Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmkritik

Filmrecension: Bob Trevino Likes It – vacker och befriande om det viktigaste av allt

by

Bob Trevino Likes It
Betyg 4
Svensk biopremiär 2 maj 2025
Regi och manus Tracie Laymon

En hyllning till vänskap, den familj vi väljer. En feel-good-film, ibland på gränsen till för sentimental men den är samtidigt vacker och befriande. Det är skönt med en film som handlar om det som ofta är det allra viktigaste i livet: att hitta någon eller några man kan vara ärlig mot och vara sig själv med, där man duger som den man är.

Det är inte alla som föds in i en familj eller släkt där man accepteras helt och fullt. Två underbara skådespelare, Barbie Ferreira och John Leguizamo, bär denna hjärtevärmande verklighetsbaserade dramakomedi. Fast även om den inte vara baserad på verkliga händelser är jag säker på att många, många kan känna igen sig i berättelsen och har upplevt hur viktigt det är att våga prata och våga visa sig sårbar och att hitta de människor där man kan vara utan mask.

Lily (Barbie Ferreira)är en ung kvinna som jobbar som personlig assistent. Hon har ett rejält stukat självförtroende och tror inte att hon klarar särskilt mycket. College har hon inte gått och hon har inte tagit körkort. När Lily var fyra år stack hennes mamma. Enligt pappan var mamman drogmissbrukare och övergav dem för att kunna knarka i fred. Lilys pappa, Bob, har tagit hand om henne ensam, sorgligt nog. Bob är narcissist, ja till och med sociopat och är helt oförmögen att bry sig om någon annan än sig själv.

Bob har börjat dejta och bland de många olika kvinnor han dejtar har han valt ut en som han tror skulle kunna utvecklas till en fast relation. Han har fått för sig att kvinnor tycker om män som bryr sig om sin familj och därför vill han att Lily ska följa med på en middag med denna utvalda kvinna. Lilys uppdrag är att visa upp sig som en fin dotter. Middagsträffen blir förstås katastrofal och som alltid skyller Bob allting på Lily och han säger upp bekantskapen med sin dotter.

Lily med sitt usla självförtroende skickas sms och ringer sin pappa, om och om igen, man han nonchalerar henne. Det gör ont att se hur jag-svag Lily är. Hon borde strunta i sin alltigenom egenkära själviska pappa. Hon försöker hitta honom på Facebook. Där finns fyra män med samma namn som pappan. Hon får kontakt med en av dem och sakta börjar en slags vänskap växa fram.

Omgivningen har lite svårt att tro på att en kvinna i tjugoårsåldern och en gift man i femtioårsåldern kan vara vänner och att deras vänskap skulle vara sund. Ja det finns många fördomar i världen om vem som kan vara vän med vem.

Bob Trevino Likes It handlar om de relationer som på många sätt kan vara de allra viktigaste i livet: vänskap. Även en kärleksrelation som ska vara efter den första förälskelsen kräver att där finns en djup vänskap. Delvis visar den också på den positiva sidan av vad sociala medier som Facebook kan betyda för människor. Skildringen av Lily och hennes vänskapspappa talar till alla känslor, ger hopp och värmer hjärtat. Det är en vacker film om det förmodligen viktigaste av allt, vänskap – och den visar hur äkta ärlig vänskap kan vara läkande.

Filmrecension: Rörelser – går inte att skaka av sig, ger många tankar

by

Rörelser

Rörelser
Betyg 4
Svensk biopremiär 2 maj 2025
Regi Jon Blåhed

En svindlande, skrämmande berättelse om religionens makt att förföra, om fenomenet masshypnos när människor kan göra de mest bisarra saker på grund av grupptrycket. Filmen bygger delvis på verkliga händelser från 1930-talet i Tornedalen. Att handlingen bygger på verkliga händelser gör att den tränger djupt in under huden. Den går inte att skaka av sig och tankarna är många efter filmen.

Huvudpersonen Rakel är lärarinna i bygden och gift med änkemannen Teodor. Rakel är mer utbildad än de flesta i byn. När hennes man Teodor blir mer och mer fängslad av en udda religiös inriktning som följer predikanten Toivo Korpela är hon avvaktande och skeptisk. Toivo Korpela får stark kritik av Svenska kyrkan och när han lämnar byn börjar Teodor tillsammans med en annan man i byn att ta över rörelsen. De hävdar att Gud talar till dem. Efter ett tag blir Rakel tvungen att välja sida. För att inte förlora sin man och familjen måste hon också falla in i extasen och bete sig som den stora mass-hypnotiserade gruppen. Men hon har ändå en liten kärna av sunt förnuft kvar inom sig.

Fotot är fantastiskt med vida bilder från miljöerna i Tornedalen och får ett extra stor plus och är tillsammans med musik och ljud mästerliga och kryper in i känslor och väcker många funderingar och insikter. En fascinerande berättelse om hur människor kan bete sig i grupp.

Rörelsen som Teodor leder innehåller flera av de moment som ofta finns i grupper som definieras som farliga sekter som hur gruppens ledare ser till att medlemmarna isolerar från människor och samhället utanför gruppen och hur det det kritiska tänkandet tvättas bort.

Men även om filmen skildrar en extrem rörelse finns kan en del av detta grupptryck mycket väl kännas igen i mindre extrema rörelser. Och framför är filmens berättelse en skildring av vad människor kan förmå att göra på grund av grupptryck eller för att de lurar sig själva.

Lite saknar jag fördjupning kring vad som lockade byborna och människor som tog sig dit från andra håll. Hur Rakel påverkades får vi följa men vad skedde egentligen inom Teodor, vad drev honom? Då han får frågan om varför han satte igång det hela säger han att han ville ge människorna lite glädje i deras annars så tunga tillvaro. Bygden dominerades av Læstadianism, en inriktning inom Svenska kyrkan, en luthersk inomkyrklig väckelserörelse som betonar det mörka, det tunga och att människor ska känna sig rejält syndiga. Den obligatoriska klädseln för Læstadianismens gudstjänstbesökare var att bära svart.

Rörelsen är en realistisk skildring av hur en grupp människor kan trollbindas av karismatiska ledare. Händelserna utspelas under 1900-talets början på landsbygden. Men det är långt från något som endast kan hända i isolerade byar med hög andel outbildade invånare och det är inte något som bara kunde hända förr. Det upprepas runt om i världen i olika sammanhang om och om igen. Ett exempel är domedagssekten Heaven’s Gate som var en slags miljöinriktad UFO-rörelse som trodde på andlig frihet. Dess anhängare var övertygade om att de skulle hämtas från denna världen till en högre existens av ett utomjordiskt rymdskepp. 39 medlemmar i sekten begick kollektivt självmord den 24-26 mars 1997 genom förtäring av pentobarbital och etanol på Rancho Santa Fe i San Diego, Kalifornien, USA, i samband med att kometen Hale–Bopp passerade nära jorden och det utomjordiska rymdskeppet som skulle hämta dem skulle komma bakom kometen.

Häxjakterna i Sverige och stora delar av västvärlden är ett exempel på hur hjärntvättade människor kan bli och hur människor i stora grupper kunde totalt släppa sitt kritiska tänkande och samlas för att titta på när kvinnor brändes på bål, beskyllda för att vara häxor.

I byn där huvuddelen av handlingen utspelar sig talas språket meänkieli somär ett finsk-ugriskt språk som sedan år 2000 är ett officiellt minoritetsspråk i Sverige. Rörelser är den första långfilmen hittills som är inspelad på meänkieli.

Rörelsen är en film med ofantligt vackert foto, häpnadsväckande talande musik och ljud som ger filmen ytterligare en dimension och en stark, berörande handling som har mycket att säga om människor i grupp.

Filmrecension: Dialogpolisen – väcker många tankar och sätter igång diskussioner

by

Dialogpolisen

Dialogpolisen
Betyg 4
Svensk biopremiär 25 april 2025
Regi Susanna Edwards

En dokumentär där vi får följa en grupp svenska poliser, dialogpoliserna, som arbetar med frågor kring yttrandefrihet och som är närvarande på gator och torg i samband med demonstrationer och olika manifestationer. Denna dokumentär är mycket intressant och väcker många tankar och det finns mycket att diskutera kring det som tas upp.

Demonstrationståg. Koranbränningar. Klimataktioner. Mitt i denna storm finns en grupp svenska poliser som har till uppgift är att värna allas rätt till yttrandefrihet. En uppgift som inte alltid uppskattas av de som är emot demonstranternas budskap. Regissören Susanna Edwards fick följa dialogpoliserna under valrörelsen 2022.

Dokumentärer är svåra att betygsätta. Hur väl har filmaren skildrat fenomenet som dokumentären handlat, hur väl talar dokumentären till oss, får vi en ny insikt, får vi en stark upplevelser, öppnas våra ögon och förståelse för något nytt, kan dokumentären säga något universellt om att vara människa?

Hur mycket träder filmarens åsikter och tankar fram? Ibland är det positivt, ibland negativt.
Jag upplever att poliserna som skildras inte är helt objektiva i sina roller, det känns under ytan som att de tar ställning. Det jag klurar på är om det är filmaren, Susanna Edwards, som styr det så eller om det är så gruppen dialogpoliser fungerar.

Vi får bland annat se några scenen med den danske koranbrännaren Rasmus Paludan. Vid nägra tillfällen har imamer och en del andra ledare inom muslimska församlingar samlats en bit ifrån koranbränningen och samlar folket där, för att motverka att de närmar sig Paludan. Rasmus Paludan påpekar till poliserna att den gruppen som samlas också borde ha sökt tillstånd. Imamernas arrangemang bryter ju mot lagen som säger att man ska söka tillstånd för sådana samlingar. Jag tycker det är intressant att filmen lyfter fram denna fråga, den är värd att fundera på. Paludan har en poäng men å andra sidan har dessa imamer troligen hindrat våldsamma sammandrabbningar och gjort samhället en tjänst.

Denna dokumentär är mycket intressant och väcker många tankar och det finns mycket att diskutera kring det som tas upp.

Denna spelades in ett tag innan terrororganisationen Hamas attackerade en musikfestival 7 oktober 2023 och över tusen personer dödades och hundratals togs som gisslan. De som togs som gisslan och de som dödades var i alla åldrar, också barn. Israel har sedan dess attackerat Gaza där Hamas som vistas och/eller gömmer sig. Sedan dess har västvärldens bombarderats av demonstrationer till stöd för befolkningen på Gaza och under några av dessa demonstrationer har deltagare beskyllts för att ha ropat tydligt antisemitiska slagord. Vad gör dialogpoliser åt sådant? Det är en fråga som inte ställs i filmen och förstås inte kan ställas eftersom detta inträffat efter att filmen spelats in. Men det gör att jag delvis känner att filmen inte lyfter fram alla viktiga aspekter. Och där ser vi filmens styrka och svaghet. Den lyfter fram viktiga frågor och får oss som ser den att tänka och diskutera. Vad mer ska vi förvänta oss av en dokumentär?

I pressutskicket om filmen står:Dialogpolisen visar att samtal trumfar handbojor varje dag i veckan. Jag är inte helt säker på att det är så men filmens budskap kretsar kring frågan. Och det räcker långt. Det får oss att tänka och prata.

Filmrecension: Hard Truths – känns ända in i hjärteroten

by

Hard Truths
Betyg 3
Svensk biopremiär 10 april 2025
Regi Mike Leigh

En tragikomisk skildring av en kvinna som bråkar med allt och alla. En film som känns ända in i hjärteroten och både gör ont och inte går att låta bli att skratta åt, då det är så makabert. Jag tror vi alla har mött sådana personer som alltid klagar, alltid är misstänksamma, alltid blir arga på allt och alla. Pansy är en kvinna i övre medelåldern som är missnöjd med allt i livet. Hon lyckas missförstå allt omgivningen säger. Hon har ständigt taggarna utåt. Hon bråkar med läkaren, tandläkaren, personalen då hon köper mat, hon gnäller på sin man och sin son Moses.

Hennes 22-årige son Moses är rejält överviktig och har inte något jobb och verkar mest ligga på sin säng och leka med ett flygplan. Moses har stora svårigheter i livet och det märks att hans mamma aldrig kan se utanför sig själv och aldrig har stått upp för Moses, aldrig offrat något för att ge honom självförtroende och eller försökt hjälpa honom, aldrig lyssnat på honom. Han har aldrig kunna berätta för sin mamma vad som gör ont i honom. De är därför svårt att sympatisera med Pansy.

Ofta när någon person är sur, arg, krånglig och jätte-besvärlig brukar folk i omgivningen med en axelryckning säga: ”Hen har sina problem. Det märks. Hen mår inte bra.” Ingen orkar förstås ta reda på mer och dessutom skulle det inte gå för den ilskne skulle svara med ännu mer elakheter.

Vad har gjort Pansy så besvärlig, så missnöjd, så arg? I filmen skissas på några eventuella orsaker. Barndomen där hon fått ta mycket ansvar och inte känt sig älskad av sin mamma, ett giftemål med en man hon inte upplever som rätt för henne. Men det går inte att se förbi att hon inte heller ger någon chansen att nå fram till henne. Det händer något i en scen efter drygt halva filmen där hennes syster ändå lyckas nå fram till henne. Det ger oss några aningar om vad som kan ligga i botten men samtidigt är det inte den slags film som ska hitta ett sagoslut.

Det är komiskt men mycket mörkt samtidigt. Marianne Jean-Baptiste belönades med en BIFA för Bästa skådespelerska för sin roll som Pansy. Det är hon väl värd. Både hon och övriga skådespelare gör bra roller och är trovärdiga, det känns som att jag är med där och upplever det som händer. Det känns som att jag är på plats. Samtidigt är det jobbigt att se och höra hennes ilska och hur hon medvetet missförstår allt för att skapa konflikt. Pansy är inte direkt en person jag vill vara i närheten av. Hard Truths är rolig, jag kan inte sluta skratta emellanåt, men samtidigt är berättelsen väldigt ledsam och svart.

Filmrecension: All We Imagine as Light – poetisk, magisk, drömsk och samtidigt socialrealistisk

by

All We Imagine as Light
Betyg 5
Svensk biopremiär 28 mars 2025
Regi Payal Kapadia

All We Imagine as Light är poetisk, magisk, drömsk och samtidigt socialrealistisk i en mästerlig kombination. Vi förs in i folkmyllret i Mumbai i Indien och fotot är så levande att jag känner både smak och lukt. Under monsunens regnperiod är fotot upphöjt och fördjupad med en blå färgskala och under den torra perioden är fotot tonat i rött. Skickligt, helt fantastiskt.

Det är en stark, berörande berättelse om tre kvinnor i Indien och i centrum av dessa tre står sjuksköterskan Prabha. Kvinnor har inga enkla liv i Indien och samhället är långt från jämställt. Prabha arbetar på ett sjukhus där också den yngre sköterskan Anu och den äldre Parvati jobbar. Prabha och Anu delar lägenhet medan Parvati är på väg att kastas ut från den lägenhet hon bott i tjugo år. Hon får inte bo kvar eftersom hennes man dött och hon inte kan visa något skrivet bevis på att hon bor i lägenheten. Att hon bott där i tjugo år och grannarna kan intyga det räcker inte när fastighetsägaren kan tjäna pengar på att kasta ut henne.

Prabha blev bortgift med en man hon aldrig hade träffat före giftermålet och Anu är i smyg tillsammans med en muslimsk ung man. Parvati vill helst undvika att flytta hem till sin son och bli en belastning utan vill leva självständigt. Alla tre kvinnorna försöker att leva på sina egna villkor, men det är inte lätt. Att det inte var lätt heller för Prabhas man att bli gift med en främling visar sig då han ganska snart efter bröllopet gav sig av för att jobba på en fabrik i Tyskland och allt medan åren hör av sig alltmer sällan.

Mumbai är för många mer känt under namnet Bombay men sedan augusti 1996 används namnet Mumbai officiellt av kommun och delstat. Mumbai är en folkrik stad dit tusentals tar sig dagligen från de många mindre orterna på den indiska landsbygden. I den senaste folkräkningen 2011 hade Mumbai 12,4 miljoner invånare och storstadsområdet beräknades ha cirka 20 miljoner invånare 2018.

Med så många människor i en stad, fler än vad som bor i hela Sverige, är livet mycket annorlunda mot tillvaron här. En värld som på många sätt skiljer sig från det svenska livet. De tre kvinnorna är hinduer och förutom Anu som i smyg träffar en muslim umgås de bara med hinduer. Muslimer och hinduer lever nästan alltid åtskilda. Anus pojkvän kan inte visa upp henne för sin familj. Allt måste ske i hemlighet.

Det har kommit flera intressanta och starka indiska filmer senaste året som skildrar livet där, speciellt för kvinnor. Det är en slags ny indisk filmvåg, känns det som. Alla dessa indiska filmer jag sett hittills har varit välgjorda och imponerande på olika sätt och All We Imagine as Light är en av de bästa filmer jag sett på flera år. Den är så bra att jag sett den två gånger nu och jag ska absolut se den fler gånger. Den är välgjord och så poetisk att den kryper in under huden och det känns som att jag är där, jag känner regnet och jag känner torkperioden och jag känner smaken från maten och trängseln i folkmyllret.

Filmen har fått en hel del priser. Den kammade i Cannes hem Grand Prix du Jury, festivalens andraplats efter Guldpalmen och nominerades till Golden Globe för bästa regi och bästa utländska film. Amerikanska National Society for Film Critics belönade All We Imagine As Light med pris för bästa utländska film.

Regissören och manusförfattaren Payal Kapadia är värd att hålla ögonen på. Hon har tidigare gjort likaledes prisbelönta och hyllade dokumentären A Night of Knowing Nothing, om studentliv i hennes hemland Indien, som 2021 fick Golden Eye-utmärkelsen på filmfestivalen i Cannes.