Kulturhuset stadsteatern

Frontens gryningsfärg
Av Mustafa Can
Regi Astrid Menasanch Tobieson
Scenografi och ljus Lars Östbergh
Kostym Annika Nieminen Bromberg
Mask Katrin Wahlberg
Musik Gustav Nordmark

En kraftig smäll, ett plötsligt ljussken, så starkt att jag måste blunda. Att befinna sig i fronten i ett krig är både psykiskt och fysiskt pressande. Och förmodligen ganska meningslöst. Eller inte. Kanske något nödvändigt i vissa situationer? Varför krigar män? Krig har varit männens syssla, det är män som skrivit krigens historia. I Mustafa Cans debutpjäs får vi se kriget med kvinnor i huvudrollen, fyra kvinnor som strider vid fronten, bara några meter från fiendens bomber och med döden ständigt vid deras sida.

Vi får se dessa fyra kvinnor i olika situationer. Någon är på permission och besöker sin mor, någon ligger redo att skjuta en fiende, någon flippar ur, någon berättar om hur hon vill bli begravd, någon drömmer om mat. Det märks att Mustafa Can är en duktig författare, vissa delar av dialogerna är mer litterära än anpassade för ett drama. I programmet berättar han om processen då han skrev dramat mer än en gång blev varse på skillnaden mellan litteratur och drama. Han fick höra ”Hmm, de här passagerna är väldigt fina, men … det är litteratur – inte dramatik.” Han är inte ensam om att som dramatiker ha litterära kvaliteter i sitt drama. Det drar ner tempot i dramat ibland men ger en poetisk fördjupning som jag tycker ändå fungerar.

Dramat ger oss olika scener, inhopp i händelser utan att det är någon huvudhandling. Jag tänker att det är en av tankarna med dramat: att förmedla känslan av att vara i krig, att ligga i frontlinjen, upplevelsen av att denna väntan på sammandrabbning är en lång rad enstaka situationer som inte har någon start eller slut, bara en lång rad sekunder öga mot öga med döden och dödandet. Hur överlever människor sådana situationer? Och hur överlever kvinnor sådana situationer?

Mannen är måttstocken när historia skrivs, det är män som får gator uppkallade efter sig, män som blir statyer över hjältar som befriat länder. Men på hösten 2014 fick kriget ett kvinnligt ansikte. Medier började rapportera om numerärt underlägsna tjejer och kvinnor so i Kobana i syriska Kurdistan besegrade IS, historiens kanske mest kvinnohatande terrorarmé. Många av sessa unga kvinnliga soldater hade knappt hållit i ett vanen innan deras stad anfölls.

Mustafa Can berättar i programmet för föreställningen att han genom åren, både innan och under kriget i Syrien, träffat många kvinnliga soldater: Både vid och bortom fronten. Jag har varit med när de ätit och vilat, när de drömt och längtat, när de tvekat och stridit, även när de dödat – och dött.

Mustafa Can smugglades tillsammans med fotografen Magnus Hjalmarson Neideman i mars 2015 över gränsen mellan turkiska och syriska Kurdistan för att i reportage gestalta kriget. Dramat bygger på många av de möten Mustafa Can gjorde med kvinnliga soldater där. Han skriver i programbladet att kriget mot IS är ett tvåfrontskrig dels mot en hänsynslös fiende, dels för frigörelse i det egna samhället där kvinnan i årtusenden varit underställd mannen. Den feministiska medvetenheten inom YPJ – med 24.000 soldater – är själva grunden för motståndsrörelsen; en frihet utan frihet för alla är ingen frihet alls.

Dramat fungerar bra även om jag kanske skulle vilja att frågorna kring kvinnans situation fördjupades något. Kanske blir det så efter ytterligare några föreställningar.

Scenbygget är väl genomtänkt och tillsammans med de fyra kvinnorna med sina stora k-pistar hängande över axeln är många scenbilder starkt talande. De unga skådespelarna är en bra ensemble och jag är säker på att vi kommer att möta dem igen i andra sammanhang. Alldeles extra imponerad är jag över Johanna Lazcano som spelar Suzan och Elmira Arikan som är Ester. De enastående naturliga på scen.

Regissören Astrid Menasanch Tobieson är en av de nya unga lovande regissörer vi utan tvekan kommer att höra mycket om framöver. Astrid Menasanch Tobieson debuterade med Men det skulle ni aldrig våga som blev en kritiker- och publiksuccé och har sedan dess skrivit och satt upp en rad pjäser runt om i landet. Hennes senaste pjäs Nattpassage har det här året gått på turné ute i Europa. Hon är en av grundarna till frigruppen Stå! Gerillan.

MEDVERKANDE PÅ SCENEN
Julia Alma Pöysti
Zelal Tiril Wishman Eeg-Henriksen
Suzan Johanna Lazcano
Ester Elmira Arikan
Mamman Odile Nunes
Grannkvinnan Katja Kudinoff
Pojken Adar Zeydanlioglu
-”- Folke Lokind