Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmkritik

Filmrecension: Dansbandsveckan – en hyllning till dansfestivalen i Malung

by

Dansbandsveckan
Betyg 3
Svensk biopremiär 6 juni 2025
Regi Matz Eklund

Det spritter i benen när jag ser filmen. Jag vill jag på mig och börja dansa. Dansbandsveckan är en hyllning till dansfestivalen i Malung. Som hyllning är den gedigen och välgjord. Men … Det finns ett men: denna dokumentär känns som om den vore skapad för marknadsföring. Det finns inte en enda negativt ord om Dansbandsveckan i hela filmen. Alla är vänner, alla jobbar hårt och alla är glada och varenda person som uttalar sig har bara beröm och positiva erfarenheter och tankar att förmedla. Dessutom är det några positiva omdömen som upprepas som mantran och sägs av fler olika intervjuade personer, både besökare och artister och arrangörer, om och om igen.

Det påpekas flera gånger att Dansbandsveckan drivs av volontärer. Nja? Det är en sanning med modifikation. Många runt om i samhället, exempelvis alla som hyr ut rum under veckan eller campingen eller de som arrangerar kurser lär väl ändå ta viss ersättning för detta? Att veckan drivs ideellt innebär att vinsten ges till idrottsrörelsen. Huruvida den innersta kretsen i ledningen får någon lön för sitt arbete och all den tid de lägger ned, det berättas det inget om. Kanske har personerna i ledningen sådana förhållanden i livet att de kan jobba helt ideellt så många timmar. Men det spelar ingen roll för mig som ser filmen. Jag konstaterar att veckan får in intäkter som ges till idrottsklubbar i bygden vilket är mycket bra.

Dokumentären sänder ut en enorm positiv känsla av glädje från alla som är med: både arrangörer, boende i Malung och alla besökare. Jag tror att alla som älskar dansbandsmusik och de som brukar åka dit kommer att älska denna film. Den är absolut intressant och inspirerande. Men som film är den ändå lite för ensidigt hyllande. Jag skulle vilja se och höra något annat också. Det måste finnas saker som inte enbart är positiva som har med Dansbandsveckan att göra.

I marknadsföringen av denna dokumentär står att besökarna berättar sina historier om varför de vallfärdar till Malung och dansbanorna i Orrskogen år ut och år in. Nja, det är just det jag tycker saknas. Jag tycker inget berättas på djupet, ingen person skildras så att den blir trovärdig eller intressant. Det är därför denna dokumentär är godkänd men inte som film något mästerverk. I marknadsföringen för filmen står ”EN FOLKFEST DÄR KÄRLEK UPPSTÅR”. Det saknar jag i skildring. Det nämns lite i förbifarten men jag skulle gärna vilja se det fördjupat genom att följa några olika personer.

Dansbandsveckan i Malung är Sveriges största festival i sin genre och den har i sin nuvarande form arrangeras sedan mitten av 1980-talet. Det är intressant att se och möta flera av de olika personer och grupper som kommet dit, som musiker, musikälskare, dansare och danslärare. Under festivalen arrangeras många sidoprojekt som till exempel danskurser.

Regissören Matz Eklund har tidigare skildrat dansbandskulturen i Vill du dansa?, om och med bandet Larz Kristerz. Han har också gjort filmen Dansbandstjejer som porträtterar sångerskorna Sandra Estberg (Martinez), Erica Sjöström (Drifters) och Carolina Skaarup Lagerborg (Callinaz).

Filmrecension: Mr Nobody Against Putin – unik, imponerande och modig dokumentär

by

Mr Nobody Against Putin
Betyg 5
Svensk biopremiär 6 juni 2025
Av David Borenstein och Pavel Talankin

En unik, imponerande och djupt berörande dokumentär om en modig rysk lärare som filmar den massiva propagandan som skolbarn i Ryssland utsätts för sedan den ryska invasionen av Ukraina.
“Krig vinns inte av befälhavare, utan av lärare.” Ett citat av den ryska presidenten Putin i filmen. Ett faktum som visas så tydligt att det inte går att glömma denna film. Den ligger kvar inom mig och jag kan inte inte sluta tänka på den. Den är skrämmande och den är så välgjord att det nästan är svårt att tro att det är en dokumentär: Hur kan ett land bli så styrt av propaganda och hur är det möjligt att strypa människors yttrandefrihet så totalt.

Pavel Talankin är lärare i en mindre ort i Ryssland. Hans främsta uppgift i skolan är att filma allt, han är ansvarig för skolans videoinspelningar. I början av filmen får vi se några klipp från skolans vardag och vi får se ungdomar som är nyfikna på omvärlden och en ung pojke som får en McDonalds-tröja i present då han gillar den amerikanska snabbmats-firman. Scener som blir omöjliga att filma efter krigsutbrottet.

Putin såg inte bara till att anfalla Ukraina militärt, han ger också order om att alla skolor ska införa flera olika former av propaganda. Kriget förändrar människors vardag på många sätt och alla åldrar, till och med de yngsta skolbarnen blir starkt påverkade. Olika former av vad Putin kallar upplysningsverksamhet men som är ren hjärntvätt, manipulation, indoktrinering, desinformation om Ryssland och kriget ingår efter order uppifrån i skolornas vardag. Alla dessa informationsinsatser tar tid från skolans övriga verksamhet och för med sig att skolbarnens övriga kunskaper blir sämre. Efter något år startas dessutom ett ungdomsförbund där barnen med röda halsdukar ska drillas i rysk nationalism. Skolbarn får besök av militärer och får lära sig att marschera får lära sig, att hantera granater och sjunga uppmuntrande sånger till soldaterna. En person kommentar ungdomsförbundet: ”Förut hade vi ett sådant under kommunismen, men nu är förbundet inte ens till för en ideologi utan enbart för att hylla en person, Putin.”

Det finns protester mot kriget runt om i Ryssland. Vi får se filmklipp från några av dessa i dokumentären. Men med tiden påverkas människorna och allt färre vågar säga kritisera Putin eller kriget. Det märks också tydligt i den lilla orten där Pavel Talankin bor. Flera av skolbarnen och personalen har anhöriga som är inkallade i kriget och många har också syskon eller andra närstående som dör i fronten. Vi får höra en inspelning från en begravning. Det är förbjudet att spela in på film, men ljudupptagningen gick att göra.

Pavel Talankin hade till slut inget val. För att överleva måste han fly från Ryssland. Jag är så imponerad av vad han åstadkommit. Denna dokumentär är en modig film som låter oss få vara en fluga på väggen ett tag och se hur en folk blir hjärntvättad och fråntaget sina mänskliga rättigheter som yttrandefrihet.

Mr Nobody Against Putin av David Borenstein och Pavel Talankin hade premiär på Sundance Film Festival 2025, där den vann World Cinema Documentary Special Jury Award.

Filmrecension: Efter sagolandet – en minnenas kavalkad som sätter igång många tankar och känslor

by


https://kulturbloggen.com/wp-content/uploads/2025/06/eftersagolandet.jpg

Efter sagolandet
Betyg 4
Svensk biopremiär 6 juni 2025
Regi Kirsi Nevanti

En briljant gripande skildring av Sverige som kanske till och med är smartare än filmskaparna inser. Vi får möta olika människor och öden i Sverige under under åren 2019-2022, tre år som varit omvälvande i Sverige. Mycket sägs under ytan, genom att vi själva minns, känner och tänker.

I dokumentärens början möter vi en dam från Sölvesborg som gnäller över att kommunens politiker inte köper in modern konst utan enbart satsar på etablerad äldre konst. Det skrämmer mig att någon kan ödsla energi och gnäll på något sådant när barn och ungdomar dör i gängvåld i Sverige. Kan vi få perspektiv och proportioner, tack. Men inledningen får ett tydligt svar, ett starkt genmäle, i avslutningen. För övrigt undrar jag vad det gör om en av Sveriges 290 kommuner inte köper inte konst av nutida konstnärer utan bara äldre, etablerad konst? Vad gör det i det stora hela? Är det inte positivt att se äldre konst också?

Vi möter människor mitt i pandemin, skolstrejkerna mot klimatförändringarna, Putins anfall mot Ukraina, svensk panikrusning till Nato. Det är en film som väcker upp en kavalkad av minnen. Filmen är långt ifrån objektiv, men med det starka slutet blir det en stark helhet. Denna minnenas resa genom tre år i Sverige bjuder på fantastiskt foto med isigt vatten, fiskelägen och både stad och landsbygd fast med en rejäl övervikt av lantliga och havsnära miljöer.

Kvinnan från Sölvesborg som är upprörd över hur konstinköpen går till får också stå oemotsagd i sin kritik av en del av restriktionerna kring covid, där hon kritiserar att kommunen inte vill ta emot invånare från Sölvesborg som smittats av covid på ett sjukhus på en annan orts sjukhus, vilket kan vara ett beslut för att skydda sköra äldre i Sölvesborg. Det är ett av många uttalanden av olika personer i filmen som får stå helt oemotsagda och utan någon fördjupande förklaring.

I en scen tas en nyhetsbevakning upp från ett storbråk i Linköping mellan högerextremister som bränner en koran och motdemonstranter. Det är lite bisarrt att koran-brännaren och dennes anhang kallas extremister medan motdemonstranterna som slåss och attackerar inte alls kallas extremister, fast de försvarar en ideologi där kvinnor inte har samma rättigheter som män, där kvinnor inte ens får gå in i moskéer genom samma dörr som män. Är inte båda sidor extremister? Båda sidor drivs av hat. Ja denna dokumentär sätter fingret på mycket som hänt och händer.

Under dessa år, 2019-2022, började Migrationsverket att strama åt och skära ned på uppehållstillstånd. En kvinna som är engagerad för att stödja asylsökande kritiserar Migrationsverkets hårdare, nya restriktivare linje. Det gör att dessa människor som nekas asyl söker vidare i land efter land i Europa. Det är konstigt eftersom det finns en överenskommelse mellan EU-länderna att alla som söker asyl ska göra det i det första landet de kommer till och inte ska kunna söka i land efter land. Det är flera sådana saker som inte tas upp ur olika aspekter. Jag kan sakna det. Men samtidigt gör det att alla som ser filmen tillsammans med någon eller några kan prata om de olika frågorna efteråt – och det är viktiga frågor som tas upp, mycket viktiga.

En berörande scen är mötet med en asylsökande mamman med dotter från Afghanistan som verkar fått nej till att stanna i Sverige. Det är jättekonstigt. Om det är några som förtrycks, som är helt ofria, är det kvinnor i Afghanistan. När en kvinnan lyckas fly därifrån förstår jag inte hur Migrationsverket kan säga nej. Denna dokumentär sätter igång många känslor och tankar. Jag tror ingen kan se denna film utan att ha mycket att diskutera efteråt.

Filmrecension: Young Hearts – imponerande

by

Young Hearts
Betyg 4
Svensk biopremiär 6 juni 2025
Regi Anthony Schatteman
Rollerna Lou Goossens som Elias, Marius de Saeger som Alexander, Saar Rogiers som Valerie, Emilie De Roo som Elias mamma, Geert Van Rampelberg som Elias pappa och Dirk van Dijck som Elias morfar.

Elias som är 14 år bor på den belgiska landbyggden tillsammans med sin familj. En dag flyttar Alexander som är lika gammal in i huset mittemot. Det visar sig att de går i samma klass. De börjar umgås och deras vänskap blir starkare och starkare. När de under en cykeltur stannar till börjar Alexander berätta om sin första kärlek och säger att kärlek är världens bästa känsla. På Elias fråga vem hon var svarar Alexander att det var en han. Det får Elias att oroligt börja fundera över sina framväxande känslor för den nya vännen och jämföra de nya känslorna med sina känslor för Valerie som han ser som sin flickvän. Efter den första korta kyssen, som Alexander tar initiativ till, börjar Elias funder över vem han egentligen är och vad han ska göra med alla sina känslor som bara väller fram. Särskilt svårt blir det när den fest som han har planerat att gå till tillsammans med Valerie börjar närma sig. Nu vill han hellre gå med Alexander och klä ut sig tillsammans med honom.

Det han börjar känna för Alexander är något helt annat än vad han känner för Valerie. Är det världens bästa känsla, hans först riktiga kärlek. Det slutar trots allt med att han går på festen tillsammans med Valerie. Men Valerie märker mer och mer att Elias distanserar sig från henne och att det är något mellan Elias och Alexander.

Allt ställs på sin spets när han följer med till Alexanders släktingar i Bryssel och Alexander presenterar honom som sin pojkvän. Elias som blir både glad och rädd vågar inte visa kärleken till Alexander öppet för andra i byn. Alexander undrar om Elias skäms för honom och drar sig tillbaka. Även Valeria drar sig undan. Elias blir tystare och tystare och irriterad på allt och alla. Mamman försöker prata med honom men möts bara av tystnad. Efter ett bråk med familjen, särskilt med pappan, flyr Elias till sin morfar som bor på landet. Morfar märker också att det är något som inte är som de brukar vara. Särskilt som Elias säger att han helst vill försvinna och dö. Morfar föreslår att Elias ska bo några dagar hos honom och att de ska vandra i Ardennerna där morfadern brukade vandra med sin fru, Elias döda mormor. När Alexander frågar morfadern om han saknar sin fru svarar han, jag gör det varje dag. Samtalet gör att Elias försiktigt vågar börja berätta om sina känslor för Alexander och hur svårt det är för honom att känna så samtidigt som det är det enda han vill. Morfar säger att han inte skall tänka för mycket utan att han bara ska njuta av sina känslor, att han ska vara glad för att han kan känna så.

När de återvänder hem möter Elias mamma och bror dem vid tåget. Under bilfärden hem ber Elias plötsligt sin mamma att stanna bilen. Uppmuntrad av sin morfar berättar han om sina känslor för Alexander och att han inte kan låta bli att känna så trots att han försöker ändra på sig och intala sig själv att det är Valerie han älskar. Mamman sätter sig i baksätet tillsammans med Elias, kramar honom och säger, du ska inte ändra på dig, vi älskar dig, vi är stolta över dig.

Några dagar senare är det skördefest i byn. Med tvekan går Elias dit tillsammans med några vänner. Alexander verkar inte vara där, men efter en stund får Elia syn på honom och söker upp honom med tveksam beslutsamhet.
Det är en vacker film om dem första kärlekens i de tidiga tonåren. Det handlar om att söka sin identitet bortom skuld och skam och om hur man skall förhålla sig till andra. Den handlar om att möta sina egna fördomar snarare än andras.

Kärlek är helt enkelt kärlek, hur skulle det kunna vara något annat. Elias och Alexanders insatser som skådespelare är imponerande. I de trovärdiga rörelserna mot och från varandra, närhet och avstånd. Deras ansiktets minspel, känslouttryck och känslospel. En av filmens styrkor är det vackra fotot över det belgiska landskapet, det är nästan som om man som åskådare tycker att man är där.

Filmrecension: The Phoenician Scheme – fantasilöst navelskådande

by

The Phoenician Scheme
Betyg 2
Svensk biopremiär 30 maj 2025
Regi Wes Anderson

Då Wes Anderson fick frågan om vad han ansåg om Donald Trumps vansinnesidé att införa pennalistiska tullar på alla filmer som spelats in utanför USA, fick vi ett svar som mer eller mindre summerar Andersons filmskapande de senaste åren: flamsigt, fnissigt och förvirrat där hopen av journalister som samlats alla instämde med forcerade skratt.

För det har sannerligen inte varit någon dans på rosor för den bejublade regissören från Texas. Sedan den hyllade The Grand Budapest Hotel, som fyller otroliga elva år 2025, har Anderson bjudit på en hop tafatta och rent menlösa projekt som mer och mer börjar avslöja hans oerhörda brister som regissör. Ordet auteur är något som gärna används frekvent då profilerade regissörer gör entré på anrika filmfestivaler eller prisceremonier. Det är också en kontroversiell term då filmskapande – tillskillnad mot måleri, är ett arbete som innefattar flertalet personer som vässat och förfinat sitt hantverk. Det är exempelvis svårt att föreställa sig George Lucas framgångar utan kompositören John Williams, den lika geniala konceptdesignern Ralph McQuarrie samt ljuddesignern Ben Burtt.

Anderson är en av de moderna filmmakare som associeras med denna prestigefyllda stämpel. Att han besitter en unik visuell stil har det inte rått någon tvekan om sedan The Royal Tenenbaums. Hans komposition och scenografi är fortfarande närmast unik och det råder ingen tvekan om vem som står bakom filmer som The Life Aquatic eller Fantastic Mr. Fox.

Men vid sidan av den patenterande estetiken har Andersons filmer också manus och personregi som är i det närmaste plågsamma. Det är smattrande nonsensdialog, karaktärer som beter sig bisarrt utan anledning och en överhängande känsla av självgodhet.
Andra regissörer med en mycket säregen stil brukar dock regissera och producera sina verk med en behaglig självsäkerhet, där de olika signumen kan presenteras utan ansträngning. Vår egen Roy Andersson eller Terrence Malick har båda återkommande element i sina verk men dessa presenteras utan minsta pretention.

Wes Anderson har istället blivit besatt av sin egen självbild och regisserar inte längre med självkänsla. Istället känns allting som ren desperation där Anderson febrilt försöker pricka av de självklara ingredienserna som måste vara med för att hans film ska kunna stämplas som ett verk han kan sätta sitt namn på.

Detta leder till att hela The Phoenician Scheme känns löjligt tuktad, stel och framförallt livlös. Det finns ingen som helst inspiration eller entusiasm, allt är gjort efter en mall där målet är att uppfylla ett fåtal krav så att projektet kan utmärka sig som en typisk Wes Anderson-produktion. Alla scener ter sig därmed som rent industriella och helt befriade från någon som helst genuin kreativitet. Det är som att se ett utslitet gammalt rockband som river av gamla hits med död blick och vars nya material bara är transportsträckor till låtar som skapades i en bättre och mer vital period.

Till och med det visuella känns sömnigt och inte det minsta inspirerat. Det liknar istället ett lapptäcke där Anderson saxat valfria segment ur tidigare – och bättre, filmer och nu återanvänder dem. Och där andra regissörer försöker utveckla sitt filmskapande är Wes Anderson totalt ovillig att göra några som helst förändringar, han är istället fast besluten om att några som helst innovationer – eller ens försök till dem, är lika farligt som att inhalera klorgas. Detta gör att filmen känns repetitiv och feg, allting följer menlöst tjatiga mallar och Anderson är totalt likgiltig inför att försöka attrahera eller entusiasmera en ny publik, detta är en predikan till en redan hängiven kör, alla andra ombes bryskt lämna salongen.

Inte ens den magiska ensemblen kan bidra med något vidare ljus, Benicio Del Toro och Mia Threapleton kraxar och utbyter fåniga repliker. Rupert Friend sitter ned på en stol och Bill Murray dyker upp med lösskägg hämtat från någon övergiven julkalender. Och då har vi inte ens diskuterat filmens manus och berättelse som är en gränslös soppa som saknar all form av disciplin och vision, något som gör det hela urbota tråkigt.

The Phoenician Scheme är ett skandalöst och fantasilöst navelskådande som är mer angelägen om att framstå märkvärdig än att faktiskt vara en dräglig filmupplevelse. Detta är mer eller mindre allting.