Kulturhuset stadsteatern

En självupptagen mor och en sjuk dotter som vill älska varandra – Ann Petrén och Sofia Ledarp på Lilla scenen

18 januari, 2018 by Redaktionen

Ann Petrén och Sofia Ledarp gör rollerna som mor och dotter i Björn Runges livsbejakande och humoristiska drama, urpremiär på Lilla scenen 27 januari. Ann Petrén och Björn Runge har samarbetat flera gånger tidigare, bland annat vann Ann två guldbaggar för sina roller i Om jag vänder mig om (2003) och Happy End (2011) – båda regisserade av Björn som själv vann två guldbaggar för den förstnämnda.

Ett pressmeddelande:
– Det är verkligen inspirerande att arbeta ihop med Björn igen. Det finns en viss humor i materialet som jag tycker passar mig och Sofia väldigt bra, trots svärtan och allvaret så finns där hopp för våra karaktärer, säger Ann Petrén.

Miriam är på väg till sjukhuset för behandling och på vägen besöker hon sin mamma Claire som opererat höften.
Claire pratar mest om sig själv, om sitt liv, om sin ålder, om att sluta röka. Att Miriam har cancer blir som en parentes, något hon inte riktigt tar in.
Men Miriam har bestämt sig – både för att överleva och att nå fram till sin mamma. Deras möten när Miriam är på väg till och från sjukhuset förändrar relationen mellan dem på djupet.

Ann Petrén medverkade i Runges succéfilmer, den så kallade Befrielsetrilogin Om jag vänder mig om (2003), Mun mot mun (2005) och Happy end (2011). Om jag vänder mig om belönades med fyra guldbaggar, bland annat till Björn Runge för bästa regi och bästa manuskript och Ann Petrén för bästa kvinnliga huvudroll. Om jag vänder mig om belönades även med en Silverbjörn och Blå ängeln för bästa europeiska film på Berlins filmfestival.

Sofia Ledarp har de senaste åren varit knuten till Kulturhuset Stadsteatern. Bland annat har hon gjort stora roller i Gösta Berlings saga (2015), Benke Rydmans version av Macbeth (2013) Norénpjäserna 3.31.93. och Demoner, (2013), Ingmars Bergmans Persona (2011, regi Hugo Hansén). På teve har vi nyligen kunnat se henne i Fröken Frimans krig.

Björn Runge har de senaste åren arbetat mer och mer med teater, senast Europas kniv på Göteborgs stadsteater (2016). Hans första teateruppsättning var Uppdraget på Stockholms stadsteater 2007 med bland andra Ann Petrén, Pernilla August och Jakob Eklund. Björn Runges senaste film The Wife, hade världspremiär på Torontos internationella filmfestival, TIFF, i höstas. Filmen har rönt stor internationell uppmärksamhet.

JAG ÄR EN ANNAN NU
AV BJÖRN RUNGE
Premiär 27 januari 2018 på Lilla scenen
Av och regi: Björn Runge
Scenografi och kostym: Annika Nieminen Bromberg
Ljus: Max Mitle
Mask: Maria Reis
Ljud: Magnus Ericsson

I rollerna:
Claire Ann Petrén
Miriam Sofia Ledarp

Teaterkritik: My Fair Lady med Johan Rabaeus, Robert Fux, Magnus Uggla och Nina Zanjani

9 december, 2017 by Rosemari Södergren

My Fair Lady
Efter George Bernard Shaws skådespel och Gabriel Pascals film Pygmalion
Sångtexter och dialog: Alan Jay Lerner
Musik: Frederick Loewe
Regi Elisa Kragerup
Scenografi och kostym Maja Ravn
Ljus Åsa Frankenberg
Ljud Emil Assing Høyer och Pär Gardenkrans
Koreografi Signe Fabricius
Mask Susanne von Platen
Kapellmästare Martin Östergren
Premiär på Stora scenen. Kulturhuset Stadsteatern 8 december 2017

En storartad helaftons-föreställning med duktiga artister, välkända melodier, suveräna dansare och smart och snyggt scenbygge. Det var ett tag sedan det sattes upp något så underhållande och mäktigt. My Fair Lady på stora scenen på Stockholms stadsteater med Johan Rabaeus, Robert Fux, Magnus Uggla och Nina Zanjani med flera duktiga skådespelare, dansare och musiker kommer att fylla salongen många föreställningar framöver. Den fick också stående ovationer av premiärpubliken.

För den som vuxit upp med musiken från My Fair Lady på en LP-skiva (som vinylskivor hette på den tiden) blir det ett kärt men samtidigt poppigare återseende när de gamla välkända sångerna framförs. Den yngre generationen får stifta bekantskap med en lång rad pärlor i musikalens sångskatt.

Rollistan har en lång rad duktiga skådespelare. Johan Rabaeus är perfekt som professor Higgins och Robert Fux fantastisk som överste Pickering. Jag tror inte att jag någonsin sett Robert Fux göra en roll dåligt. Magnus Uggla är rolig som Elizas alkoholiserade pappa och Nina Zanjani är ett bra val till rollen som blomsterflickan Eliza (förutom att jag inte förstår den klädsel hon hade i första scenen där hon mer såg ut som en skolflicka än en tuff, fattig tjej från slumkvarteren – men det berodde inte på hennes spel utan på kläder). Minst lika viktiga för helhetsintrycket är alla skickliga dansare och den fantasifulla, överraskande och snygga koreografin.

Musikalen My Fair Lady bygger på George Bernard Shaws pjäs Pygmalion om blomsterflickan Eliza och hennes möte med en annan värld som hade sin urpremiär 1956. Professor Henry Higgins är en rejält egenkär och självförträfflig språkprofessor som kan skilja på alla brittiska dialekter. Eliza är en fattig flicka från slummen som säljer blommor för småpengar. Higgins retar henne för hennes obildade och slarviga rännstensspråk. Han blir utmanad av överste Pickering att på sex månader försöka förhandla henne till en fin dam som ska kunna gå på en bal på slottet och ingen ska kunna genomskåda att hon kommer från Londons slumkvarter. Åå sex månader ska han få Eliza att tala belevat och förvandla henne från ingenting till drottningen av Saba.

För regin står Elisa Kragerup som är en av Danmarks just nu mest hyllade regissörer. Tidigare i år blev hon utsedd till chef för Betty Nansen Teatern i Köpenhamn. Hon har belönats med fyra Reumert, det mest prestigefyllda teaterpriset i Danmark, varav hon två år i rad tilldelats priset som årets regissör. Nu är hon aktuell med en ny tolkning av den klassiska musikalen, My Fair Lady. I ett pressmeddelande säger hon om föreställningen:

– Jag har, sen jag var liten, älskat berättelsen i den här musikalen. Hur ett möte med en människa kan förändra oss och rubba vår världsbild. Jag tror att vi måste våga mötas och utmana våra fördomar. Jag vill också i den här uppsättningen fokusera på hur människors förväntningar på oss påverkar oss och våra prestationer. Om någon tror på oss, då kan vi klara vad som helst.

Det är en berättelse om klass-skillnader, om vad miljön gör med människor, vad utbildning betyder för människors möjligheter att ta sig ur fattigdom och vad det för med sig att byta samhällsklass, om att känna sig utanför både den klass man lämnat och den klass man klättrat till. Och samtidigt är föreställningen underhållande, varm och i många delar HELT UNDERBAR. Speciellt första delen fram till paus var jag helt fängslad och tiden bara flög igen, jag kände inte ens att jag satt på en stol i salongen.

MEDVERKANDE PÅ SCENEN
Higgins Johan Rabaeus
Eliza Nina Zanjani
Pickering Robert Fux
Doolittle Magnus Uggla
Fru Pearce Kajsa Reingardt
Fru Higgins Lena-Pia Bernhardsson
Fru Eynsford Hill Ann-Sofie Rase
Freddy Vilhelm Blomgren
Zoltan Karpathy Ole Forsberg

I övriga roller:
Tove Edfeldt, Rolf Lydahl, Karin Mårtenson, Klara Nilsson, Rita Saxmark, Snorre Ryen Töndel,
Swing Anna Hansson

Dansare
Patrik Riber, Aviad Arik Herman, Suad Demirovic, Andrea Schirmer, Anna Näsström, Anna Virkkunen, Markus B. Almqvist, Gabriella Kaiser

Hyllningskväll för Rikard Wolff på Kulturhuset Stadsteatern

6 december, 2017 by Redaktionen

Tillsammans med några av Rikard Wolffs närmaste vänner arrangerar Kulturhuset Stadsteatern en hyllningskväll på Stora scenen den 11 december för Rikards vänner och publik. I programmet deltar bland andra Eva Dahlgren, Jonas Gardell, Lisa Ekdahl, Danny Saucedo, Ola Salo, Henrik Johansson, Kari Bremnes och Fredrik Meyer.

Ett pressmeddelande:
– Vi hoppas att detta får vara en stund där vi alla hyllar och får vara tillsammans kring minnena efter vår älskade Rikard, säger Helena Bergström och Björn Kjellman, vänner och värdar på scenen för hyllningskvällen.

Kulturhuset Stadsteatern sörjer en oerhört betydelsefull medarbetare och hedrar den nyligen bortgångne skådespelaren, sångaren och författaren med en minnes- och hyllningskväll på Stora scenen den 11 december. Fri entré med biljett, biljetterna släpps 7 december kl 12.00. Möjlighet finns att skänka bidrag till den minnesfond som upprättats till Rikard Wolffs minne, via BG 5241-1493.

– Kulturhuset Stadsteatern har varit ett hem för Rikard de senaste 20 åren – det känns naturligt att hylla honom på vår Stora scen. Tomrummet är stort, säger Benny Fredriksson, VD Kulturhuset Stadsteatern.

Rikard Wolff kom som skådespelarpraktikant till Unga Klara redan 1986 och har under åren gjort ett stort antal betydelsefulla roller: Amadeus (2005), En midsommarsnattdröm (2006), Cabaret (2008), Maria Callas (2010), Karl Gerhard (2014) för att nämna några. Hans sista egna produktion blev Den sista föreställningen (2015).

Teatervåren 2018 på Sergels torg – kvinnliga huvudroller och starkt fokus på ny dramatik

5 december, 2017 by Redaktionen

Av sex nya premiärer på Kulturhuset Stadsteatern vid Sergels torg under våren 2018 är tre urpremiärer och två Sverigepremiärer. Lilla scenen blir ännu tydligare platsen för den nya dramatiken. På Stora scenen gör Marie Göranzon titelrollen i Besök av en gammal dam – hon är en av sju kvinnor som har bärande roller i vårens repertoar, berättar ett pressmeddelande:

– Jag har satsat på kvinnor i huvudroller och ett samarbete med regissörer som jag länge velat arbeta med, säger Anna Takanen, teater- och scenkonstchef på Kulturhuset Stadsteatern.

– Jag skulle vilja citera regissören Elisa Kragerup som sätter upp My fair lady nu i december. Hon pekar på hur ett möte med en annan människa kan rubba hela vår världsbild. Om någon tror på oss kan vi klara vad som helst. Det vill jag skriva under på. Det och stråket av revansch som det finns spår av i vårens repertoar.

En musikalisk kriminalkomedi med en helt kvinnlig ensemble inleder säsongen – Åtta kvinnor i regi av Anna Novovic och med bland andra Siw Malmkvist och Sharon Dyall i rollerna. Sverigepremiär på Klarascenen 25 januari.

Jag är en annan nu
Av Björn Runge
Premiär 27 januari 2018
Lilla scenen
Manus och regi: Björn Runge
I rollerna: Ann Petrén och Sofia Ledarp

Björn Runge regisserar sin egen Jag är en annan nu med Ann Petrén och Sofia Ledarp i ett nyskrivet drama om relationen mellan en mor och hennes dotter. Urpremiär 27 januari på Lilla scenen.

Också regissören Lars Rudolfsson återvänder till Kulturhuset Stadsteatern med en egen pjäs – Ilya. Ett urbant drömspel med nyskriven musik av Frida Hyvönen och med scenografi av legendariske scenografen Robin Wagner. Birthe Wingren som samarbetade med Rudolfsson i Kristina från Duvemåla i Helsingfors gör rollen som Ilya. Urpremiär 2 mars.

Onåd (originaltitel Disgraced) flerfaldigt prisbelönt (bland annat Pulitzerpriset) drama om identitetskollisioner i ett samhälle där självbedrägeri är priset för framgång. Sverigepremiär 8 mars på Lilla scenen. I rollen som stjärnadvokaten Amir Kapoor – Shebly Niavarani. Regi Dritëro Kasapi.

Besök av en gammal dam av Friedrich Dürrenmatt är en kärleksfull och vass betraktelse av människans drivkrafter. Danska regissören Katrine Wiedemann som hade stor framgång med Hamlet – Stockholms stadsteaters jubileumsföreställning 2010 – gör en nytolkning av klassikern från 1956. Premiär på Stora scenen 9 mars.

Sista premiären på våren 2018 är en nyskriven monolog, Bang – om legendariska journalisten Barbro Alving och hennes kamp mellan arbete, ideal och liv. I den ordningen. Teater- scenkonstchefen Anna Takanen gestaltar Bang. Regi Frida Röhl, konstnärlig ledare för Folkteatern i Göteborg. Urpremiär i Dansstudion 14 april.

Dessutom har Astrid Lindgrens Ronja Rövardotter en efterlängtad nypremiär på Stora scenen den 25 januari. Matilda Ragnerstam i rollen som Ronja i Ronny Danielssons regi.

Vi får också återse Yvonne Lombard och Meta Velander på Klarascenen i Kristina Lugns hyllade Nattorienterarna som fortsätter spela hela våren.

Våren på Marionetteatern startar med föreställningen Du och jag, med urpremiär 15 februari. Regissören och dansaren Bernard Cauchard undersöker på scen vad som händer när en dansare och en docka i mänsklig storlek tar plats på samma scen. Regi står Bernard Cauchard för, tillsammans med Marionetteaterns konstnärliga ledare – Helena Nilsson. Den 24 februari får barnboksklassikern Mina och Kåge, premiär i Marionetteaterns regi. Det är en berättelse om tvåsamhet och ensamhet, kärlek och svartsjuka och om rätten att få bli arg för att sedan kunna förlåta och bli vänner igen. En poetisk saga med Magnus Erenius.

STADSTEATERN – BESÖK AV EN GAMMAL DAM
MEDVERKANDE
Marie Göranzon
Dan Ekborg

Marionetteatern
Kulturhuset Stadsteatern 2017

Teaterkritik: Frontens gryningsfärg – kvinnor öga mot öga med döden och dödandet, mitt i striden

2 december, 2017 by Rosemari Södergren

Frontens gryningsfärg
Av Mustafa Can
Regi Astrid Menasanch Tobieson
Scenografi och ljus Lars Östbergh
Kostym Annika Nieminen Bromberg
Mask Katrin Wahlberg
Musik Gustav Nordmark

En kraftig smäll, ett plötsligt ljussken, så starkt att jag måste blunda. Att befinna sig i fronten i ett krig är både psykiskt och fysiskt pressande. Och förmodligen ganska meningslöst. Eller inte. Kanske något nödvändigt i vissa situationer? Varför krigar män? Krig har varit männens syssla, det är män som skrivit krigens historia. I Mustafa Cans debutpjäs får vi se kriget med kvinnor i huvudrollen, fyra kvinnor som strider vid fronten, bara några meter från fiendens bomber och med döden ständigt vid deras sida.

Vi får se dessa fyra kvinnor i olika situationer. Någon är på permission och besöker sin mor, någon ligger redo att skjuta en fiende, någon flippar ur, någon berättar om hur hon vill bli begravd, någon drömmer om mat. Det märks att Mustafa Can är en duktig författare, vissa delar av dialogerna är mer litterära än anpassade för ett drama. I programmet berättar han om processen då han skrev dramat mer än en gång blev varse på skillnaden mellan litteratur och drama. Han fick höra ”Hmm, de här passagerna är väldigt fina, men … det är litteratur – inte dramatik.” Han är inte ensam om att som dramatiker ha litterära kvaliteter i sitt drama. Det drar ner tempot i dramat ibland men ger en poetisk fördjupning som jag tycker ändå fungerar.

Dramat ger oss olika scener, inhopp i händelser utan att det är någon huvudhandling. Jag tänker att det är en av tankarna med dramat: att förmedla känslan av att vara i krig, att ligga i frontlinjen, upplevelsen av att denna väntan på sammandrabbning är en lång rad enstaka situationer som inte har någon start eller slut, bara en lång rad sekunder öga mot öga med döden och dödandet. Hur överlever människor sådana situationer? Och hur överlever kvinnor sådana situationer?

Mannen är måttstocken när historia skrivs, det är män som får gator uppkallade efter sig, män som blir statyer över hjältar som befriat länder. Men på hösten 2014 fick kriget ett kvinnligt ansikte. Medier började rapportera om numerärt underlägsna tjejer och kvinnor so i Kobana i syriska Kurdistan besegrade IS, historiens kanske mest kvinnohatande terrorarmé. Många av sessa unga kvinnliga soldater hade knappt hållit i ett vanen innan deras stad anfölls.

Mustafa Can berättar i programmet för föreställningen att han genom åren, både innan och under kriget i Syrien, träffat många kvinnliga soldater: Både vid och bortom fronten. Jag har varit med när de ätit och vilat, när de drömt och längtat, när de tvekat och stridit, även när de dödat – och dött.

Mustafa Can smugglades tillsammans med fotografen Magnus Hjalmarson Neideman i mars 2015 över gränsen mellan turkiska och syriska Kurdistan för att i reportage gestalta kriget. Dramat bygger på många av de möten Mustafa Can gjorde med kvinnliga soldater där. Han skriver i programbladet att kriget mot IS är ett tvåfrontskrig dels mot en hänsynslös fiende, dels för frigörelse i det egna samhället där kvinnan i årtusenden varit underställd mannen. Den feministiska medvetenheten inom YPJ – med 24.000 soldater – är själva grunden för motståndsrörelsen; en frihet utan frihet för alla är ingen frihet alls.

Dramat fungerar bra även om jag kanske skulle vilja att frågorna kring kvinnans situation fördjupades något. Kanske blir det så efter ytterligare några föreställningar.

Scenbygget är väl genomtänkt och tillsammans med de fyra kvinnorna med sina stora k-pistar hängande över axeln är många scenbilder starkt talande. De unga skådespelarna är en bra ensemble och jag är säker på att vi kommer att möta dem igen i andra sammanhang. Alldeles extra imponerad är jag över Johanna Lazcano som spelar Suzan och Elmira Arikan som är Ester. De enastående naturliga på scen.

Regissören Astrid Menasanch Tobieson är en av de nya unga lovande regissörer vi utan tvekan kommer att höra mycket om framöver. Astrid Menasanch Tobieson debuterade med Men det skulle ni aldrig våga som blev en kritiker- och publiksuccé och har sedan dess skrivit och satt upp en rad pjäser runt om i landet. Hennes senaste pjäs Nattpassage har det här året gått på turné ute i Europa. Hon är en av grundarna till frigruppen Stå! Gerillan.

MEDVERKANDE PÅ SCENEN
Julia Alma Pöysti
Zelal Tiril Wishman Eeg-Henriksen
Suzan Johanna Lazcano
Ester Elmira Arikan
Mamman Odile Nunes
Grannkvinnan Katja Kudinoff
Pojken Adar Zeydanlioglu
-”- Folke Lokind

Kulturhuset stadsteatern

Footer

Om oss