
Titel: Diamonds And Dirt
Betyg: 2
Utgivningsdatum: 2011-03-28

Brian Robertson är känd som gitarrist med bakgrund i Thin Lizzy och Motörhead, ganska stark bakgrund med andra ord. Till sin hjälp har han här ett kompetent band med musiker som Ian Haugland och John Norum, även här rockadel alltså. Men ofta blir solosläpp av gamla anonyma bandmedlemmar sällan speciellt spännande. Så inte heller här.

Det tuffar på. Det är kompetent softrock med bluesinslag av typen ett genomsnittligt coverband spelar på din lokala krog. I alla fall är det så det känns. Det uppenbarligen meriterade bandet lyfter aldrig, melodierna är intetsägande, idéerna verkar mest vara att försöka upprepa något som gjorts bättre hundra gånger tidigare. Låtarna och arrangemangen är Robertsons egna och den briljans någon såg bland de band som Robertson hade spelat in tidigare och som är grunden för den här skivan lyser med sin frånvaro. Det är snarare medelmåttigt.

10 Miles to Go on a 9 Mile Road visar mer av vad bandet kan, men där är det Robertsons trötta pratsång som sänker betyget. Det är habilt, ospännande. En viktig förklaring är Robertsons avsaknad av rockröst, det låter insmickrande och konturlöst där man vill ha nåt som river eller sticker till.

Skivan gungar vidare utan att man lyfter ögonbrynen mer än nån enstaka gång. Visst finns det kompetenta soloinslag men vill jag lyssna på klassisk rock finns det minst tio skivor av Thin Lizzy, UFO eller Deep Purple jag hellre lyssnar på. Skivan är av intresse för rockarkeologer utan kritisk blick, för alla andra rekommenderar jag Deep Purple – In rock och Thin Lizzy – Black Rose.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,